Möljor, himmelriken och borttappade bibliotek
Det här skulle ha kommit upphoppande på bloggen i fredags kväll var tanken, om nu inte någon bestämt sig för att dra ur modemsladden mitt i mitt skapande. Så för att skapa rätt stämning, tänk er en fredagkväll när Angie ligger själv i sin säng och strax ska lägga huvudet på kudden för att sova, efter ett Möljanlopp och inför en tidig arbetsmorgon, medan fruktsalladen sitter på altanen och grillar och har det trevligt.
Okej, det här är sanningen, jag börjar bli lite träningsbesatt, jag vet liksom inte riktigt vad jag ska ta mig till när något stör mina träningsplaner. Den här veckan känns helt skev för att jag inte kunnat följa programmet, men jag fick iallafall bevis på att träningen ger resultat. Har inkammat en seger i damklassen i den första upplagan av Möljanloppet, 5,4km i vackra Söderbärke. Vägarna som man sprungit på så många gånger och inte ens sprättbacken kändes lite jobbig som jag minns dem. Ramlade in på en okej tid, totalt tolfte löpare men jag hade nog kunnat kapa den med ett par minuter utan problem men det är lättare för latmasken att lunka på i det vanliga tempot, vilket å andra sidan gjorde att jag kunde springa de 5,5km hem sen också och därmed skrapa ihop ett helt träningspass.
Loppet avslutades med utlottning av priser och jag kammade hem en cykelhållare, mycket användbar - om man har en bil. Men min far kläckte den underbara idén om att jag ju kunde ställa mig och lifta med den i handen så kunde jag få med mig cykeln ner till Linköping igen också, han är alltför vänlig ibland, det är inte några som helst tvivel om varifrån jag ärvt min elakhet.
Just det, i kombination med träningstokeriet så har jag förlorat förmågan att frossa på äkta angiemaner, det är lite illa. Numer orkar jag inte mer än ett par bullar, kakor är inte lika gott och minsta onyttighet ger mig dåligt samvete. Undrar var det här ska sluta? Inte kan man väl gå och bli hälsosam?
Veckans stora iakttagande rör det hela med män, kvinnor och grillning. Igår kom herrn i detta hus (nej jag pratar inte om katten) och sa att han tänkte börja grilla kött till maten och jag tyckte att det var ju bra. Efter en stunds tystnad kröp det sedan fram att han då ville att jag skulle göra iordning potatis och sallad eftersom det var så svårt att sköta allting samtidigt, han skulle ju båda vakta köttet, vända det och dricka en öl visade det sig. Jag mötte detta med ett litet skratt och hjälpte till samtidigt som jag bodrog med en och annan välriktad men välförtjänt pik. Nu är det så här att de flesta säger att män är bättre på att grilla än kvinnor och att det är därför är de som får sköta sommarmatlagningen på den punkten. Jag är däremot helt övertygad om att det egentligen beror på att den bakomliggande orsaken till detta är att när män grillar så grilla de bara, de står där och vaktar godsakerna som om de vore guldtackor och känner sig nöjda med att kunna stoltsera med att de faktiskt lagar maten. Vad som däremot inte märks är allt annat som ska göras och som inte skulle komma till om det inte gömde sig en kvinna i kulisserna. När kvinnor däremot ska grilla så ska ni inte tro att männen fixar med dukning och tillbehör, inte då. Detta resulterar alltså i ett evigt springande mellan grill och kök och eventuellt lite bränt kött eftersom kvinnan i fråga måste lyckas med det omöjliga att både grilla och ordna tillbehör.
Nu till helgens fortsatta händelser.
Efter lördagens jobb anlände tre vilsna själar till lilla Söderbärke för att göra mig sällskap på möljan, årets marknad i byn som denna gång mest var en besvikelse förutom vad det gäller sällskapet. Det mest uppseendeväckande under besöket var att jag insåg att jag måste vara otroligt slarvig. Nog för att jag vet att man lätt tappar bort saker och att jag praktiserar det relativt ofta, men hur kan man tappa bort ett helt bibliotek? Där går man i godan ro genom byn och så är det bara inte längre där, mitt kära gamla bibliotek med flummiga Pertti som strorsar runt bland hyllorna och kläcker ur sig finurligheter och bristen på alla böcker man letar efter, allt är borta. Så om någon skulle se ett herrelöst bibliotek springa förbi kan ni anmäla det till Smedjebackens kommun, jag tror att de saknar det.
Nyligen har det uppdagats att jag begått ett stort misstag som anklagat alla i den här byn för att prata Stockholmska, det har visat sig att det finns en helt annan anledning till att jag inte förstår vad de säger. De konstiga lätena har nämlligen visat sig inte alls vara någon dialekt från någon av huvudstadens avkrokar utan holländska! Jag ber hundra gånger om ursäkt och lovar att i fortsättningen kontrollera alla bilregistreringsskyltar på fordon som passerar på Tolvsbos E18 innan jag uttalar mig.
Efter diverse marknadsaktiviteter med buskisar, frysboxar, regnbetingat intresse för smycken och barnjoller så begav sällskapet sig till Dalarnas LA för matätning även om undertecknad nog snarare hamnade i himmelriket. Det kan inte bli mycket bättre än om man får brända mandlar, jordgubbar och lasagne på samma dag, det är nästan så man önskade att man hade ett par magar till så man kunde äta lite mer bara för att det var så gott.
Tjockmätta traskade vi upp på Högberget för sjuttielva klädbyten som avlsutades med den ende i sällskapet med en y-kromosom fick bestämma kvällens kostymering, kunde han inte sagt det från början? Förfesten i huset som ligger på Vidablicksvägen visade sig bli en ganska trevlig tillställning där man blev utsedd till den tjej som var bäst på att pussas, tack jessica!, innan det bar av mot la stada. Kvällen medförde inga större förvåningar sedan mer än att man gick hem med värden, de är inte så svårfångade som de verkar. Söndagen fördrevs med diverse försöka-bli-pigg-aktiviteter och prinsjägerskejagning innan man blev skjutsad till jobbet för att ta hand om gamlingarna.
Helgens största fundering är varför saker aldrig blir som man tänkt sig. I normala fall skulle jag hänvisa till Murphys lag om alltings verklighet (ni som inte vet vad jag pratar om kolla wikipedia) men ibland blir det ju bra också, förklara det den som kan.
Okej, det här är sanningen, jag börjar bli lite träningsbesatt, jag vet liksom inte riktigt vad jag ska ta mig till när något stör mina träningsplaner. Den här veckan känns helt skev för att jag inte kunnat följa programmet, men jag fick iallafall bevis på att träningen ger resultat. Har inkammat en seger i damklassen i den första upplagan av Möljanloppet, 5,4km i vackra Söderbärke. Vägarna som man sprungit på så många gånger och inte ens sprättbacken kändes lite jobbig som jag minns dem. Ramlade in på en okej tid, totalt tolfte löpare men jag hade nog kunnat kapa den med ett par minuter utan problem men det är lättare för latmasken att lunka på i det vanliga tempot, vilket å andra sidan gjorde att jag kunde springa de 5,5km hem sen också och därmed skrapa ihop ett helt träningspass.
Loppet avslutades med utlottning av priser och jag kammade hem en cykelhållare, mycket användbar - om man har en bil. Men min far kläckte den underbara idén om att jag ju kunde ställa mig och lifta med den i handen så kunde jag få med mig cykeln ner till Linköping igen också, han är alltför vänlig ibland, det är inte några som helst tvivel om varifrån jag ärvt min elakhet.
Just det, i kombination med träningstokeriet så har jag förlorat förmågan att frossa på äkta angiemaner, det är lite illa. Numer orkar jag inte mer än ett par bullar, kakor är inte lika gott och minsta onyttighet ger mig dåligt samvete. Undrar var det här ska sluta? Inte kan man väl gå och bli hälsosam?
Veckans stora iakttagande rör det hela med män, kvinnor och grillning. Igår kom herrn i detta hus (nej jag pratar inte om katten) och sa att han tänkte börja grilla kött till maten och jag tyckte att det var ju bra. Efter en stunds tystnad kröp det sedan fram att han då ville att jag skulle göra iordning potatis och sallad eftersom det var så svårt att sköta allting samtidigt, han skulle ju båda vakta köttet, vända det och dricka en öl visade det sig. Jag mötte detta med ett litet skratt och hjälpte till samtidigt som jag bodrog med en och annan välriktad men välförtjänt pik. Nu är det så här att de flesta säger att män är bättre på att grilla än kvinnor och att det är därför är de som får sköta sommarmatlagningen på den punkten. Jag är däremot helt övertygad om att det egentligen beror på att den bakomliggande orsaken till detta är att när män grillar så grilla de bara, de står där och vaktar godsakerna som om de vore guldtackor och känner sig nöjda med att kunna stoltsera med att de faktiskt lagar maten. Vad som däremot inte märks är allt annat som ska göras och som inte skulle komma till om det inte gömde sig en kvinna i kulisserna. När kvinnor däremot ska grilla så ska ni inte tro att männen fixar med dukning och tillbehör, inte då. Detta resulterar alltså i ett evigt springande mellan grill och kök och eventuellt lite bränt kött eftersom kvinnan i fråga måste lyckas med det omöjliga att både grilla och ordna tillbehör.
