Mycket vatten under broarna...
De senaste dagarna har varit minst sagt omtumlande och mycket vatten har runnit under broarna. Självkänslan har kapats vid fotknölarna, kognitiva stridigheter har ägt rum mellan intellekt och emotioner och vissa beslut har fattats. Nu ska jag bli en bättre människa, allting händer av en anledning och istället för att klaga borde man använda all energi till något bra.
Klockan är nu 04.02 och jag sitter vaken, men livet känns okej. Lidingöloppet stundar, det kommer gå tungt men runt ska jag. Vi får hoppas att vädergudarna känner lite barmhärtighet och inte tänker dränka oss helt eftersom jag glömt skicka min ansökan till Norrköping. Hur som helst, packningslistan är skriven, träningskläderna är tvättade, längtan börjar infinna sig och jag har just samlat mina negativa känslor i ett hörn av mig för att använda som bränsle, det måste vara det bästa man kan göra av dem och ett bra komplement till pastan.
Sitter och lyssnar på Winnerbäcks nya skiva (jag vet hundratals bloggare har skrivit det idag), som inte heter "vatten under broarna" utan "Daugava", och den är underbar, angingen negativ men gör mig lugn och glad. Den är hur som helst hörvärd.
Det jag saknar nu är en kram så dagens (nattens?) uppmaning är att kramas mer. Alla mår bättre av värmen och närheten i en kram. Dessutom vill jag slå ett slag för höstens mysighet med mörker, färggranna löv och ruggiga kvällar som är som gjorda för att tillbringas i goda vänners lag.
Mer uppdateringar kommer om jag har några läsare...
fyllebabbel
Kändismatch, lärarstudenter och småbarn
Jag är i full färd med att ta en liten paus i tentapluggandet, äta lunch och gå in mina skor så jag kan lika gärna plita ner några rader här när jag ändå håller på. Tentan närmar sig med stormsteg men vår föreläsare var snäll nog att skära bort halva kursmaterialet igår när han yppade vad folkus på tentan kommer att ligga kring. Det värsta är att jag inte har en aning om vad jag kan och inte kan, men det ordnar sig väl även om det inte är oceaner av tid kvar längre. Men som alltid: det finns ALLTID omtentor.
Igår var jag och kollade in Jockes talang på fotbollsplanen, när FCZ gästade staden och spelade mot Linköpings "kändislag" bestående av borgmästare, några gamla avdankade direktörer, en fotbollsmamma och en och annan pojkspelare. Det var en ganska gemytlig tillställning på Folkungavallen som dock inte bjöd på fotboll av någon högre klass, men vad gör väl det när läktaren är full av trettonåringar som är fascinerade av att se någon som brukar vara på tv. Inte hade denna stad några fotbollshuliganer eller något läktarvåld (om man bortser från alla som trampade mig på fötterna) att bjuda på heller trots två publikvakter och ett derby som gick av stapeln efter kändismatchen. FCZ höll hårt i trenden att förlora iallafall men allas vår Britney gick iallafall hem med ett pris för "matchens bästa lirare" skänkt av duka. Var det en vas eller en ljusstake Jocke? En eloge ska iallafall killen som förstärkte Z-laget ha, jag har aldrig sett någon spela fotboll på kryckor förut, men det gick ju kanon, fast han bara hade en fot att skjuta med.
Rätt vad det var under matchen kom det en liten kille och knackade mig på ryggen, jag vände mig om och möttes av en leende knodd på knappt två år. Varför dras alla småbarn till mig?
Annars händer inte mycket häromkring, har varit på skolan och pluggat och stört mig över att alla lärarstudenter är överallt och alltid syns och hörs. Frågan är om de är otroligt många eller om de lyckas vara på flera ställen samtidigt.
Nu blir det mer plugg..
Förvåningar, barngympa och fyllskallar
Idag är jag hemma för att plugga, vilket i vanlig ordning innebär att jag handlat, gjort tre matlådor, bakat brownies, rensat kyl och frys, diskat och städat, jag måste vara den mest hopplösa studenten i världshistorian. Om man ägnade hälften av den tiden man använder till att fundera och oroa sig över att man borde plugga till att verkligen göra det så skulle man få guldstjärna på tentorna, men så fungerar ju inte världen eller iallafall inte Angie.
