Full rulle, obeslutsamhet och dans framför spegeln
Tryck och dra och tryck och dra o tryck och dra och tryck och dra...
Det skulle kunna bli ett nytt mantra, lite meditation så där och man kan gå in i sig själv, det var i vilket fall svårt att låta bli att rabbla med farbrorn igår. Jag var på kurs i tryck och dr... nej, på buggkurs menar jag. Det var roligt men jag måste ju ärligt talat säga att jag trodde vi skulle komma längre första gången än vad vi gjorde, men man får ta det som det är. Med stans kanske pratigaste och samtidigt mest pedagogiska danslärare så ska ingen gå miste om något. Jag tror att alla lämnade tillställningen med ett leende på läpparna och med uppmaningen om att öva hemma framför spegeln i bakhuvudet.
Det är mycket nu, jag är så uppe i varv att folk blir trötta bara av att titta på mig, men ju mer man har att göra desto mer får man gjort. Måste förbereda kalasmottagningen, stå på mässan, baka bröd till soppköket, lämna besked om massagekurs och extraknäck, träna, gå på korridorsfest, skriva matdagbok, ringa försäkringskassan, dansa, visa lägenheten för besiktningsmannen osv osv... och så ska man hinna plugga och sova däremellan. Var ansöker man om fler timmar till dygnet? Det enda som egentligen är jobbigt är att jag måste bestämma mig för saker fast jag inte har tid att sitta ner och begrunda det hela. Någon frivillig som kan tala om vad jag vill?
Magen är paj igen, nu måste jag ta tag i att äta saker som den vill ha. Men svara mig på en sak, hur gör man det när allting annat är så gott? Jag är trött på ris och havregrynsgröt och kyckling.
Dags att springa iväg och låna bil och åka till Cloetta center och klippa och klistra. Jag hade visst inte så mycket vettigt att komma med idag men dagens tänkvärdhet är iallafall att "när ett äpple faller får man önska sig paj"
Rökning, matnoja och glass
Det andra tillfället kanske mest besvärar mig, men det är när man ser kockar och serveringspersonal på favoritrestaurangen smita ut på baksidan för att ta en cigarett på sin rast. Visserligen sätter sig doften i kläderna när man röker men det största problemet är nog att själva tanken på att de sedan ska gå in och hantera min och andras mat väcker avsmak.
Till sist så vill jag påpeka något som jag definitivt inte har med att göra. Men ser det inte lite illa ut när man på promenaden från bilen till träningslokalen bara måste tända en cigarett? Detta kanske dock ska ses som en positiv sak när det pekar på att även rökare tränar, men det rimmar lite dåligt med träningsfilosofin.
Till mitt försvar vill jag påpeka att jag aldrig skulle drömma om att påpeka detta för någon berörd person, utan snällt traskar vidare med mina tankar, och så vill jag applådera alla som lyckas sluta röka, bra jobbat!
Nu verkar det vara dags att bli matnojig på allvar. Sällan har jag skrattat så mycket när jag gått från en föreläsning som i tisdags. Vi fick information inför en kostlaboration och jag och mina kurskamrater utrustades med varsin matdagbok, formulär för att fylla i fysisk aktivitet och en köksvåg att nyttja under en period. Visserligen äter jag oftast nyttigt till dagens huvudmål, men nu tvingas jag bli medveten om vad jag äter mellan målen och frågan är om jag verkligen vill det. Det är verkligen att få sina synder på pränt, tror ni att man kan ta någon annans matvanor?
Och nej, man ska inte ställa glassen i kylskåpet.
30 dagar till vinet, eller vänta nu...
Dagen till ära har jag dessutom ont i magen, jag ska INTE INTE INTE dricka vin, men tror ni jag någonsin lär mig? Jag borde skriva om talesättet; vill man dricka vin får man lida pin, och jag får dessutom göra det efter bara ett enda glas. Dock var det ju ganska gott och kanske i slutändan värt det(?), trots att jag inte har en aning om vad servitören sa, hoppas han inte förväntade sig att vi skulla kunna italienska.
Fika i Finspång
Gäsp, hur kan man bli så trött av att inte göra någonting?