Nu till helgens fortsatta händelser.
Efter lördagens jobb anlände tre vilsna själar till lilla Söderbärke för att göra mig sällskap på möljan, årets marknad i byn som denna gång mest var en besvikelse förutom vad det gäller sällskapet. Det mest uppseendeväckande under besöket var att jag insåg att jag måste vara otroligt slarvig. Nog för att jag vet att man lätt tappar bort saker och att jag praktiserar det relativt ofta, men hur kan man tappa bort ett helt bibliotek? Där går man i godan ro genom byn och så är det bara inte längre där, mitt kära gamla bibliotek med flummiga Pertti som strorsar runt bland hyllorna och kläcker ur sig finurligheter och bristen på alla böcker man letar efter, allt är borta. Så om någon skulle se ett herrelöst bibliotek springa förbi kan ni anmäla det till Smedjebackens kommun, jag tror att de saknar det.
Nyligen har det uppdagats att jag begått ett stort misstag som anklagat alla i den här byn för att prata Stockholmska, det har visat sig att det finns en helt annan anledning till att jag inte förstår vad de säger. De konstiga lätena har nämlligen visat sig inte alls vara någon dialekt från någon av huvudstadens avkrokar utan holländska! Jag ber hundra gånger om ursäkt och lovar att i fortsättningen kontrollera alla bilregistreringsskyltar på fordon som passerar på Tolvsbos E18 innan jag uttalar mig.
Efter diverse marknadsaktiviteter med buskisar, frysboxar, regnbetingat intresse för smycken och barnjoller så begav sällskapet sig till Dalarnas LA för matätning även om undertecknad nog snarare hamnade i himmelriket. Det kan inte bli mycket bättre än om man får brända mandlar, jordgubbar och lasagne på samma dag, det är nästan så man önskade att man hade ett par magar till så man kunde äta lite mer bara för att det var så gott.
Tjockmätta traskade vi upp på Högberget för sjuttielva klädbyten som avlsutades med den ende i sällskapet med en y-kromosom fick bestämma kvällens kostymering, kunde han inte sagt det från början? Förfesten i huset som ligger på Vidablicksvägen visade sig bli en ganska trevlig tillställning där man blev utsedd till den tjej som var bäst på att pussas, tack jessica!, innan det bar av mot la stada. Kvällen medförde inga större förvåningar sedan mer än att man gick hem med värden, de är inte så svårfångade som de verkar. Söndagen fördrevs med diverse försöka-bli-pigg-aktiviteter och prinsjägerskejagning innan man blev skjutsad till jobbet för att ta hand om gamlingarna.
Helgens största fundering är varför saker aldrig blir som man tänkt sig. I normala fall skulle jag hänvisa till Murphys lag om alltings verklighet (ni som inte vet vad jag pratar om kolla wikipedia) men ibland blir det ju bra också, förklara det den som kan.
Valfrågor, nakenhet och drömmar
Mer gummisnoddshoppa åt folket! Det ska bli min andra fråga att gå till val på, näst efter förbudet mot vårförälskelser.
Känner en vemodsblandad glädje, ungefär som att man skulle vara plastblomman i fönstret, det ser perfekt ut men är inte riktigt verkligt. Undrar varför? Jag måste börja sova ordentligt nån gång. Efter tio timmar sömn är man iallafall ganska pigg, ska snart ta itu med pluggandet. Inatt fick jag inga nattliga sms iallafall, även om jag inte klagar över dem, det var ju bara trevligt.
Igår såg jag en naken man för första gången på länge. Problemet är att det inte alls var lika trevligt som det låter, han var inte ens värd att titta på utan mer skrämmande. Komma där och störa ens träning genom att traska runt ogenerat naken på sin gård när man kommer springande förbi. Förstår han inte att det kan komma unga tjejer? Eller så var det kanske var hans förhoppning eller så har någon bara startat en nudistförening här utan att säga något till mig. Jag brukar visserligen också traska runt naken hemma i min ensamhet så jag kanske inte ska säga något, men det är sällan någon som ser mig då. Med ny granne i höst kanske man kan införa de nakna söndagar jag pratat om så länge, eller åtminstone skrämma honom med det.
Jag kom just att tänka på en sak jag hörde någon gång för längesen. Vid i princip alla svenska köksbord äts det en någorlunda gemensam middag varje dag under vilken alla berättar vad som hänt under dagen, vad de gjort, tänkt och vad som hänt. Detta är ju visserligen intressant, men dagarna har en tendens att likan varandra om man inte lever ett otroligt spännande och händelserikt liv, vilket jag inte gör. Någonstans i Asien har man en annan vana som går ut på att man varje morgon, vid frukosten, berättar för sina nära och kära vad man drömt om. Detta skulle i mitt fall frambringa två problem, det första är när man vaknar utan att ha drömt något, eller snarare inte minns vad man drömt. Ska man då hitta på något eller ska man berätta om en dagdröm och hoppas på att man inte har så många barn runt bordet då deras innehåll kan vara mindre lämpat för små öron.
Det andra problemet är att mina drömmar oftast är så konstiga och ologiska så att de knappt går att berätta och om jag skulle få ur mig någon av dem så skulle den som är närmast ringomaten slå 112 och be dem skicka en bil med snälla farbröder i vita rockar.
Konstigt att man kan vilja att tiden ska stå stilla och vara stressad över att den går för fort samtidigt som man inte kan bärga sig innan något kommer. Nu gör jag verkligen skäl för mitt val av humörinställning på porrigt, mer förvirrad än så här kan man nog inte bli, det Jag vill åka hem, nu kan man referera till att hemma är där man har sin tandborste och att jag då är hemma. Men isåfall bor jag på väldigt många ställen eftersom jag spridit tandborstar över halva Mellansverige, eller iallafall på väl utvalda ställen, där de kan behövas eller väcka lagom mycket uppståndelse.
Nu ska Angie ta sig i kragen och sluta svamla och istället ägna sig åt sin boktrave, önska henne lycka till! Tänk om det kunde hända något som var värt att skriva om, men det kanske bättrar sig till hösten.
Känner en vemodsblandad glädje, ungefär som att man skulle vara plastblomman i fönstret, det ser perfekt ut men är inte riktigt verkligt. Undrar varför? Jag måste börja sova ordentligt nån gång. Efter tio timmar sömn är man iallafall ganska pigg, ska snart ta itu med pluggandet. Inatt fick jag inga nattliga sms iallafall, även om jag inte klagar över dem, det var ju bara trevligt.
Igår såg jag en naken man för första gången på länge. Problemet är att det inte alls var lika trevligt som det låter, han var inte ens värd att titta på utan mer skrämmande. Komma där och störa ens träning genom att traska runt ogenerat naken på sin gård när man kommer springande förbi. Förstår han inte att det kan komma unga tjejer? Eller så var det kanske var hans förhoppning eller så har någon bara startat en nudistförening här utan att säga något till mig. Jag brukar visserligen också traska runt naken hemma i min ensamhet så jag kanske inte ska säga något, men det är sällan någon som ser mig då. Med ny granne i höst kanske man kan införa de nakna söndagar jag pratat om så länge, eller åtminstone skrämma honom med det.
Jag kom just att tänka på en sak jag hörde någon gång för längesen. Vid i princip alla svenska köksbord äts det en någorlunda gemensam middag varje dag under vilken alla berättar vad som hänt under dagen, vad de gjort, tänkt och vad som hänt. Detta är ju visserligen intressant, men dagarna har en tendens att likan varandra om man inte lever ett otroligt spännande och händelserikt liv, vilket jag inte gör. Någonstans i Asien har man en annan vana som går ut på att man varje morgon, vid frukosten, berättar för sina nära och kära vad man drömt om. Detta skulle i mitt fall frambringa två problem, det första är när man vaknar utan att ha drömt något, eller snarare inte minns vad man drömt. Ska man då hitta på något eller ska man berätta om en dagdröm och hoppas på att man inte har så många barn runt bordet då deras innehåll kan vara mindre lämpat för små öron.
Det andra problemet är att mina drömmar oftast är så konstiga och ologiska så att de knappt går att berätta och om jag skulle få ur mig någon av dem så skulle den som är närmast ringomaten slå 112 och be dem skicka en bil med snälla farbröder i vita rockar.
Konstigt att man kan vilja att tiden ska stå stilla och vara stressad över att den går för fort samtidigt som man inte kan bärga sig innan något kommer. Nu gör jag verkligen skäl för mitt val av humörinställning på porrigt, mer förvirrad än så här kan man nog inte bli, det Jag vill åka hem, nu kan man referera till att hemma är där man har sin tandborste och att jag då är hemma. Men isåfall bor jag på väldigt många ställen eftersom jag spridit tandborstar över halva Mellansverige, eller iallafall på väl utvalda ställen, där de kan behövas eller väcka lagom mycket uppståndelse.
Nu ska Angie ta sig i kragen och sluta svamla och istället ägna sig åt sin boktrave, önska henne lycka till! Tänk om det kunde hända något som var värt att skriva om, men det kanske bättrar sig till hösten.