Veckans roligaste iakttagelse inträffade på Willys när jag var där för att inhandla veckans müsslipaket och damen före mig i kassan börjar lassa upp sina varor på bandet. Först lade hon upp ett paket nutrilette intensive, för alla som inte är bekant med den världen så är nutrilette kostersättning för viktminskning och denna version ska tydligen vara nån kick-startmodell. Efter denna låda kommer lite mjölk och andra basvaror och - tre chokladbitar! Har man inte missförstått från början då? Jag tror jag ska uppfinna ett piller som gör att man kan äta vad som helst och ändå gå ner i vikt, då kommer jag bli rik.
Jag måste bara nämna en kommentar jag hörde på spåret för ett tag sen. Två bekanta står och pratar, den ena har helt tydligt varit ute och sprungit och den andra är där för att hålla i någon hunddressyrkurs (jag har sett honom förut). Efter lite småprat klagar joggaren över att han har dålig kondition vartefter den andre konstaterar "jaha, har du också tappat den och springer runt där och letar efter den som så många brukar göra". Det var aningen svårt för Angie att hålla sig för skratt trots att hon passade på att studera barkstrukturen på en närbelägen tall mycket noga. Så när jag väl hittat min kondition där ute någonstans så kan jag sluta springa, känna mig nöjd och sitta i soffan och käka chips istället.
Jag har köpt en ny bikini, den är underbar. Om man kan bli förälskad i ett klädesplagg så har jag blivit det nu. Jag ville ha en brun bikini och nu fick jag dessutom en med rosa blommor på i äkta 70-talsanda. Synd bara att jag har min vanliga timing, vad ska man med en bikini till nu när det är höst? Jag får hoppas på många bastufester och att jag håller formen till nästa badsäsong. Nej förlåt, nästa solsäsong menade jag, Angie kommer nog inte bada så mycket mer nånsin.
I veckan har jag varit på barngympa. Det var inte för att jag varken är för lat, svag eller för liten för att träna med andra vuxna (kallade jag mig just vuxen?) utan jag var där för att hjälpa de små barnen att idrotta och hålla reda på sig själva. Det var verkligen jätteroligt och ska bli stående på schemat varje onsdag, dessutom innebär det ju att man gör en samhällsmedborgerlig god gärning vilket aldrig är fel.
Nu ska jag gå och ta hand om mina brownies, försöka få något gjort av pluggandet och sen trampa iväg på bvc en stund för att sedan tillbringa kvällen med att kolla på fotbollsmatchen och se om det finns "fyllskallar", som de så fint uttryckte det på tv4:s nyhetsmorgon i morse, i publiken den här gången också. Jag har svårt att tro att matchen ska leva upp till föregångaren vad det gäller händelserikhet men den kanske blir mer givande fotbollsmässigt.
När min pappa växte upp, hade han en dröm och en tom hand.
Ingen gav honom en chans, men han gjorde drömmen sann.
Han satte segel på båten, när vi gick på drog han den loss.
Vi sov under stjärnhimlen, tills solen väckte oss.
Ta min hand, du tände min eld.
Ta min hand, du tände min eld.
Pappa ta min hand, du gjorde drömmen sann.
Min mamma växte upp, på restauranger och hotell.
Hon gav mig sin gitarr och jag minns att hon sa en kväll:
Gör vad du vill men bli aldrig musiker, du blir slav under buteljen.
Jag har sett så mycket elände, hör du vad jag säger.
Ta min hand, du tände min eld.
Ta min hand, du tände min eld.
Vad är rätt om ingen gör fel, mamma gråt inte mer.
