angietankar

Jag har flyttat min blogg. ändra alla länkar till angietankar.wordpress.com nu! Ses där!

Min plastmormor har stickat åt mig och min plastmamma har skickat saker med posten. Därför kunde jag idag hämta ett paket med mössa, benvärmare och pulsvärmare, superfina! De är lilarandiga men min kamera ljuger lite och tycker de ska se blå ut (vad gör man åt det alla fotointresserade?). Jag hade efterfrågat ett par benvärmare att ha när jag springer när det är kallt ute, jag brukar frysa om anklarna då. Men som ni ser så fick jag en hel hög saker på köpet och frågan är om de inte är lite för fina för att vara ute och svettas i.

Nyss: Gym
Nu: Mellanmål - keso, banan och kiwi
Sen: Städa, bada, söka jobb

Dagens gymfunderingar: Glömde jag en hög benövningar för att min hjärna tyckte att det räckte med att benen var blytunga redan på vägen till gymmet, eller är jag lat? Hur mycket ska man ta i egentligen? Ska man vara slut efter ett set, eller efter tre? Hur ska man få till benböjen?

Det verkar som att jag kanske har ett tag kvar till 65 trots allt, iallafall om man ska tro pensionsbeskedet som ramlade in genom dörren nyss. 2051, det går ju inte ens att föreställa sig hur långt det är till dess, känns som någon framtidsinspirerad science fiction-film. Ska jag ens leva så länge? Tur att det är ett tag kvar dock, med tanke på vilken klen summa pengar jag annars skulle få att leva på. =) Den roligare delen av posten var inbjudan till Lidingöloppet, ett litet extra vårtecken.

I brist på idéer på saker att göra njuter jag av en kopp kaffe med kanel och mjölk och en bit mörk choklad - för det är jag värd! Jag är sugen på att pyssla, någon som har några tips på vad man kan göra?

Jag har varit ute och sprungit. Min ben höll på att dö. Jag tror egentligen inte konditionen sa ifrån så där jättemycket men löpmusklerna kändes obefintliga. Sex kilometer blev det iallafall, allt är bättre än inget. Nu sitter jag iallafall hemma i soffan och känner mig som deltagarna i diverse hälsoprogram på tv som får sin fysiska ålder mätt och får veta att de är i samma form som en pigg 65-åring ungefär.

Dagens viktigaste fråga handlar om aktiv och passiv dödshjälp. En förlamad kvinna har vädjat till socialstyrelsen i frågan, det kan man läsa om här. Den här frågan har jag diskuterat i skolan massor med gånger och jag vet vad jag anser, i princip, men som med så mycket annat är det lätt att ändra åsikt när det kommer till specifika fall. Men jag anser att det är en väsentlig skillnad mellan att avbryta en livsuppehållande behandling och att aktivt ge en dödande behandling, eller?

Dagens näst viktigaste fråga är vad det är för fel på stavgångare, hundägare och barnvagnsförare? Måste man gå mitt i vägen i bredd och uppta all plats på cykelbanan? Är det någon sorts rättighet jag missat som medföljer de olika tingen?

För en stund skulle iallafall min benmuskler önska sig lite aktiv dödshjälp men nu känns det bättre. Dags för förmiddagste och sukta lite efter den nya datorn som väckt mitt ha-begär. Pinsamt, jag tycker inte om mig själv när jag vill ha onödiga materiella ting, men kanske kanske är det inte försent att önska sig en födelsedagspresent.

Nu är jag inte ute och springer, igen! Vad ska man göra åt denna olust och brist på motivation? Ikväll kommer jag ännu en gång gå och lägga mig med tanken att "imorgon, då minsann ska jag springa". Istället sitter jag här och tittar på dåliga tv-program, inga titlar nämnda men det handlar om tre killar, tre tjejer och ett mörkt rum.

Det är en del pyssel i görningen här hemma.

I takt med att jag bockar av fler och fler saker i Marsutmaningen så har jag börjat fundera på vad man ska hitta på för belöning. Det borde ju vara något jag inte skulle kosta på mig själv ändå. Ett par Vibram Five Fingers kanske?

Jag har varit ute och sprungit i solen, lycka! Det kändes väldigt vårigt och väldigt tungt. Konditionen är inte vad den brode vara så det får jag nog lägga lite krut på nu. Variationen av underlag var det iallafall inget fel på jag lyckades på 5,5km springa på bar asfalt (lycka igen!), is, slask, i vattenpölar, på packad snö och lite grus. Ett tag funderade jag på om inte gummistövlar hade varit ett bättre alternativ till skodon. Det blev inget gräs dock men det får jag väl vänta med tills de skottat fram fler fotbollsplaner än den i Åtvid.