Semestertankar, finurligheter och oro
Okej, nu sitter jag här och inser att tentastressen börjar infinna sig ikapp med stressen över att hinna med allt man borde innan det är dags att ta farväl och fara till Linkeboda igen. Har tillbringat en stor del av dagen med att jaga vikarier som kan ta min vikariepass så att jag kan sluta jobba tidigare och åka och plugga till min tenta. Det är så mycket man borde ha gjort, den ocean av tid som sommaren utgjorde i juni har plötsligt förvandlats till en dunstande pöl på vatten i solen, detta trots allt regnandet. Jag känner iallafall att jag borde skriva ner lite av mina funderingar så kanske de kan lägga sig i någon avkrok i hjärnan och vila och sluta störa mig.
Var på en promenad för en stund sen och träffade en gammal granne, tänk vad det känns som att mitt liv blivit mycket annorlunda på två år. Men ändå är det ingenting mot vad som verkar ha hänt där jag inte är, det känns som att jag inte hinner med riktigt. Det är som att tiden glömde mig den där gången när jag blev tappad bakom Statoil när vi skulle på motorcykeltur. Blev förvånad över att folk är ute och grejar fast det är kväll, ända tills jag insåg att de har semester. Tänk den som ändå vore ledig, det skulle jag verkligen behöva, en vecka eller två för att bara vara, utan en massa saker som mentalt hänger över en.
Apropå just det,så är väl den svenska semestern ett underligt fenomen? När man väl slipper vardagens slit med arbete och har lite tid för sig själv så kan man ju tycka att man ska vila upp sig och göra saker man tycker om. Men icke! Nej då ska man måla om huset, lägga nytt tak, hälsa på alla man måste fast man kanske inte vill, ta tag i alla saker som blivit liggande under året och fixa allt som har en tendens till att kunna bli fixat. Och åker man någonstans så ska resan vara så välplanerad och fylld med aktiviteter att huvudet knappt hinner landa på kudden emellan. Vad hände med vilan, ron och stillheten? Det är tur att man får komma tillbaka till jobbet och vila upp sig sen, för längre semester skulle folk inte orka med.
De flesta tankar i dessa dagar, eller iallafall innan kvällens stresspanik, kretsar kring ett visst hoppande ut över Kungsträdgården. Jag är helt fascinerad över två saker, det första är att hjärnan helt censurerat hoppögonblicket. Jag minns att jag släpper händerna och i nästa bild hänger jag upp och ner och störtar mot asfalten men ögonblicket där jag tar steget ut över kanten är för alltid borta och kan inte frammanas. Hjärnan sa helt enkelt att "det här klarar inte du av så det tar vi bort" i samma ögonblick som kroppen ställde in sig på att dö. Det andra som är värt att notera är hur klara tydliga tankar jag han tänka under hoppet, helt rena utan det minsta som störde. Visserligen tänkte man en hel del oväsentliga och ganska banala saker, men klarheten i tankarna var helt enorm. Nu förstår jag hur folk som dör kan se hela livet passera revy, så klart och tydligt. I vanliga fall tänker man sällan bara en tanke i taget utan det finns hela tiden något som ligger och gnager i kanten men inte då, jag märkte inte ens mina sinnesuttryck längre, kände ingen vind, ingen yrsel eller något sånt, allt var bara koncentrerat kring en enda tanke just där och just då. Jag funderade härom veckan på vad man skulle hinna tänka på vägen ner om man ramlade ner från en skyskrapa, nu har jag iallafall en uppfattning. Det troliga är dock att om jag gjorde det så skulle det låta ungefär som den fallande blomkrukan i Liftarens guide till galaxen, men jag är ju inte som alla andra.
Nu har jag påbörjat min lista med saker att göra innan jag dör, alla roliga idéer är välkomna så att jag, som Niklas uttryckte det, har något att göra när jag blir ekonomiskt oberoende och har sagt upp mig från mitt jobb. Och självklart, så att jag har något att leva för och se fram emot.
Nu ska små tentapluggande, knäpporoliga, vikarierande vårdbiträden krypa ner i sängen och hoppas på att morgondagen för något roligt med sig. Har bara en fundering kvar, hur kan en människa ställa till så mycket oreda?
Var på en promenad för en stund sen och träffade en gammal granne, tänk vad det känns som att mitt liv blivit mycket annorlunda på två år. Men ändå är det ingenting mot vad som verkar ha hänt där jag inte är, det känns som att jag inte hinner med riktigt. Det är som att tiden glömde mig den där gången när jag blev tappad bakom Statoil när vi skulle på motorcykeltur. Blev förvånad över att folk är ute och grejar fast det är kväll, ända tills jag insåg att de har semester. Tänk den som ändå vore ledig, det skulle jag verkligen behöva, en vecka eller två för att bara vara, utan en massa saker som mentalt hänger över en.
Apropå just det,så är väl den svenska semestern ett underligt fenomen? När man väl slipper vardagens slit med arbete och har lite tid för sig själv så kan man ju tycka att man ska vila upp sig och göra saker man tycker om. Men icke! Nej då ska man måla om huset, lägga nytt tak, hälsa på alla man måste fast man kanske inte vill, ta tag i alla saker som blivit liggande under året och fixa allt som har en tendens till att kunna bli fixat. Och åker man någonstans så ska resan vara så välplanerad och fylld med aktiviteter att huvudet knappt hinner landa på kudden emellan. Vad hände med vilan, ron och stillheten? Det är tur att man får komma tillbaka till jobbet och vila upp sig sen, för längre semester skulle folk inte orka med.
De flesta tankar i dessa dagar, eller iallafall innan kvällens stresspanik, kretsar kring ett visst hoppande ut över Kungsträdgården. Jag är helt fascinerad över två saker, det första är att hjärnan helt censurerat hoppögonblicket. Jag minns att jag släpper händerna och i nästa bild hänger jag upp och ner och störtar mot asfalten men ögonblicket där jag tar steget ut över kanten är för alltid borta och kan inte frammanas. Hjärnan sa helt enkelt att "det här klarar inte du av så det tar vi bort" i samma ögonblick som kroppen ställde in sig på att dö. Det andra som är värt att notera är hur klara tydliga tankar jag han tänka under hoppet, helt rena utan det minsta som störde. Visserligen tänkte man en hel del oväsentliga och ganska banala saker, men klarheten i tankarna var helt enorm. Nu förstår jag hur folk som dör kan se hela livet passera revy, så klart och tydligt. I vanliga fall tänker man sällan bara en tanke i taget utan det finns hela tiden något som ligger och gnager i kanten men inte då, jag märkte inte ens mina sinnesuttryck längre, kände ingen vind, ingen yrsel eller något sånt, allt var bara koncentrerat kring en enda tanke just där och just då. Jag funderade härom veckan på vad man skulle hinna tänka på vägen ner om man ramlade ner från en skyskrapa, nu har jag iallafall en uppfattning. Det troliga är dock att om jag gjorde det så skulle det låta ungefär som den fallande blomkrukan i Liftarens guide till galaxen, men jag är ju inte som alla andra.
Nu har jag påbörjat min lista med saker att göra innan jag dör, alla roliga idéer är välkomna så att jag, som Niklas uttryckte det, har något att göra när jag blir ekonomiskt oberoende och har sagt upp mig från mitt jobb. Och självklart, så att jag har något att leva för och se fram emot.
Nu ska små tentapluggande, knäpporoliga, vikarierande vårdbiträden krypa ner i sängen och hoppas på att morgondagen för något roligt med sig. Har bara en fundering kvar, hur kan en människa ställa till så mycket oreda?
Gummiband, saffransbröst och konsertmys
Jag hade massa tankar att skriva om i bloggen innan jag for till stads i fredags men jag tror de får vänta ett tag, till förmån för en redogörelse för helgens äventyr. Jag vet att jag skrev att Ludvikafest-helgen skulle bli svår toppad, men som så ofta får jag äta upp det jag säger. Att smälla högre än nämnt kalas var inga problem för helgens besök i vår kära hufvudstad. För det första lyckades vi hitta precis rätt helg att åka, utmärkt på alla plan från väder till evenemang i staden och för det andra gör rätt sällskap att alla grejer blir ännu roligare. Dock vet jag att jag blir lite grinig när jag blir trött, förlåt mina vänner, jag har haft en underbar helg.
Alla bravader och utmaningar började redan under torsdagskvällen när man skulle försöka packa, vilket efter en stund gick rätt okej, och att försöka sova, vilket visade sig vara betydligt svårare. Om detta fenomen berodde på att jag har allmänt svårt att sova eller att helgens planer plötsligt utökats med en oplanerad inbjudan till Stockholms stadion är oklart men under natten slog jag världsrekord i antal snurrade varv i sängen tror jag iallafall.
När jag väl somnat ringde klockan illa kvickt och talade om att det var dags att pallra sig upp, samla ihop de sista sakerna och trampa iväg till jobbet. Trodde att jag åtminstone skulle få frukostsällskap av päronen som också skulle ge sig iväg på semester, men icke!, de snusade så sött så jag fick ge mig iväg utan att bli avvinkad. Väl på jobbet blev det mesta galet eftersom jag var så fruktansvärt trött och Maria gjorde sista dagen innan semestern, det vill säga, hon hade redan gått på semester mentalt. Tydligen blir pensionärer förvånade när man sätter sig på golvet iallafall, men nog om det.