Telefon, galenskaper och morotskatastrof
Jag tycker inte om när det ringer folk till mig som jag inte vet vilka det är. För det första är det tillräckligt otäckt att det ringer ett okänt nummer, det måste vara en del av nummerpresentationens förbannelse. Men okej, nrä man förlikat sig med tanken om att man inte vet vem som ringer men ändå bestämt sig för att svara i telefonen så vore det ju bra om man faktiskt förstod vem det var som ringde också. Igår ringde det när jag var på IKEA, efter lite tvekande svarade jag och möttes av ett "hej, det är Jocke" och min hjärna började febrilt leta igenom alla register efter någon som kunda matcha namn och röst, många jockar kom jag på men ingen som skulle ha någon anledning att rigna tillmig. Eftersom jag inte kunde komma på vem det var som förärade mig ett samtal så lär jag ju ha låtit som ett fån (fån-telefon). I slutat av samtalet kundejag slutligen konstatera vem killen var tack vare anledningen till att han ringde, men det är ju pinsamt värre när man inte känner igen sina egna släktingar. Men om folk ringde oftare skulle det vara lättare att förstå vilka de var. An en gång har jag alltså spätt på min avoghet mot att ringa folk jag inte känner, om jag inte känner igen folk när de ringer, varför skulle någon förstå vem jag är?
Var som sagt på IKEA igår och kollade på lite grejer till köket och så så det kan bli fint där sen bara vi lyckats flörta lite med en pojke med en slagborr. Blev lite övriga besök på Tornby också med bl.a. ett par nya skor - man kan aldrig ha för mycket skor! - och hälsande på gamla bekanta. Som vanligt konstaterade jag att folk är köpgalna och att detta samhälle bygger på konsumtion, vad skulle hända om alla bestämde sig för att spara sina pengar plötsligt? Skulle världen faliera då eller skulle det bara visa sig att naturfolken lever efter en hållbarare modell?
Igår kväll var det dags att stifta nya bekantskaper när en del av kombons klass ramlade in för invigning av den nyinköpta dvd-spelare. Det var mycket trevliga människor, men jag konstaterade att man nog blivit ganska vuxen när diskussionerna inte längre handlar om det senaste avsnittet av den mest meningslösa tv-såpan utan om mattor och gardiner, men det är väl bara att gilla läget. Om man ändå ska klassas som vuxen ör det väl tillåtet att gå i tantkläder och sukta efter småbarn också va? Frågan är om man måste bli tråkig om man ändå ska vara vuxen?
Kombon hade varit och hyrrt en film och jag måste instämma med Väset i att det verkar som att det bara blir jordgubbshostefilmer iår. Gårdagens exempel var Free Jimmy, en norsk animerad film om en drogberoende crkuselefant som rymde från cirkusen och jagades av bovar, samemaffiamedlemmar på renliknande motorcyklar, djurrättsaktivister, älgjägare och rysk cirkuspersonal. Filmens enda goda karaktärer utgjordes av ett par semestrande amerikaner och en älg som räddade dagen. Men som med så många andra filmer nu så verkade det vara svårt att skriva ett slut till den påknarkade historian så de flesta karaktärerna fick dö och Jimmy själv blev begraven i en stenhög. Är det konstigt att folk blir galna med såna filmer?
Efter filmen såg vi någong sorts version av eurovision song contest light, fast med Let's dance-deltagare från Europas alla hörn. Det va ju något underhållande men det viktigaste under kvällen verkade vara hur mycket man kunde klä av tjejerna under dansen så man kan fundera om familje-tv var rätt forum för tillställningen. Lordi-effekten verkar dock hålla i sig då Finland kammade hem massa poäng innan vi ledsnade och gick och lade oss.
Jag har, kors i taket, sovit ganska bra inatt. Resten av veckan har ju varit galet färgad av sömnbrist, jag klarade inte ens av att baka. Mitt försök till bakverk som skulle bli en morotskaka resulterade i en ogräddad smet med ett hårt morotstäcke och mitt andra totala misslyckande på bakningsfronten var ett faktum. Det första var en sockerkaka hemma hos mina föräldrar för en massa år sedan som bokstavligen blev gräddad längst ner i ugnen, men den var iallafall god att äta med sked.
Nu är det dags att ta tag i den här dagen om man ska hinna träna, plugga och bjuda på kvällsmat...
"Fån telefon, ingen svarar
Du gömmer dej bakom blå mascara
Tusen och en - en signal
Jag sitter och väntar - väntar på svar
Jag ringer igen - samma sak
Fån telefon, ge mej ett svar
Ja, jag vet att du är hemma
Jag såg dej gå iväg och komma
Tusen och en - en signal
jag sitter och väntar - väntar på svar
jag ringer igen - samma sak
Fån telefon, ge mej ett svar"