När jag började skriva det här inlägget hade jag just kommit hem efter att ha fikat på sjukhuset i Finspång. Nu skulle man ju kunna tro att anledningen till detta var att fiket där är något alldeles extra, men tyvärr är så inte fallet. Det visade sig när vi kom dit för vår strimmaundervisning att vår handledare minsann var på semester och det hade ingen behagat att tala om för oss. Så efter lite jagande efter personer som kunde veta något, både till fots och per telefon, så fick vi trumpet vända hemåt igen. Men vi fick iallafall fika som plåster på såren. Så om ni behöver kasta bort en hela eftermiddag på att inte göra någonting vettigt alls så kan jag rekommendera ett besök på Närsjukvården i Finspångs café.
Nu är det åter morgon och en ny dag att ta tag i.
För övrigt borde man klara tentor fler gånger, man får så god mat då. Men nu har jag väl förbrukat all min tur för flera år framöver.
Utlovat recept
1dl havregryn
1dl rågflingor
1dl dinkel
1,5dl russin
1dl linfrön
4-5dl vatten
en skvätt olivolja
bakpulver i lagom mängd
en stor nypa salt
vetemjöl tills allt är en lagom smet
Gräddas i brödform 175-200 grader
Apropå inget så blev min ihopdrömda idé om att hacka i vit choklad, nötter och torkade aprikoser i kladdkakan inte tokig alls. Nu gäller det bara att lösa hur man ska få dem att inte ramla ner till botten under gräddningen.
Utebliven fest, mordförsök och överbliven kladdkaka
Ska inte du ha fest? säger folk. Jo, någon gång kanske, har varit standardsvaret i de två år jag bott i Linköping. Så nu när man flyttat till ny lägenhet och äntligen kan ha fest utan att störa någon annan nämnvärt så slår man till; Jag har fest på fredag, vill du komma? och tror ni det är någon som har tid? Nej, uppenbarligen inte. Så nu får man sitta här och känna sig bortprioriterad och tröstäta det kilo smågodis, chipsen jag köpte och kladdkakan jag bakat. Tur att Väs och prinsjägerskan kommer och ska gå och lyssna på Vinterdäck (tack för biljetten, men ni skulle inte!) i helgen iallafall, sen finns ju alltid min egen lilla godisråtta som gladeligen hjälper till med ätandet bara han kommer från jobbet. Fast jag har glömt köpa vispgrädde, det är illa.
Jag ska väl sluta klaga nu. Jag kommer ha sällskap av mina två bästa vänner och en civilingenjör hela helgen. Ikväll blir det säkerligen god mat och kanske lite sällskapsspel, massa tokerier och skrattande så man får ont i magen, imorgon står som sagt konsert på programmet och på söndag ska man tydligen bli utlurad på vilsespringning i skogen.
Hur kan man försöka mörda någon genom att köra in i sidan på bilen i en rondell?! Nej inte med en rondell, det hade jag förstått, utan i en rondell, en sån man kör bil i. Det skedde en olycka i stan igår som polisen nu tydligen klassat som mordförsök, men verkar inte det lite väl otroligt? Jag menar, hur ska man få det att klaffa och se ut som en olycka? Man kan ju inte gärna stå i rondellen och vänta på den andre och tidsfönstet när man kan köra på någon för att åstadkomma en så kraftig kollision måste vara väldigt litet. Det skulle man kunna räkna på om man hade tid och lust.
Jag måste få gnälla lite över en sak till, kan inte folk lära sig ha lite framförhållning? Man kan inte räkna med att jag ska ha tid att ställa upp och jobba en hel eftermiddag och kväll om man frågar tre dagar innan. Folk måste väl förstå att man hinner boka in annat då och inte bara sitter hemma och väntar, eller?
Nog med klagomål, nu ska vi hoppas på fler OS-medaljer och fint väder!
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Är det obligatoriskt för busschaufförer att röka? Är det ett anställningskrav eller börjar de att röka för att ha något att göra på rasten?
[vakuum]
Ja jo, jag har ju ramlat med cykeln också, så kan det gå fast man cyklar på plan mark rakt fram, det är något fel på gravitationen i den här staden. Resultatet blev en misshandlad cykel, skrapsår och ett ömt underben.
Undrar om man skulle baka något nu då kanske, men det blir väl inget av det heller.
Tenta...
Nåja oavsett hur det går så är det över om drygt sex timmar; gjort, avklarat och bara att glömma. Sen behöver man inte tänka på skriftliga tentor förrän till jul, skönt. Har hyfsad koll på mina starka och svaga sidor så vi får hoppas på passande frågor. Önska mig lycka till!