Iväg till tågstationen där tio minuter tillbringades med att fundera över var alla träden tagit vägen, plötsligt såg man ju hela sjön. Konstaterade även att jag varit borta hemifrån alldeles för länge då jag hälsade på ett par som har sommarstuga hemma i byn och det inte kände igen mig. Tågade mig ner till Västerås där jag mötte prinsjägerskan som gladeligen skötte konversationen hela vägen till Stockholm, då jag var lite trött, tack! Väl framme i helgens hem (hemma är där man har sin tandborste) samlade sig ett par fjärilar i magen inför kvällen.
Övergav hela sällskapet lagom till grillen tändes och begav mig för att lyssna på Rod Stewart. Jag skriver lyssna för med min längd så såg man inte så mycket av honom, men vad är väl en bal på slottet. Showen var helt okej, jag kände igen fler låtar än väntat, sänkte medelåldern något samt njöt allmänt av kvällen. Efteråt blev det fika på ett litet mysigt ställe på en gata som jag inte har en aning om var den ligger och sedan bilfärd tillbaka till grillfesten. Väl där ramlade jag in och fann vad som verkade vara ungefär fem personer ihoptrasslade i en säng, det var lite svårt att avgöra vem som började och slutade var, samt några andra personer här och var. Det hela var hur som helst ganska avslaget så jag utnyttjade Väset som ryggstöd och sov lite lagom.
På lördagsmorgonen klevs det upp för promenad och saffransbröstsbak då undertecknad blivit utsedd att baka detta till vårt Jul-i-fika som tyvärr inte blev av, kanske tur när bullarna knappt blev ätliga, men de såg iallafall fina ut. Nu har jag konstaterat att jag inte kan baka lussebullar och inte behöver försöka fler gånger, det lämnar jag till någon annan. Sedan guidades jag och de andra kusinerna från landet runt i centrum och kollade på spännande kläder, konstiga människor och en gummisnoddshoppande Niklas. Det blev lite shoppande och mycket slitande på skorna, men ack så trevligt. Kvällen bedrevs med matlagning, Marjasinpåhälsning och jordgubbshostefilm i Bro så nu kommer jag alltid säga "bye bye now" med ett elakt flin.
Fjärilarna i magen hade under lördagsnatten, sedan beslut tagits, växt sig stora som igelkottar. Åter till Kungsträdgården, jag kunde ju inte vara sämre än någon annan, tävlingsmänniska som jag är. Iklädd sele och fotmanschetter, som man skulle kunna göra mycket kul med, lät jag mig sedan hissas 85 meter upp i luften för att kasta mig ut i det fria, hängandes i ett gummiband. Om någon bara misstänkte att jag var tokig så har jag härmed undanröjt alla tvivel, men kicken var värd allt, det säger jag bara. Nu vet jag hur det känns när kroppen ställer in sig på att dö, aldrig har jag upplevt sådana rena tankar eller känslan av att fundera över varför man gör som man gör, som att jag inte längre styrde mig själv. Jag skulle kunna prata om hoppet hur länge som helst och jag har återupplevt det fler gånger än jag kan räkna till redan men jag ska inte tjata, jag kommer dock leva länge länge på känslan av att vara lite mer levande och så nöjd. Kommentaren om att det var bättre än sex verkade åtminstone uppskattad, förhoppningsvis på grund av sitt underhållningsvärde. Jag kan också stolt stryka en sak på min lista över saker att göra innan man dör, vilken jag nu kommit på att man kanske borde skriva ned.
Efter detta stora äventyr och sympatikuspåslaget avtagit och kroppen insåg att jag överlevt transporterade vi oss till Gröna Lund för att fortsätta leka, dock ska det väl erkännas att allt bleknade i jämförelse och att jag gärna skulle stå där uppe på den lilla plattformen igen. Det blev karusellåkande, spegelskrattande och berg- och dalbaneförtjusning i solskenet och som vanligt blev jag vettskrämd i spökhuset, ibland känner jag mig som en riktig fegis.
Till sist linkade fyra trötta tokar in på Big Ben för att se en stand up-show som blev över förväntan. I det tillstånd vi var hade vi säkert skrattat åt det mesta men resten av publiken verkade roade de också. Kvaliteten varierade men när Lasse Nilsen äntrade scenen togs kvällen ett pinnhål högre. Om han är rolig på film så är det inget mot i verkligheten.
Ovanpå detta har kontot för skratt och skitsnack som vanligt övertrasserats och vi har därmed förlängt våra liv ytterligare. Tack allihop för en underbar helg! Nu ska jag sova, så jag orkar jobba och inte tappar bort mig bland pensionärerna, återkommer säkert med lite tankar om helgen när allt lagt sig lite.
Alla bravader och utmaningar började redan under torsdagskvällen när man skulle försöka packa, vilket efter en stund gick rätt okej, och att försöka sova, vilket visade sig vara betydligt svårare. Om detta fenomen berodde på att jag har allmänt svårt att sova eller att helgens planer plötsligt utökats med en oplanerad inbjudan till Stockholms stadion är oklart men under natten slog jag världsrekord i antal snurrade varv i sängen tror jag iallafall.
När jag väl somnat ringde klockan illa kvickt och talade om att det var dags att pallra sig upp, samla ihop de sista sakerna och trampa iväg till jobbet. Trodde att jag åtminstone skulle få frukostsällskap av päronen som också skulle ge sig iväg på semester, men icke!, de snusade så sött så jag fick ge mig iväg utan att bli avvinkad. Väl på jobbet blev det mesta galet eftersom jag var så fruktansvärt trött och Maria gjorde sista dagen innan semestern, det vill säga, hon hade redan gått på semester mentalt. Tydligen blir pensionärer förvånade när man sätter sig på golvet iallafall, men nog om det.
Iväg till tågstationen där tio minuter tillbringades med att fundera över var alla träden tagit vägen, plötsligt såg man ju hela sjön. Konstaterade även att jag varit borta hemifrån alldeles för länge då jag hälsade på ett par som har sommarstuga hemma i byn och det inte kände igen mig. Tågade mig ner till Västerås där jag mötte prinsjägerskan som gladeligen skötte konversationen hela vägen till Stockholm, då jag var lite trött, tack! Väl framme i helgens hem (hemma är där man har sin tandborste) samlade sig ett par fjärilar i magen inför kvällen.
Övergav hela sällskapet lagom till grillen tändes och begav mig för att lyssna på Rod Stewart. Jag skriver lyssna för med min längd så såg man inte så mycket av honom, men vad är väl en bal på slottet. Showen var helt okej, jag kände igen fler låtar än väntat, sänkte medelåldern något samt njöt allmänt av kvällen. Efteråt blev det fika på ett litet mysigt ställe på en gata som jag inte har en aning om var den ligger och sedan bilfärd tillbaka till grillfesten. Väl där ramlade jag in och fann vad som verkade vara ungefär fem personer ihoptrasslade i en säng, det var lite svårt att avgöra vem som började och slutade var, samt några andra personer här och var. Det hela var hur som helst ganska avslaget så jag utnyttjade Väset som ryggstöd och sov lite lagom.
På lördagsmorgonen klevs det upp för promenad och saffransbröstsbak då undertecknad blivit utsedd att baka detta till vårt Jul-i-fika som tyvärr inte blev av, kanske tur när bullarna knappt blev ätliga, men de såg iallafall fina ut. Nu har jag konstaterat att jag inte kan baka lussebullar och inte behöver försöka fler gånger, det lämnar jag till någon annan. Sedan guidades jag och de andra kusinerna från landet runt i centrum och kollade på spännande kläder, konstiga människor och en gummisnoddshoppande Niklas. Det blev lite shoppande och mycket slitande på skorna, men ack så trevligt. Kvällen bedrevs med matlagning, Marjasinpåhälsning och jordgubbshostefilm i Bro så nu kommer jag alltid säga "bye bye now" med ett elakt flin.
Fjärilarna i magen hade under lördagsnatten, sedan beslut tagits, växt sig stora som igelkottar. Åter till Kungsträdgården, jag kunde ju inte vara sämre än någon annan, tävlingsmänniska som jag är. Iklädd sele och fotmanschetter, som man skulle kunna göra mycket kul med, lät jag mig sedan hissas 85 meter upp i luften för att kasta mig ut i det fria, hängandes i ett gummiband. Om någon bara misstänkte att jag var tokig så har jag härmed undanröjt alla tvivel, men kicken var värd allt, det säger jag bara. Nu vet jag hur det känns när kroppen ställer in sig på att dö, aldrig har jag upplevt sådana rena tankar eller känslan av att fundera över varför man gör som man gör, som att jag inte längre styrde mig själv. Jag skulle kunna prata om hoppet hur länge som helst och jag har återupplevt det fler gånger än jag kan räkna till redan men jag ska inte tjata, jag kommer dock leva länge länge på känslan av att vara lite mer levande och så nöjd. Kommentaren om att det var bättre än sex verkade åtminstone uppskattad, förhoppningsvis på grund av sitt underhållningsvärde. Jag kan också stolt stryka en sak på min lista över saker att göra innan man dör, vilken jag nu kommit på att man kanske borde skriva ned.