Jag ångrar mig (haha, apropå förra inlägget!) nu gör mina biceps ONT!

Nu ska jag leta igenom alla mina medicinböcker efter konkret fakta om kramp.

Aaahh det är så mycket jag vill skriva, allt far runt i huvudet och jag kommer nog glömma hälften. Dessutom kan jag ju inte skriva allt, då blir det inlägg utan något som helst sammanhang som inte ens jag kommer förstå. Det går bort!

Jag tänkte iallafall att jag skulle tipsa om en film som jag trodde att jag måste se, men det visade sig att det var en pjäs, Ångrarna. Den handlar om två män som genomgått ett könsbyte och sedan ångrar sig, hur som helst så finns en recension här. Vad som inte nämns där är något de pratade om i SVT:s morgonsoffa, nämligen att det berör hela temat att ångra sig, även mindre drastiska saker som ett könsbyte. Jag är ju expert på att ångra mig, eller iallafall vara väldigt obeslutsam, så jag borde kanske se den ändå.

Igår var jag på gymmet och tränade armar så nu vill nog min kropp ha lite vila. Men det är ju så roligt just nu så kanske går jag dit och kör lite axelövningar eller tar en joggingtur, vila får jag ju göra i helgen när min älskade J kommer hit. Jag tror kanske att jag borde ta i mer, eller jag tycker jag tar i men det känns annorlunda efteråt, inte som andra muskelgrupper när de är helt slut. Detta måste tänkas över. Nu är jag sugen på kaffe, ska nog kanske göra något åt det.

När jag klev ur sängen värkte det skum i rumpan och insidan av låren. Det tog en stund innan jag kom på varför, tydligen gjorde mina spontana utfall igår nytta. Nu känner jag mig öm i bröstmusklerna så även gårdagens gympass verkar ha haft önskad effekt. Dessutom känns det som att någon dragit åt en maggördel alldeles för hårt runt livet på mig nu så imorgon har jag väl träningsvärk i magen och nedre delen av ryggen också.

Träningsvärken ska jag inte klaga över, den är ju självförvållad och trots allt ganska trevlig, ett bevis på att träningen gjort nytta. Men spända mag- och ryggmuskler var ingen hit när man skulle gå hem över den isbana som numera utgör Linköpings cykelbanor och vägar. Jag kände mig som en gammal stel tant! Jag blir lika fascinerad varje gång jag själv har svårt att hålla mig på fötterna och jag trots detta möter cyklister, de cyklar jämt, uppenbarligen även när det är förenat med livsfara. Jag vågar knappt cykla när det är snö ute. Hoppas bara alla gamlingar håller sig inne så det inte blir så många brutna lårbenshalsar.

Det var fler än cylisterna som hade bråttom i morse, nämligen flygbussen som for förbi mig somt ett jehu. Jag bara undra varför har den så bråttom? Om chauffören inte missförstått och tror att han ska få bussen att lyfta och faktiskt flyga själv så kan det inte finnas någon anledning för Ryanairs flyg går ju sällan i tid.

Jag har tänkt mycket på färgen gul på sistone. Om det beror på att det varit OS och vi hejat fram våra blå-gula idrottare, att jag varit snorig eller att solen skiner ute vet jag dock inte.

Varför anses gult vara en sån ful färg? Jag tycker det är fint och har både kläder och ett paraply i färgen och de gör mig alla på lite gladare humör, paraplyet blir som en privat liten ljus himmel mitt i regnet. Hur kommer det sig att samma färg kan symbolisera ljus och glädje, pest och avundsjuka, varna för fara och uppmana till försiktighet? Handlar allt om nyanser och hur ska man då veta att folk ser skillnad på dem? Tänk bara så fel det kan bli om man försöker signalera något positivt och folk tror att man har pesten. Hur som helst finns det massa saker som skapar olika associationer till färgen gul; solen, blommor, trafikljus, ambulanser, postlådor osv. vad de verkar ha gemensamt är iallafall att de alla syns väldigt bra.

Dessutom kan man ju alltid fundera på om alla människor uppfattar alla färger lika. Eller, det vet vi ju att alla inte gör eftersom det finns färgblinda människor. Men i stort sett, uppfattas färgerna lika automatiskt eller är det inlärda associationer? Och hur kommer det sig att associationerna ändras så fort två färger kombineras, så som svart och gult som används som varningstecken. Någon som är mer estetiskt lagd än jag kanske vet svaren på dessa frågor.