Tidstypiska bekymmer
Min pulsklocka har inte velat visa mig varken tid, puls eller något annat på länge nu oavsett vad jag tryckt på för knappar eller hotat den med. Så följdaktligen har jag dragit slutsatsen att batteriet behövde bytas, ett nog så lättåtgärdat problem om man bara kan komma ihåg att köpa ett nytt när man är på stan. Men så igår så räckte det tydligen med att Sommarskon petade på den så började den fungera hur bra som helst, det gick till och med att ställa in alla funktioner som jag aldrig någonsin fått igång. Eftersom vi använde samma instruktioner kan det väl troligen bara innebära att det tidigare har varit skit bakom tangenterna, illa!
Mitt andra tidsrelaterade missöde berör OS. Jag hade gladeligen gått runt halva dagen idag och sett fram emot att få ligga i soffan och kolla på landslagsfotboll som paus i pluggandet, hade kollat vilken tid matchen skulle visas och längtade för fullt. Allt var frid och fröjd tills jag efter lunch fick veta att matchen redan varit. Tidsangivelsen var rätt men ändock så fel. Hur skulle jag kunna veta att en svensk sida visade tid för matchstart i lokal tid (dvs. klockan 17 innebar att matchen visades 11 på svensk tv)?! Så nu är det väl bara till att ställa in en klocka på Pekingtid och spika upp ett program med alla tv-tider brevid och hoppas på att det blir rätt i fortsättningen. Sverige vann ju iallafall, alltid något att glädja sig åt.
Det tredje och regelbundet återkommande tidsproblemet är att jag inte vet hur jag ska hinna med allt fram till tentan, det är för mycket som ska in i hjärnan, inget verkar vilja fastna och alldeles för få dagar kvar - precis som vanligt!
Ska det verkligen vara så här?
en sak till...
Saker man borde, saker man gör och saker man inte vill
Har tänkt på det så många gånger men det blir liksom inte av. Istället sitter jag och läser vad alla andra skriver och förundras över vad som händer i deras liv.
Kanske kan jag skylla på Per, kanske inte. Kanske är jag bara en sådan människa som aldrig riktigt får något gjort, som bara skjuter upp och senarelägger, ursäktar sig och tänker att det kan jag göra sen. Jag vill inte vara sån!
Jag har iallafall flyttat (det blev av till sist), börjat träna igen (bra jobbat!) och pluggar för fullt till tentan (oklart om jag förstår något dock).
Frågan är om inte detta också bara är ett sätt att ursäkta att jag inte tagit tag i alla delar av mitt liv. Varför blir man alltid en sån människa man säger att man aldrig ska bli? Kan det vara så att det är för att man omedvetet ser drag hos sig själv som man inte gillar och därför måste påpeka att man inte ska bli precis just på det sättet? För övrigt anser jag att man bör vara försiktig med begreppen 'alltid' och 'aldrig'.
Nu har jag ju faktiskt skrivit något och att ta tag i alla saker känns inte riktigt lika viktigt när man är lycklig.
Nu får det väl vara nog?
Nu vet jag visserligen varifrån den här idén kommer, och jag kanske anklagar fel grupp, men rent generellt börjar jag verkligen tröttna på feministerna. För det första finns det ingen anledning att kvinnor ska få det "bättre" än män nu, oavsett hur mycket vi varit förtryckta genom historien och för det andra kan man ju fundera på om de inte lägger ner energin på helt fel saker som t.ex. vägmärken, yrkestitelsfrågor och föräldradagsfördelning. Att alla ska ha samma förutsättningar och lika lön för lika arbete är för mig en självklarhet och det skulle vara lätt ordnat om man bara såg folk som individer istället för män respektive kvinnor. Vad vinner man på att ändra och lagstadga om saker som bara inkräktar på familjers valfrihet och krånglar till det för folk. Jag menar, finns det någon nånsin som känt sig kränkt av att det är en man på skylten där man ska gå över vägen? Och hur är det då med "varning för barn"-skyltarna, är det inte flickor på dem? Ska de anpassas efter om det bor killar eller tjejer i området? Hela grejen blir lite skrattretande när man tänker på det.
Saker förändras
Jag har alltid avskytt praktiska moment i skolan så som laborationer och gruppuppgifter, har föredragit att sitta lutad över en bok för mig själv och försöka förstå teoretiskt hur saker hänger ihop. Undantaget har varit kemilabbarna på gymnasiet som min labbgrupp ändå oftast misslyckades med. Annat är det nu, våra labbar är det roligaste vi har. Lyckan är gjord när man får springa runt i landstingets kläder och klämma, känna, lyssna och titta på patienterna och försöka lura ut vad som är fel, även om det inte alltid går så bra.