Efter detta stora äventyr och sympatikuspåslaget avtagit och kroppen insåg att jag överlevt transporterade vi oss till Gröna Lund för att fortsätta leka, dock ska det väl erkännas att allt bleknade i jämförelse och att jag gärna skulle stå där uppe på den lilla plattformen igen. Det blev karusellåkande, spegelskrattande och berg- och dalbaneförtjusning i solskenet och som vanligt blev jag vettskrämd i spökhuset, ibland känner jag mig som en riktig fegis.
Till sist linkade fyra trötta tokar in på Big Ben för att se en stand up-show som blev över förväntan. I det tillstånd vi var hade vi säkert skrattat åt det mesta men resten av publiken verkade roade de också. Kvaliteten varierade men när Lasse Nilsen äntrade scenen togs kvällen ett pinnhål högre. Om han är rolig på film så är det inget mot i verkligheten.
Ovanpå detta har kontot för skratt och skitsnack som vanligt övertrasserats och vi har därmed förlängt våra liv ytterligare. Tack allihop för en underbar helg! Nu ska jag sova, så jag orkar jobba och inte tappar bort mig bland pensionärerna, återkommer säkert med lite tankar om helgen när allt lagt sig lite.
Jordgubbshosta, stockholmska och griscaféer
Numera kan man konstatera att någon på Radio Dalarna som är ansvarig för vad som sänds lider av allvarlig jordgubbshosta. Morgonens höjda ögonbryn och gapskratt tillägnas ett repotage där någon blev intervjuad angående sitt griscafé. Nu skulle man ju kunna tro att detta innebär att det var ett dåligt städat café där man får bete sig lite hur som helst men så är inte fallet. Denna inrättning var uppenbarligen till för grisarna själva. Jag vet inte när grisar började dricka kaffe, men om de gjort det så lär det ju inte dröja innan de börjar flyga och då är vi illa ute. Det hela artade sig lite bättre när intervjuoffret åtminstone erkände att grisarna nog inte visste att de var på café utan mest bara var där, men man kan ju ändå fundera på vad som händer i denna värld och om det inte är dags för vissa att bli hämtade av snälla farbröder i vita rockar.
Nu gör byn iallafall skäl för smeknamnet Stora Blåsbo, jag ligger här och lyssnar på hur det far runt knutarna. Det är så man funderar på när någon av björkarna ska knacka på fönstret och vilja komma in och kura samtidigt som jag gärna skulle kunna dra väggarna tätare omkring mig som en blommig fleecefilt. Det kanske är priset man får betala för att bo mellan två sjöar, jag får skicka ut päronen och måla, för då blåser det minsann inte ett endaste dugg. Men vädret kanske är lovande för de grisar som faktiskt vill lära sig flyga.
En förändring har skett i byn, en massa sommarstugor har bytit ägare. Plötsligt känner jag inte igen folk som passerar på vägen och med tanke på att päronen bor längs en väg som inte leder någonstans utan slutar som en gräsplätt vid sjön så borde man ju ha koll på de flesta. Vad som är säkert är dock att stockholmarna måste ha blivit otroligt många eftersom de sprider sig ända hit upp. Visst har det funnits huvudstadsbor här tidigare också, men nu hör man deras dialekt var man än går. Det kanske har blivit en fluga att ha stuga i fina Söderbärke men tänk om man kommer tillbaka till Linköping och pratar stockholmska istället för söderbärkemål som man borde, det skulle nog vara en mindre katastrof.
Morgonens låt på hjärnan som blev nynnad på längs hela morgonpromenaden och som pensionärerna fått höra om jag hade jobbat är Sen du var här, den påminner en om hur mycket alla nära och kära betyder för mig, tack för att ni finns.
Sen du var här har tiden tickat fort
jag är nog mera inspirerad nu jag längtar inte
längre efter tågen som ska ta mig härifrån
och allt som tråkade ut mig då
känns lite mera värdefullt sen du var här
Låt tiden gå
Jag är samma nu som då
Samma mänska ungefär
Fast med lite mera lust
sen du var här
Sjuktransport, apoteksbesvikelser och tokerier
Hej hopp!
Det är inte likt mig att blogga så här lite. Av detta kan man dra två slutsatser, nummer ett - jag har lite andra saker för mig än att häcka framför datorn och nummer två - det är ingen som vill höra alla historierna från mitt jobb. För det är mest där jag varit känns det som och pysslat om pensionärerna. Idag när jag kom hem var jag lite irriterad dock Jag blir så arg när folk behandlar de äldre respektlöst och skyndar och härjar runt, dra och sliter i dem, sånt tål jag bara inte. Men det är inte direkt så att lilla jag som vikarie har nåt att säga till om, det är bara tiga och försöka göra det bästa av saken.
Jag gör iallafall mitt bästa för att skämma bort gamlingarna, ger dem stora och flera matportioner, en extra bulle till kaffet och en kvällsmacka innan jag går hem. De kommer säkert ha blivit ett par kilo tyngre när jag slutar jobba, men då kanske de överlever vintern. Det finns ju en del roliga inslag och tokerier på jobbet också, så som rullstolsrace, kast med liten tant, sångstunder och så klart alla gubbar små charmiga kommentarer, ränderna går aldrig ur. Eller bara allt som bara blir tok när man jobbar med Maria, diskmedel i halva köket, pensionärer som tuggar kanelstång och toalettpapperssvansar.
Här hemma jobbas det för fullt med taket, idag har jag haft en pappa som var alldeles kollrig i huvudet av medicin som klättrat runt på taket och som nu hänger upp och ner i rummet bredvid till allmän beskådan.
Jag har hunnit med att köra sjuktransport och kikat på rosfebersår idag också och avskräckt folk för min fascination över hur kroppen ser ut inuti, förlåt, jag kan inte rå för det. Turen till apoteket var dock inte lika upplyftande, för det första fick man köpa allergimedicin för en halv förmögenhet så man får svälta fram till lön och för det andra har de slutat med min skrubbkräm, får man verkligen göra så? Alltid när jag hittat nån produkt som jag gillar, oavsett i vilken affär, så tar de bort den. Är det nån sorts kollektiv Angie-mobbning?
Dagens skratt på jobbet förresten, en liten historia som framkallade både magknip och dubbelvikningar.
En kvinna kom till tandläkaren som hälsade på henne och bad henne sätta sig i undersökningsstolen. Kvinnan sätter sig ner och särar på benen varpå tandläkaren ser lite besvärad ut och säger:
"Jag är rädd att du nog har missförstått, jag är tandläkare, inte gynekolog..."
"Men det är väl du som fixar min mans tänder?"
"ja?"
"Då så, var vänlig och ta bort dem"
(Angie ligger i en hög på golvet)
Nu är det officiellt att det bor en bimbo i huset bredvid, trodde inte man kunde bli så pimpinett, det är nästan läskigt. Nu dök mitt msn-sällskap upp så jag får väl bidra med några kloka funderingar en dag när hjärnan fungerar bättre.
Det är inte likt mig att blogga så här lite. Av detta kan man dra två slutsatser, nummer ett - jag har lite andra saker för mig än att häcka framför datorn och nummer två - det är ingen som vill höra alla historierna från mitt jobb. För det är mest där jag varit känns det som och pysslat om pensionärerna. Idag när jag kom hem var jag lite irriterad dock Jag blir så arg när folk behandlar de äldre respektlöst och skyndar och härjar runt, dra och sliter i dem, sånt tål jag bara inte. Men det är inte direkt så att lilla jag som vikarie har nåt att säga till om, det är bara tiga och försöka göra det bästa av saken.
Jag gör iallafall mitt bästa för att skämma bort gamlingarna, ger dem stora och flera matportioner, en extra bulle till kaffet och en kvällsmacka innan jag går hem. De kommer säkert ha blivit ett par kilo tyngre när jag slutar jobba, men då kanske de överlever vintern. Det finns ju en del roliga inslag och tokerier på jobbet också, så som rullstolsrace, kast med liten tant, sångstunder och så klart alla gubbar små charmiga kommentarer, ränderna går aldrig ur. Eller bara allt som bara blir tok när man jobbar med Maria, diskmedel i halva köket, pensionärer som tuggar kanelstång och toalettpapperssvansar.
Här hemma jobbas det för fullt med taket, idag har jag haft en pappa som var alldeles kollrig i huvudet av medicin som klättrat runt på taket och som nu hänger upp och ner i rummet bredvid till allmän beskådan.
Jag har hunnit med att köra sjuktransport och kikat på rosfebersår idag också och avskräckt folk för min fascination över hur kroppen ser ut inuti, förlåt, jag kan inte rå för det. Turen till apoteket var dock inte lika upplyftande, för det första fick man köpa allergimedicin för en halv förmögenhet så man får svälta fram till lön och för det andra har de slutat med min skrubbkräm, får man verkligen göra så? Alltid när jag hittat nån produkt som jag gillar, oavsett i vilken affär, så tar de bort den. Är det nån sorts kollektiv Angie-mobbning?
Dagens skratt på jobbet förresten, en liten historia som framkallade både magknip och dubbelvikningar.
En kvinna kom till tandläkaren som hälsade på henne och bad henne sätta sig i undersökningsstolen. Kvinnan sätter sig ner och särar på benen varpå tandläkaren ser lite besvärad ut och säger:
"Jag är rädd att du nog har missförstått, jag är tandläkare, inte gynekolog..."