Så har jag då efter tränande på att dricka blåbärssoppa, bakande av energikakor, packande av en papperskasse med mat och en del peptalk och goda råd (vad vet jag om skidåkning?) skickat iväg en något förvirrad (han hävdar med bestämdhet att det inte är nervositet) Per till mitt kära Dalarna för debut i Vasaloppet.

Jag måste erkänna att jag, ända sedan han och hans två kompisar bestämde sig för att följa detta, till synes, oändliga skidspår, har pendlat mellan att vara avundsjuk över att inte jag ska åka och att tycka att hela påhittet är galenskap. Bevisligen ledde avundsjukan över allt deras skidsnack till att jag köpte mig egen utrustning efter nyår men jag belv aldrig riktigt biten, jag har nog inet fått ihop mer än tre-fyra mils åkning. Nu sitter jag ändå här och tänker att det kanske vore roligt att åka ändå, men nio mil är längre än man kan tro och jag är nog för mycket tävlingsmänniska för att kunna åka och se det som en utflykt och sikta på att bara ta mig runt, ska jag åka vill jag ju prestera! En sak verkar iallafall relativt säker, även om jag är känd för att ändra mig, och det är att om jag någon gång ska åka Vasaloppet så SKA jag göra en hel svensk klassiker på samma gång, allt annat vore slöseri.

Om jag hade varit frisk hade jag velat gå på Friskis & Svettis vasaloppsspinning, drygt fyra timmar av svettigt cyklande till loppsändningen. Men hade jag varit frisk så hade jag ju varit däruppe och tittat, så nu får jag istället sitta hemma och ha mitt eget vasalopp med blåbärssoppa och hejande i soffan. Som tur är kan man följa spektaklet online på vasaloppet.se, youtube och svt.se. Den som vill komma och göra mig sällskap i supportersoffan är hjärtligt välkommen, jag bjuder på blåbärssoppa, havregrynsgröt och scones, eller något annat som hellre önskas.

Jag tänkte att jag skulle läsa på lite fakta om Vasaloppet, man kan ju aldrig bli för allmänbildad och ramlade över reglerna för vem som får väljas till kranskulla. Jag har nog hört dem någon gång men här kommer kraven iallafall

Första kravet:
Hon ska vara kulla och ogift.
Övriga kvalifikationer:
1) Idrottsliga meriter, dit räknas också goda insatser vid tävlingar och övriga arrangemang.
2) Faderns eller annan familjemedlems stora idrottsliga meriter.
3) Om morakullor enligt nr 1 och 2 ej finnes, så kan det ju hända att käckhet och skönhet fäller utslaget. (källa)

I stort sett kan man väl dra slutsatsen att egentligen så behöver det bara vara en söt tjej från Dalarna. Kan någon nominera mig? Det verkar vara ett lagom ansträngande sätt att delta i loppet. Jag kan ju inte förlita mig på pappas idrottsprestationer, som är aningen begränasade, men jag är iallafall söt och har varit inblandad i ett och annat idrottsarrangemang.

Så där ja, vad skönt det är att bli ompysslad ibland. Jag fick ett paket av svärmor som tyckte hon skulle muntra upp mig när jag var sjuk så jag förärades en korsordstidning och ett par Happy Socks som passade perfekt på mina nybadade fötter. Kanske är helgen räddad nu när det inte blir någon resa till Dalarna och Vasaloppet, jag får bädda ner mig i soffan och hoppas på att sambon fångas av tv-kamernorna istället.

Så har det då också drabbat mig - jag har blivit förkyld! Jag vaknade igår med taggtråd i halsen och feberkänslor och nu är jag snorig och nyser värre än Prosit på julafton.

Jag är övertygad om att den här förkylningen skulle drabbat mig oavsett situation (en förkylning per vinter får man kanske räkna med) men det får mig ändå att tänka på det fenomen som många beskriver att så fort de börjar träna så blir de sjuka. Detta i sin tur får till följd att man inte kna träna på kanske en vecka och tappar gnistan innan det hunnit bli en rutin och att man drar sig för att träna för att man hellre vill hålla sig frisk och kunan sköta jobb, skola och alla andra antaganden man har i livet. Det är synd att det blir så efter som motion på sikt stärker immunförsvaret men som med allting annat handlar det om mängd och balans. Faktum är att efter hård fysisk aktivitet så är immunförsvaret nedsatt i 12-36 timmar och man är mer mottaglig för infektioner. Den troligaste anledningen till att man blir sjuk när man börjar träna är att man går ut för hårt istället för att ta det lugnt i början och sedan att man tappar lusten när man blir krasslig. Så dagens lärdom är att börja i lagom takt, med motion och bra och varierad kost får man ett starkt immunförsvar som inte ger bacillerna chans.