På det privata planet tycker jag plötsligt om att springa, något jag skytt som pesten och bara tvingat mig till under försäsongen som fotbollsspelare. Men löpningen har jag ordat nog om förut.
Dagens mest ögonbrynshöjande tanke är att saker som alla(?) människor verkligen gillar blir förstörda när man läser på min utbildning. Både glädjen av att våren vaknar till liv, med värme, blommor och fågelkvitter, och mysigheten av att julen närmar sig har förbytts mot en molande värkande ångest. Allt för att någon bestämt sig för att varje termin ska avslutas med en mastodonttenta som man inte kan göra annat än må dåligt över. Detta är precis vad som händer nu, tentaångesten kommer smygande samtidigt somjag egentligen har tillräckligt med andra saker att oroa mig för.
Jag tror mig veta att det är vår.
Massagekurs förresten, snart är den slut, vem ska då ge mig massage i flera timmar varje dag?
Hur kommer det sig att alla är på så olika humör beroende på vädret? Varför är alla glada när det är sol och deppigare när det regnar? Vore det inte mer funktionellt om det var tvärtom eller är det så att vädret beror på hur folk känner sig? Neeeej, nu hittar jag på igen - man får inte bara hitta på! Men idag är iallafall jag glad, trots att jag har en spindel i badrummet, huga.
Morgon, utmaningar och radio
Är det inte underbart att vakna av sig själv i gryningen och höra fåglarna kvittra så säg? Det gör att man bara längtar till den sommar som komma skall. Men innan vi är där är det massa saker som ska klaras av, utmaningar av varierande grad. Bland dem finns självklart Göteborgsvarvet, tentan och ett besvärligt födelsedagspresentsköp (oj vilket bra hänga gubbe-ord), men även såna triviala saker som att lära sig förstå något av kluddet på ett EKG och att ta sig till skolan i tid.
Jag har återupptäckt radion och vill starkt rekommendera denna låtande lilla manick till alla. Plötsligen kan man göra en massa saker samtidigt som man slötittar, eller ja slölyssnar då, på vad som händer i världen eller bara låter hjärnan sysselsätta sig med skvalmusiken så man slipper tänka. Nu skulle man ju kunna säga att detta är kopplat till att jag parkerat min tv i förrådet mellan cyklar, flyttkartonger och gamla jackor med bläckfläckar på, men det tiger vi om, okej?
Jag bara undrar när man slutade lyssna på radion mer än som bakgrundsljud på jobbet, en gång i tiden måste det ju ha varit samlingspunkten i hemmet. Det finns en massa radiokanaler att välja på dessutom, förutom det sedvanliga P3, till exempel lokalradion och de av min generation bortglömda P1 och P2 (det ska det bli ändring på). Trots detta saknar jag självklart lokalradion hemifrån byn, vad den nu heter nuförtiden, mer "hemma" än så blir det aldrig. Så nu uppmanar jag alla att lyssna på radion medan jag försöker förstå hur man sparar kanaler på stereon, alla som läser det här har ju iallafall tillgång till en dator och Internet med en oändlig mängd radiokanaler. Länge leve radion!
Rädsla och havregrynsgröt
Jag lider av en extrem rädsla, den dyker upp emellanåt när man är ute och går, ibland helt oväntat kan det tyckas. Det är så att jag upptäckt att jag är jätterädd för att tappa ner mina nycklar i en dagvattenbrun när jag passerar, så rädd att jag kniper om nyckelknippan så att knogarna vitnar. Tänk bara vilken katastrof om man skulle göra det, vad är man utan sina nycklar?
Man ska inte tro att det bara är när jag har nycklarna i handen heller, de skulle, enligt min förvirrade lilla hjärna, lika gärna kunna ramla ur fickan eller få liv och hoppa upp ur min stängda väska. Jag tänker så mycket på det att jag måste kolla flera gånger att jag verkligen har dem kvar när jag passerat dessa ondskefulla platser... är jag inte underlig så säg.
Dagens stora mysterium gäller havregrynsgröt. I hela mitt liv har jag fått höra, och många mer med mig är jag säker på, att gröt är bra frukost, att man står sig länge på det och att man slipper bli hungrig innan lunch. Idag är det bevisat att detta inte gäller, åtminstone inte för mig och min mage, jag har sällan varit så hungrig som idag kan jag säga, det verkar inte finnas någon gräns för hur mycket mat jag kan sätta i mig. Kan det vara så att min mage håller på att förvandlas till ett svart hål som snart kommer sluka mig och jag försvinner utom synhåll?