"Men det är väl du som fixar min mans tänder?"
"ja?"
"Då så, var vänlig och ta bort dem"
(Angie ligger i en hög på golvet)
Nu är det officiellt att det bor en bimbo i huset bredvid, trodde inte man kunde bli så pimpinett, det är nästan läskigt. Nu dök mitt msn-sällskap upp så jag får väl bidra med några kloka funderingar en dag när hjärnan fungerar bättre.
Tristess, missanpassning och kära gamla Ludvika
God morgon!
Det är tur att man har trogna läsare som påpekar att man borde uppdatera bloggen emellanåt. Jag ska villigt erkänna att det inte hänt så mycket i mitt liv under de senaste dagarna.Tog mitt pick och pack (läs: dator och papperskasse med böcker) och åkte hit till det nationella högkvarteret för legitimerade prinsjägare måndags för att få lite lugn och ro från fruksalladen hemma och tillfälle att insupa lite kunskap inför den stundande tentan. Sen dess har det mest blivit pluggande och en del umgänge med den adlade ormmannen.
Jag sover fortfarande dåligt och drömmer massa mystiska saker och det kan jag väl ta, även om det vore skönt att slippa. Men i takt med att försöka klura ut varför man drömmer mardrömmar om trevliga saker kan man ju fundera på vad frökens grannar håller på med när det låter som de skruvar upp hundvalpar på väggarna - levande. Jag misstänker att det på andra sidan väggen som jag stirrar på bor medlemmar ur nån vidrig sekt som offrar små oskyldiga liv för att tillfredsställa sina egna sjuka fantasier. Tur att man bara bor här tillfälligt och har både öronproppar och numret till störningsjouren samt att typerna bor i trappuppgången bredvid, jag vet inte om jag vill möta dem.
Ludvika är sig likt iallafall, som någon så fint uttryckte det så är det nästan samma skräp som ligger kvar i gräskanterna som när jag flyttade härifrån förra sommaren, ändå känns allt så annorlunda. Det är konstigt hur mycket som hinner hända på ett år, hur mycket folk hinner förändras. Folk som flyttar ihop och förlovar sig och flyttar hit och dit och framför allt, alla som blir så stora så att jag inte hinner med utan bara känner mig förbisprungen. Var på vägen tappade tiden mig? Det känns som jag stampat på samma fläck och inte förändrats ett dugg under de senaste fem åren, det enda som hänt är att jag bytt en liten by på landet mot Sveriges största. Det är inte utan att man börjar känna sig gammal, snart kommer väl ålderskrämporna smygande och man inser att det är lika bra att boka rum på jobbet när man ändå är där. Nej okej, riktigt så illa är det kanske inte, men det känns som att jag missar en massa ibland och som att alla andra lyckas så bra med sina liv, dessutom får jag ju aldrig reda på något, antar att jag fallit bort från telefonlistan som ersatte den hederliga gamla djungeltrumman. Men en dag ska mitt liv kännas meningsfullt och bra också, den dagen kommer, någon dag.
Nu har jag tröttnat på att bo hemma vid mina föräldrar, det är svårt att komma hem efter två år och nu längtar jag tillbaka till verkligheten och mitt eget liv. Man kanske kan få ta med sig valda delar härifrån när man åker? Snart är det dock dags, i takt med att tentaångesten ökar så minskar antalet veckor jag har kvar hemma och ändå är det så mycket kvar som jag borde ha gjort. Det är skönt att ha varit ledig ett tag även om det känns som att man knappt hunnit sitta ner två minuter.
Idag skiner solen ute, för ovanlighetens skull, men vad hjälper det när man måste sitta inne och plugga? Jag tror det är dags att klassa det här som en dålig sommar även om det fortfarande hinner bli fint i några veckor. Hoppas det blir bra när man är ledig två veckor och är hispig och väntar på tentaresultatet. Vad sjutton gör jag i höst om det inte går vägen? Det är lite skrämmande att tänka på.
Just det, ska komma ihåg att köpa ny mjukost och vattna blommorna åt min värdinna. Jag saknar dig gumman, har så mycket att berätta, så många tankar som behöver ventileras med någon som förstår, med någon som inte behöver klämma ut dem som ovannämnda pålägg ur tuben. Varför händer alla konstiga saker mig?
Apropå årets följetång så vågar Carl-Philip fortfarande inte prata med mig. Hur umgås man med någon som inte säger ett knyst utan bara ler lite fånigt om man lyckas stjäla en liten blick? Det känns mest bara dumt när man måste sitta där tyst och låtsas som ingenting, vilket bra asocialt intryck det måste ge. Men det är väl ingen fara, jag har ju gott om andra människor att prata med, oftast. Men jag förstår inte hur någon kan vara så mystisk.
Jag känner att det här blev lite negativt och dåligt formulerat. Jag skulle kunna ursäkta mig med förklaringar innehållande magont och dålig sömn men det skulle inte tjäna något till. Har ni läst ända hit ner så kan jag inte göra det ogjort och dessutom kan inte alla dagar vara bra dagar. Nu är det dags att väcka de små grå och försöka läsa lite till eller kanske sova en stund så man slipper ha sandsäckar i ögonen.
Det är tur att man har trogna läsare som påpekar att man borde uppdatera bloggen emellanåt. Jag ska villigt erkänna att det inte hänt så mycket i mitt liv under de senaste dagarna.Tog mitt pick och pack (läs: dator och papperskasse med böcker) och åkte hit till det nationella högkvarteret för legitimerade prinsjägare måndags för att få lite lugn och ro från fruksalladen hemma och tillfälle att insupa lite kunskap inför den stundande tentan. Sen dess har det mest blivit pluggande och en del umgänge med den adlade ormmannen.
Jag sover fortfarande dåligt och drömmer massa mystiska saker och det kan jag väl ta, även om det vore skönt att slippa. Men i takt med att försöka klura ut varför man drömmer mardrömmar om trevliga saker kan man ju fundera på vad frökens grannar håller på med när det låter som de skruvar upp hundvalpar på väggarna - levande. Jag misstänker att det på andra sidan väggen som jag stirrar på bor medlemmar ur nån vidrig sekt som offrar små oskyldiga liv för att tillfredsställa sina egna sjuka fantasier. Tur att man bara bor här tillfälligt och har både öronproppar och numret till störningsjouren samt att typerna bor i trappuppgången bredvid, jag vet inte om jag vill möta dem.
Ludvika är sig likt iallafall, som någon så fint uttryckte det så är det nästan samma skräp som ligger kvar i gräskanterna som när jag flyttade härifrån förra sommaren, ändå känns allt så annorlunda. Det är konstigt hur mycket som hinner hända på ett år, hur mycket folk hinner förändras. Folk som flyttar ihop och förlovar sig och flyttar hit och dit och framför allt, alla som blir så stora så att jag inte hinner med utan bara känner mig förbisprungen. Var på vägen tappade tiden mig? Det känns som jag stampat på samma fläck och inte förändrats ett dugg under de senaste fem åren, det enda som hänt är att jag bytt en liten by på landet mot Sveriges största. Det är inte utan att man börjar känna sig gammal, snart kommer väl ålderskrämporna smygande och man inser att det är lika bra att boka rum på jobbet när man ändå är där. Nej okej, riktigt så illa är det kanske inte, men det känns som att jag missar en massa ibland och som att alla andra lyckas så bra med sina liv, dessutom får jag ju aldrig reda på något, antar att jag fallit bort från telefonlistan som ersatte den hederliga gamla djungeltrumman. Men en dag ska mitt liv kännas meningsfullt och bra också, den dagen kommer, någon dag.
Nu har jag tröttnat på att bo hemma vid mina föräldrar, det är svårt att komma hem efter två år och nu längtar jag tillbaka till verkligheten och mitt eget liv. Man kanske kan få ta med sig valda delar härifrån när man åker? Snart är det dock dags, i takt med att tentaångesten ökar så minskar antalet veckor jag har kvar hemma och ändå är det så mycket kvar som jag borde ha gjort. Det är skönt att ha varit ledig ett tag även om det känns som att man knappt hunnit sitta ner två minuter.
Idag skiner solen ute, för ovanlighetens skull, men vad hjälper det när man måste sitta inne och plugga? Jag tror det är dags att klassa det här som en dålig sommar även om det fortfarande hinner bli fint i några veckor. Hoppas det blir bra när man är ledig två veckor och är hispig och väntar på tentaresultatet. Vad sjutton gör jag i höst om det inte går vägen? Det är lite skrämmande att tänka på.
Just det, ska komma ihåg att köpa ny mjukost och vattna blommorna åt min värdinna. Jag saknar dig gumman, har så mycket att berätta, så många tankar som behöver ventileras med någon som förstår, med någon som inte behöver klämma ut dem som ovannämnda pålägg ur tuben. Varför händer alla konstiga saker mig?
Apropå årets följetång så vågar Carl-Philip fortfarande inte prata med mig. Hur umgås man med någon som inte säger ett knyst utan bara ler lite fånigt om man lyckas stjäla en liten blick? Det känns mest bara dumt när man måste sitta där tyst och låtsas som ingenting, vilket bra asocialt intryck det måste ge. Men det är väl ingen fara, jag har ju gott om andra människor att prata med, oftast. Men jag förstår inte hur någon kan vara så mystisk.