Mitt största problem idag är att jag har så galet tråkigt, eller rätt benämning kanske är sjukt tråkigt (okej, dålig ordvits). Jag vill gå ut i solen, träffa folk, träna och göra saker. Har lust att baka bullar och göra pitepalt till helgen, vika tvätt och till och med städa men den krassa sanningen är att jag inte orkar. Så jag sitter kvar här, dricker av mitt kanelte och äter frysta hallon med blåbärssoppa och hoppas på att jag kan åka med och titta på Vasaloppet i helgen. För att ha något som helst att göra funderar jag på att börja virka såna här tofflor, tack för mönstret Nanna!

Idag är en bra dag.

Började dagen med frukost i solen. Visserligen kan man ju inte sitta utomhus än men jag satt iallafall med ryggen mot tv-bänken och låtsades att det var vår.

Sedan blev det fotbad och kakbakande innan det var dags att knata iväg på mindfulness-kursen. Idag bjöds det på yogameditation, me like!

Hade tänkt gå och träna efteråt men var för trött och åkte hem och sov en timme istället. Sedan lunch bestående av rester från gårdagens jambalaya och lite massage för den sköna sakens skull.

Kvällen har tillbringats med att virka klart mössan, umgås med älsklingen och lata sig i soffan. Det hela avrundades med god kvällsmat bestående av räkor, avokade, honungsmelon, banan och hallon.

Det blev ingen träning, men det får jag väl ta en annan dag då, i stora drag kan man väl tycka att dagen ändå gått i välbefinnandets tecken, såna dagar borde man unna sig oftare. Det blev ju inte så mycket att skriva om dock men jag bjuder på bilder på mössan och mitt kvällsmål.

Aporpå massage så tänker jag sälja min massagebänk om någon är intresserad, jag måste köpa en ny som är lägre. Nu ska jag glufsa i mig lite frukt och sen gå och lägga mig.

Tisdag igen. Jag tycker inte om tisdagar det är det den värsta dagen i veckan, så även den här (hoppas jag). Det gick dåligt att virka, de var omständliga på vårdcentralen, jag har haft ont i magen och min telefon verkar ha blivit konstig. Totalt sett en typiskt dålig uppföljning till min så glada måndag.

Dock har jag ju virkat, det ska någon gång bli en mössa är det tänkt. Förhoppningsvis även så pass oful att jag törs ha den på mig. Det var längesen jag virkade senast, typ tio år eller så men kunskaperna fanns undangömda nånstans att damma av och det är svårt att sluta när man väl börjat.

Jag fick mig iallafall en liten joggingtur i solen idag, 5 lugna kilometer på ett mycket snöigt elljusspår, inte mycket att säga om dem, mest bara en siffra i statistiken. Nu till kvällen har jag även varit på gymmet en sväng. Jag tänkte testa lite nya övningar för bröst och rygg men vågade inte riktigt när hela stället var fullt i stora starka pojkar. Jag får nog lämna nyheterna till något av mina morgonpass istället så slipper jag känna mig som en sån fegis, det är mindre press när man mestadels har 50+:are som sällskap.

Döm om min förvåning när jag insåg att jag sprang.. ehh, joggade.. eeh, pulsade... tog mig fram iklädd löparksor snabbare än i gångfart 29km förra veckan. Det är inte långt men det är iallafall längre än det varit någon vecka på den här sidan årsskiftet. Jag är dock grymt orolig för Göteborgsvarvet, jag skulle ju vara i hyfsad form nu. Visst, jag är ganska säker på att jag tar mig runt, men går det inte bra är det väl ingen idé att starta, eller? Nej, så är det så klart inte, men just nu känns alternativet att sälja sitt startnummer som en inte alltför dålig idé. Jag är för mycket tävingsmänniska för att bara göra saker för skojs skull och för att inte försöka slå mina tidigare resultat (som visserligen inte varit så lysande).

Idag hade jag planerat en löptur ute men det känns inte så lockande när det snöar vågrätt utanför fönstret, vi får väl se hur det blir. Istället sitter jag nu kvar inne och dricker kaffe med kanel och kardemumma, söker lite jobb och lyssnar på Sanne Salomonsen. Ett och annat parti tetris smyger också sig in i tidsfördrivet, den här varianten är lite annorlunda men rolig. Dock måste jag varna känsliga spelare för att det finns risk för både vanebildning och en viss grad av illamående, jag tillhör den första gruppen.