Våren är snart här med träning, fåglar och regn(?) så det är dags att försöka göra cykelbanorna lite osäkra igen.
Morgonstress
Aaaaaaaahh livet springer ifrån mig tror jag. Hur ska man hinna vara närvarande i allt som händer när någon har vridit upp tiden i ljusets hastighet?
När man halv åtta en morgon promenerar till skolan i solsken och till ljudet av fågelkvitter kan man lätt ledas in i villfarelsen att våren är här, men man ska inte låta sig luras. Idag är det tråkiga höstliknande vädret här igen. Om det ligger till så att vi måste ha en vinter innan det kan bli vår tror jag det blir en lång väntan på att Bosses öppnar i år. Det är först då man vet att det verkligen är vår.
Jag har ett problem, dygnet har för få timmar för allt jag vill göra, var ansöker man om fler?
Trodde jag hade massa knasiga funderingar att skriva ner, men just nu känns det som att jag har vacuum i huvudet, och det är kanske är tur det iallafall så man åtminstone har någonting där :D
Nåja, får återkomma när minnet vaknat till liv eller när det enda säkra vårtecknet har anlänt.
Tjipp!
Nere för räkning men inte utslagen
Ses snart!
Mat, fika och godis
Det var längesen någon föreslog att man skulle träffas utan att det inte ingått kaffe, mat eller liknande, med några få undantag för det rakt motsatta - att motionera, som kanske mest är till för att minska ångesten över allt ätande och drickande. Jag ska verkligen inte på något sätt anklaga mina nära och kära för detta, för jag är sannolikt den som är mest ihärdig när det gäller att bjuda på godsaker och propagera för matätar- och matlagaraktiviteter, dessutom har jag ju bakning som terapi. Men man kan ju fundera på om detta är ett sätt att visa upp att man har det gott ställt och inte behöver svälta eller om det beror på att vi inte har någon fantasi längre.
Jag tvivlar på att beteendet beror på att man måste äta för jag har noterat att åtminstone jag äter så mycket mer tillsammans med andra. Då kan man sitta och smaska i sig det ena efter det andra i flera timmar till ackompanjemang av skvaller, struntprat och interna skämt. Det är ju mer regel än undantag att man ska äta mer än en rätt också och gärna fika mellan måltiderna vilket resulterar att man med all rätt känner sig som en michelin-Angie efter en helg i goda vänners lag.
Helt uppenbart är iallafall att det sociala ätandet blir allt mer frekvent förekommande i mitt liv. Det mest aktuella exemplet är väl helgens julbord tillsammans med gamla klassen. Det farliga med julbord är att man får äta hur mycket man vill så länge köket är öppet och lagom när man ätit och druckit (öl borde klassas som mat) sig proppmätt upptäcker man att det finns ett efterrättsbord som man självfallet inte får missa. Ursäkten att man måste smaka på allt, även om man ätit det hundra gånger förut är mycket användbar.
Detta får mig osökt att tänka på begreppet "dumäta" som en vän till mig brukar använda. Jag har ivrigt lagt det till de andra i min ätarskala som nu består av fler steg än vad som är hälsosamt. Matätartillställningar består numera, främst uppenbart när jag och min far vistas på samma ställe, av att man först äter tills man är mätt, sedan äter man lite till för att det är gott. Detta lämnar oftast en ganska däst känsla men då måste man vrångäta lite för att det finns mat kvar, för att det ska bli slut i karotterna eller av någon annan anledning som egentligen är mindre bra. Sen efter det kommer man slutligen till dumätandet, för det är ofelbart att man efter att ha fått undan mat och disk och sådant går och sätter sig i soffan och hur mätt man än är så måste man dumäta ur godisskålen eller knapra på ett par kakor eller så för att man helt enkelt inte kan sluta äta vilket slutligen leder till ett välbekant illamående och att man somnar av paltkoman. Som tur är kan man idag skylla detta på att det är stenåldersmänniskan som vaknar och talar om för kroppen att man aldrig vet när man får mat nästa gång, även om det i det här landet troligtvis inte dröjer längre än till strax efter nästa gång man öppnar kylskåpsdörren. Så nu är det bara att se fram emot julafton med alla femtielva rätter och allt godis man ska stoppa i sig. Smaklig måltid!