Jag känner att det här blev lite negativt och dåligt formulerat. Jag skulle kunna ursäkta mig med förklaringar innehållande magont och dålig sömn men det skulle inte tjäna något till. Har ni läst ända hit ner så kan jag inte göra det ogjort och dessutom kan inte alla dagar vara bra dagar. Nu är det dags att väcka de små grå och försöka läsa lite till eller kanske sova en stund så man slipper ha sandsäckar i ögonen.
Propeller av ryggmodell efterlyses
Angie! Angie! Världens bästa Angie!
vackra, snälla, lagom tjocka Angie,
genomkloka, underbare Angie!
Undra på att alla gillar mej.
Idag är mitt humör en solskenshistoria, utan minsta gråa moln, möjligen något fluffigt vitt som hör till en vacker sommardag.
Hmm.. helgen ja. Provade Restaurang Piren, mycket trevligt, men inget ställe att rekommendera för eventuella dejter då bordsgrannarna garanterat hör vad ni pratar om. Maten var god men jag upptäckte att en gammal skolkamrat till mig har nog tagit sig vin över huvudet. Kvällens roligheter började redan innan jag och Väsman hann få ur sakerna ur bilen hos värdinnan med årets skrattanfall, tydligen är receptet på en bra kväll en påse BH:ar, en handväska och en flaska Asbolute Ruby Red.
Träffade lite människor som jag inte sett förut och vissa av dem kan man ju till och med stå ut med fler gånger. Jag fick dock stoltsera med min mer makabra sida och prata om dissektioner, tarmar och folk med lapp om tårna under mellanfesten, vilken blev en mycket trevlig tillställning där undertecknad nog dock konsumerade lite för mycket etanol. Det kan bli för mycket även om det är miljövänligt, vilket grundade misstankar om en stundande huvudvärk men efter lite dans på ett, för ovanlighetens skull, Trä'gårn som inte var fullt av fjortisar så traskade vi till Furuborgsvägen för att sova. Promenaden bjöd på någorlunda seriösa diskussioner trots alkohol och tidpunkt på dygnet.
Gårdagen är en seg, men dock ganska angenäm historia, trots att skallebanken uteblev. Angie klev inte ur sängen förrän halv elva (kors i taket) och förflyttade då sig raskt till soffan för att fördriva ett par timmar med kungen av Skottland, något som kan rekommenderas. Efter den aktuella prinsrapporten rullade jag sedan hem mot Tolvsbo igen för att där mötas av regn och arbete och inte alls den goda mat och en tupplur på soffan som jag hade hoppats på, men vad gör man inte för sina kära päron.
Under dagen har det ställts till med dans på Hedgården, hittade ett gammalt band med dragspelsmusik att stoppa i bandspelaren till stor förtjusning hos de boende. Sedan dansades det både vals och rullstolshambo vill jag lova. Det är så roligt att se pensionärerna glada, det behövs så lite men det förgyller verkligen deras annars så gråa vardag.
Helgens relativt nyktra fyllesms har resulterat i större förvirring än vanligt men inatt vaknade jag och läste små bevingade ord som kan överanalyseras långt på äkta angieskt manér (heter det så?) Fröken tjatlund måste ju leva upp till sitt rykte. Nu ska jag ta och packa ihop alla mina böcker och åka på pluggläger till fröken prinsjägares residens. Kvällens stora utmaning blir att undvika att ge sig ut och springa då fotleden kan tänkas anta en ton av blått och troligen mår bäst av att vila. Jag får fokusera på jordgubbarna så kanske tränandet känns mindre lockande.
Det blir alltid värre framåt natten
lång från alla ljusen alla skratten
ligger vaken,
tänker på dig
minns för mycket
och är ensam
vackra, snälla, lagom tjocka Angie,
genomkloka, underbare Angie!
Undra på att alla gillar mej.
Idag är mitt humör en solskenshistoria, utan minsta gråa moln, möjligen något fluffigt vitt som hör till en vacker sommardag.
Hmm.. helgen ja. Provade Restaurang Piren, mycket trevligt, men inget ställe att rekommendera för eventuella dejter då bordsgrannarna garanterat hör vad ni pratar om. Maten var god men jag upptäckte att en gammal skolkamrat till mig har nog tagit sig vin över huvudet. Kvällens roligheter började redan innan jag och Väsman hann få ur sakerna ur bilen hos värdinnan med årets skrattanfall, tydligen är receptet på en bra kväll en påse BH:ar, en handväska och en flaska Asbolute Ruby Red.
Träffade lite människor som jag inte sett förut och vissa av dem kan man ju till och med stå ut med fler gånger. Jag fick dock stoltsera med min mer makabra sida och prata om dissektioner, tarmar och folk med lapp om tårna under mellanfesten, vilken blev en mycket trevlig tillställning där undertecknad nog dock konsumerade lite för mycket etanol. Det kan bli för mycket även om det är miljövänligt, vilket grundade misstankar om en stundande huvudvärk men efter lite dans på ett, för ovanlighetens skull, Trä'gårn som inte var fullt av fjortisar så traskade vi till Furuborgsvägen för att sova. Promenaden bjöd på någorlunda seriösa diskussioner trots alkohol och tidpunkt på dygnet.
Gårdagen är en seg, men dock ganska angenäm historia, trots att skallebanken uteblev. Angie klev inte ur sängen förrän halv elva (kors i taket) och förflyttade då sig raskt till soffan för att fördriva ett par timmar med kungen av Skottland, något som kan rekommenderas. Efter den aktuella prinsrapporten rullade jag sedan hem mot Tolvsbo igen för att där mötas av regn och arbete och inte alls den goda mat och en tupplur på soffan som jag hade hoppats på, men vad gör man inte för sina kära päron.
Under dagen har det ställts till med dans på Hedgården, hittade ett gammalt band med dragspelsmusik att stoppa i bandspelaren till stor förtjusning hos de boende. Sedan dansades det både vals och rullstolshambo vill jag lova. Det är så roligt att se pensionärerna glada, det behövs så lite men det förgyller verkligen deras annars så gråa vardag.
Helgens relativt nyktra fyllesms har resulterat i större förvirring än vanligt men inatt vaknade jag och läste små bevingade ord som kan överanalyseras långt på äkta angieskt manér (heter det så?) Fröken tjatlund måste ju leva upp till sitt rykte. Nu ska jag ta och packa ihop alla mina böcker och åka på pluggläger till fröken prinsjägares residens. Kvällens stora utmaning blir att undvika att ge sig ut och springa då fotleden kan tänkas anta en ton av blått och troligen mår bäst av att vila. Jag får fokusera på jordgubbarna så kanske tränandet känns mindre lockande.
Det blir alltid värre framåt natten
lång från alla ljusen alla skratten
ligger vaken,
tänker på dig
minns för mycket
och är ensam
Solskensmorgon, telefonsamtal och grillning
"Gomorron gomorron, Vejron i ottan här..." eller nej, det är varken otta eller Vejron, men ni får hålla till godo med Angie och fortfarande morgon iallafall. Det är ett under hur man kan sova så dåligt som jag gör, jag lovar jag skulle vara piggare om jag lät bli. Men sen kanske man inte ska gå och lägga sig helt uppspelt och flamsig heller. En dag ska jag komma in i min "sova ordentligt-rutin" igen och vara tråkig och somna vid 22 varje dag.
Det hjälper inte heller mot tröttheten att man när man sover som skönast blir bryskt uppryckt ur drömmarnas förlovade land. Gårdagen började med att jag slog upp ögonen 05:25 av att det var någon som skrek i huset. Efter en liten stunds funderande och klurande på var jag befann mig så uppdagades det att skriket kom från pappas sambo och orsaken var att katten försökte bjuda på frukost. Snacka om otacksamhet, Tusse kom in med en stor, fet, nyfångad sork som han ville dela med sin matte för att bidra med sin del till hushållet och vad fick han till tack?
Sedan blev man ju skapligt avundsjuk när pappa tog min mc och drog iväg i solskenet. Det var det perfekta vädret för en lång fin morgontur innan all trafik dundrat ut på vägarna, men vissa fick ju ta trampcykeln till jobbet i stället. Arbetsdagen hade ju kunnat börja bättre, jag hann lagom komma dit innan en söt liten tant fick för sig att börja spy blod över hela mig, men sånt är livet i vården. Sedan artade det hela sig lite med pratstunder i solen och vinbärsplockning så det var inte arbetsdag förjäves åtminstone.
Kvällen tillbringades hos våra sommargrannar med grillning och trevligt samspråk och självklart fick jag berätta om min utbildning (igen!). Frun i huset är uppväxt härikring men har blivit så otroligt stockholmiserad (ett nytt adjektiv?), men jag måste erkänna att hon blir trevligare för var gång jag träffar henne, det första intrycket var itne så lovande. Jag passade på att gå husesyn också eftersom jag inte varit i huset sen förra ägarna bodde där och jag slogs genast av vilken skillnad olika möbler och inredning gör, det såg inte alls ut som samma ställe. Att det sen inte såg ut som en sommarstuga i mina ögon utan snarare som något hämtat ur ett modemagasin är inget man ska lägga någon större vikt vid, alla får ha det som de vill.
