angietankar

Jag har flyttat min blogg. ändra alla länkar till angietankar.wordpress.com nu! Ses där!

Min plastmormor har stickat åt mig och min plastmamma har skickat saker med posten. Därför kunde jag idag hämta ett paket med mössa, benvärmare och pulsvärmare, superfina! De är lilarandiga men min kamera ljuger lite och tycker de ska se blå ut (vad gör man åt det alla fotointresserade?). Jag hade efterfrågat ett par benvärmare att ha när jag springer när det är kallt ute, jag brukar frysa om anklarna då. Men som ni ser så fick jag en hel hög saker på köpet och frågan är om de inte är lite för fina för att vara ute och svettas i.

Nyss: Gym
Nu: Mellanmål - keso, banan och kiwi
Sen: Städa, bada, söka jobb

Dagens gymfunderingar: Glömde jag en hög benövningar för att min hjärna tyckte att det räckte med att benen var blytunga redan på vägen till gymmet, eller är jag lat? Hur mycket ska man ta i egentligen? Ska man vara slut efter ett set, eller efter tre? Hur ska man få till benböjen?

Det verkar som att jag kanske har ett tag kvar till 65 trots allt, iallafall om man ska tro pensionsbeskedet som ramlade in genom dörren nyss. 2051, det går ju inte ens att föreställa sig hur långt det är till dess, känns som någon framtidsinspirerad science fiction-film. Ska jag ens leva så länge? Tur att det är ett tag kvar dock, med tanke på vilken klen summa pengar jag annars skulle få att leva på. =) Den roligare delen av posten var inbjudan till Lidingöloppet, ett litet extra vårtecken.

I brist på idéer på saker att göra njuter jag av en kopp kaffe med kanel och mjölk och en bit mörk choklad - för det är jag värd! Jag är sugen på att pyssla, någon som har några tips på vad man kan göra?

Jag har varit ute och sprungit. Min ben höll på att dö. Jag tror egentligen inte konditionen sa ifrån så där jättemycket men löpmusklerna kändes obefintliga. Sex kilometer blev det iallafall, allt är bättre än inget. Nu sitter jag iallafall hemma i soffan och känner mig som deltagarna i diverse hälsoprogram på tv som får sin fysiska ålder mätt och får veta att de är i samma form som en pigg 65-åring ungefär.

Dagens viktigaste fråga handlar om aktiv och passiv dödshjälp. En förlamad kvinna har vädjat till socialstyrelsen i frågan, det kan man läsa om här. Den här frågan har jag diskuterat i skolan massor med gånger och jag vet vad jag anser, i princip, men som med så mycket annat är det lätt att ändra åsikt när det kommer till specifika fall. Men jag anser att det är en väsentlig skillnad mellan att avbryta en livsuppehållande behandling och att aktivt ge en dödande behandling, eller?

Dagens näst viktigaste fråga är vad det är för fel på stavgångare, hundägare och barnvagnsförare? Måste man gå mitt i vägen i bredd och uppta all plats på cykelbanan? Är det någon sorts rättighet jag missat som medföljer de olika tingen?

För en stund skulle iallafall min benmuskler önska sig lite aktiv dödshjälp men nu känns det bättre. Dags för förmiddagste och sukta lite efter den nya datorn som väckt mitt ha-begär. Pinsamt, jag tycker inte om mig själv när jag vill ha onödiga materiella ting, men kanske kanske är det inte försent att önska sig en födelsedagspresent.

Nu är jag inte ute och springer, igen! Vad ska man göra åt denna olust och brist på motivation? Ikväll kommer jag ännu en gång gå och lägga mig med tanken att "imorgon, då minsann ska jag springa". Istället sitter jag här och tittar på dåliga tv-program, inga titlar nämnda men det handlar om tre killar, tre tjejer och ett mörkt rum.

Det är en del pyssel i görningen här hemma.

I takt med att jag bockar av fler och fler saker i Marsutmaningen så har jag börjat fundera på vad man ska hitta på för belöning. Det borde ju vara något jag inte skulle kosta på mig själv ändå. Ett par Vibram Five Fingers kanske?

Jag har varit ute och sprungit i solen, lycka! Det kändes väldigt vårigt och väldigt tungt. Konditionen är inte vad den brode vara så det får jag nog lägga lite krut på nu. Variationen av underlag var det iallafall inget fel på jag lyckades på 5,5km springa på bar asfalt (lycka igen!), is, slask, i vattenpölar, på packad snö och lite grus. Ett tag funderade jag på om inte gummistövlar hade varit ett bättre alternativ till skodon. Det blev inget gräs dock men det får jag väl vänta med tills de skottat fram fler fotbollsplaner än den i Åtvid.

Jag ångrar mig (haha, apropå förra inlägget!) nu gör mina biceps ONT!

Nu ska jag leta igenom alla mina medicinböcker efter konkret fakta om kramp.

Aaahh det är så mycket jag vill skriva, allt far runt i huvudet och jag kommer nog glömma hälften. Dessutom kan jag ju inte skriva allt, då blir det inlägg utan något som helst sammanhang som inte ens jag kommer förstå. Det går bort!

Jag tänkte iallafall att jag skulle tipsa om en film som jag trodde att jag måste se, men det visade sig att det var en pjäs, Ångrarna. Den handlar om två män som genomgått ett könsbyte och sedan ångrar sig, hur som helst så finns en recension här. Vad som inte nämns där är något de pratade om i SVT:s morgonsoffa, nämligen att det berör hela temat att ångra sig, även mindre drastiska saker som ett könsbyte. Jag är ju expert på att ångra mig, eller iallafall vara väldigt obeslutsam, så jag borde kanske se den ändå.

Igår var jag på gymmet och tränade armar så nu vill nog min kropp ha lite vila. Men det är ju så roligt just nu så kanske går jag dit och kör lite axelövningar eller tar en joggingtur, vila får jag ju göra i helgen när min älskade J kommer hit. Jag tror kanske att jag borde ta i mer, eller jag tycker jag tar i men det känns annorlunda efteråt, inte som andra muskelgrupper när de är helt slut. Detta måste tänkas över. Nu är jag sugen på kaffe, ska nog kanske göra något åt det.

När jag klev ur sängen värkte det skum i rumpan och insidan av låren. Det tog en stund innan jag kom på varför, tydligen gjorde mina spontana utfall igår nytta. Nu känner jag mig öm i bröstmusklerna så även gårdagens gympass verkar ha haft önskad effekt. Dessutom känns det som att någon dragit åt en maggördel alldeles för hårt runt livet på mig nu så imorgon har jag väl träningsvärk i magen och nedre delen av ryggen också.

Träningsvärken ska jag inte klaga över, den är ju självförvållad och trots allt ganska trevlig, ett bevis på att träningen gjort nytta. Men spända mag- och ryggmuskler var ingen hit när man skulle gå hem över den isbana som numera utgör Linköpings cykelbanor och vägar. Jag kände mig som en gammal stel tant! Jag blir lika fascinerad varje gång jag själv har svårt att hålla mig på fötterna och jag trots detta möter cyklister, de cyklar jämt, uppenbarligen även när det är förenat med livsfara. Jag vågar knappt cykla när det är snö ute. Hoppas bara alla gamlingar håller sig inne så det inte blir så många brutna lårbenshalsar.

Det var fler än cylisterna som hade bråttom i morse, nämligen flygbussen som for förbi mig somt ett jehu. Jag bara undra varför har den så bråttom? Om chauffören inte missförstått och tror att han ska få bussen att lyfta och faktiskt flyga själv så kan det inte finnas någon anledning för Ryanairs flyg går ju sällan i tid.