Kvällens stora samtalsämne, innan jag avvek till hemmets lugna vrå, var mystiska människor runt omkring. Eller vad sägs om han som jagade sin fru med yxa, hon som kvävde sina två små barn, han som har förpackningar överallt för att han inte kan kasta dem, de som gräver mystiska hål mitt i natten på gården eller bara det faktum att Svartenbrandt har övernattat på höskullen här bredvid?
Ett telefonsamtal igår gjorde mig väldigt glad.
Nu ska jag sluta svamla och fylla mp3-spelaren med pluggmusik och sen pallra mig ut och jogga lite så man får plats med kvällens restaurangmat. Tjipp!
Det hjälper inte heller mot tröttheten att man när man sover som skönast blir bryskt uppryckt ur drömmarnas förlovade land. Gårdagen började med att jag slog upp ögonen 05:25 av att det var någon som skrek i huset. Efter en liten stunds funderande och klurande på var jag befann mig så uppdagades det att skriket kom från pappas sambo och orsaken var att katten försökte bjuda på frukost. Snacka om otacksamhet, Tusse kom in med en stor, fet, nyfångad sork som han ville dela med sin matte för att bidra med sin del till hushållet och vad fick han till tack?
Sedan blev man ju skapligt avundsjuk när pappa tog min mc och drog iväg i solskenet. Det var det perfekta vädret för en lång fin morgontur innan all trafik dundrat ut på vägarna, men vissa fick ju ta trampcykeln till jobbet i stället. Arbetsdagen hade ju kunnat börja bättre, jag hann lagom komma dit innan en söt liten tant fick för sig att börja spy blod över hela mig, men sånt är livet i vården. Sedan artade det hela sig lite med pratstunder i solen och vinbärsplockning så det var inte arbetsdag förjäves åtminstone.
Kvällen tillbringades hos våra sommargrannar med grillning och trevligt samspråk och självklart fick jag berätta om min utbildning (igen!). Frun i huset är uppväxt härikring men har blivit så otroligt stockholmiserad (ett nytt adjektiv?), men jag måste erkänna att hon blir trevligare för var gång jag träffar henne, det första intrycket var itne så lovande. Jag passade på att gå husesyn också eftersom jag inte varit i huset sen förra ägarna bodde där och jag slogs genast av vilken skillnad olika möbler och inredning gör, det såg inte alls ut som samma ställe. Att det sen inte såg ut som en sommarstuga i mina ögon utan snarare som något hämtat ur ett modemagasin är inget man ska lägga någon större vikt vid, alla får ha det som de vill.
Kvällens stora samtalsämne, innan jag avvek till hemmets lugna vrå, var mystiska människor runt omkring. Eller vad sägs om han som jagade sin fru med yxa, hon som kvävde sina två små barn, han som har förpackningar överallt för att han inte kan kasta dem, de som gräver mystiska hål mitt i natten på gården eller bara det faktum att Svartenbrandt har övernattat på höskullen här bredvid?
Ett telefonsamtal igår gjorde mig väldigt glad.
Nu ska jag sluta svamla och fylla mp3-spelaren med pluggmusik och sen pallra mig ut och jogga lite så man får plats med kvällens restaurangmat. Tjipp!
Pannacotta och vilsna sexobjekt
Vilken dag först jobba, plugga och fördriva tiden på Hedgården vilket artade sig till en relativt händelselös dag om man bortser från världsrekordet i sms-skickande och den himmelska pannacottan som det bjöds på till efterrrätt. Vem har uppfunnnit en sådan underbar företeelse?
Sen har jag hunit inleda min karriär som sexobjekt, detta dessutom helt oväntat, genom att försöka vara smart och ta ut hojen och tvätta av den direkt efter hemkomsten från jobbet. Efter att man släpat fram hinkar, vattenslang och svampar och placerat sig mitt på gården lagom synlig för alla passerande samt grannarna så väljer himlen att öppna sig i samma stund som man börjat putsandet. Så där stod jag i hällregn, iklädd vit t-shirt och tvättade motorcykeln, det var bara hotpantsen som saknades. Återigen kan jag konstatera att man alltid ska roa någon. Jag får väl ta en repris när den ska putsas blank och fin någon dag.
Var och fikade hos grannen och emellan lekstunderna med lilla Ida hann jag inspektera kartor över min kära hemtrakt och se ut lite nya löprundor som ska testas samtidigt som min käre granne lovade att han kunde följa med, åtminstone på cykel. Sagt och gjort drog vi iväg under en regngrå himmel för en tur på tio kilometer. Eländet började efter en och en halv kilometer när himlen återigen bestämde sig för att den hade överskott på vatten och vi blev dyngsura. Efter en god stunds springande/cyklande och talande om livets alla (o)väsentligheter så började vi fundera på om vi verkligen var rätt, det började ta väldigt lång tid att komma runt sjön. Förvirringen växte och mina farhågor besannades när det visade sig att vi svängt av på fel väg och sprungit en lång omväg. Efter drygt 90 minuter återvände jag hem med trötta ben och skavsår. Men inget ont som inte för något gott med sig - jag orkade mer än jag trodde.
Det ryktas om restaurangbesök och grillning till helgen, kan bli trevligt värre. Det finns ju lite att leva upp till från förra helgen för att man inte ska känna sig besviken och uttråkad, men det blir säkert bra. Trevliga människor får man umgås med iallafall och att prova nya restauranger och gå ut och dansa känns inte heller fel. Grillandet ska våra stockholmsurprungna grannar tydligen stå för så då får man var alite familjesocial också och antagligen besvara alla hundra frågor om utbildningen igen, men det gör jag så gärna. Alla andra är så dåliga på att prata om mig så jag måste göra det själv.
Nu måste fröken ta sina ömma fötter och hoppa in i duschen så hon tar sig ur sängen imorgon.
Sen har jag hunit inleda min karriär som sexobjekt, detta dessutom helt oväntat, genom att försöka vara smart och ta ut hojen och tvätta av den direkt efter hemkomsten från jobbet. Efter att man släpat fram hinkar, vattenslang och svampar och placerat sig mitt på gården lagom synlig för alla passerande samt grannarna så väljer himlen att öppna sig i samma stund som man börjat putsandet. Så där stod jag i hällregn, iklädd vit t-shirt och tvättade motorcykeln, det var bara hotpantsen som saknades. Återigen kan jag konstatera att man alltid ska roa någon. Jag får väl ta en repris när den ska putsas blank och fin någon dag.
Var och fikade hos grannen och emellan lekstunderna med lilla Ida hann jag inspektera kartor över min kära hemtrakt och se ut lite nya löprundor som ska testas samtidigt som min käre granne lovade att han kunde följa med, åtminstone på cykel. Sagt och gjort drog vi iväg under en regngrå himmel för en tur på tio kilometer. Eländet började efter en och en halv kilometer när himlen återigen bestämde sig för att den hade överskott på vatten och vi blev dyngsura. Efter en god stunds springande/cyklande och talande om livets alla (o)väsentligheter så började vi fundera på om vi verkligen var rätt, det började ta väldigt lång tid att komma runt sjön. Förvirringen växte och mina farhågor besannades när det visade sig att vi svängt av på fel väg och sprungit en lång omväg. Efter drygt 90 minuter återvände jag hem med trötta ben och skavsår. Men inget ont som inte för något gott med sig - jag orkade mer än jag trodde.
Det ryktas om restaurangbesök och grillning till helgen, kan bli trevligt värre. Det finns ju lite att leva upp till från förra helgen för att man inte ska känna sig besviken och uttråkad, men det blir säkert bra. Trevliga människor får man umgås med iallafall och att prova nya restauranger och gå ut och dansa känns inte heller fel. Grillandet ska våra stockholmsurprungna grannar tydligen stå för så då får man var alite familjesocial också och antagligen besvara alla hundra frågor om utbildningen igen, men det gör jag så gärna. Alla andra är så dåliga på att prata om mig så jag måste göra det själv.
Nu måste fröken ta sina ömma fötter och hoppa in i duschen så hon tar sig ur sängen imorgon.
Nyhetsmorgon utan tv
Okej, nu ska jag komma med omvälvande nyheter med betydelse för hela mänsklighetens framtid. Jag ombeder alla att sätta sig innan läsningen fortgår då jag inte tar något som helst ansvar för eventuella fallolyckor och ännu inte lärt mig spika ihop ben. Skulle ni inte lyda detta råd får ni återkomma efter termin åtta så ska jag se om jag kan, i bästa tandläkarstil, skapa mig ett nytt benbrott att laga.
Nåja, åter till de nya rönen, jag har under lång tid bedrivit studier på området. Visserligen har dessa varit empiriska och kanske inte alltid vetenskapligt korrekta men alla resultat verkar peka åt samma håll och eftersom detta inte är någon vetenskaplig artikel som ska granskas av gamla gråhåriga män i lika grå kostymer, så kan jag dela med mig av mina upptäckter till världen (ni alla fem läsare eller vad det kan vara).
Så trumvirvel tack! Efter att ha varit vaken otaliga nätter nu och kontrollerad fakta och trots att jag ofta är den första att säga att man "aldrig så noga kan veta, saker kan förändras" så kan jag nu avslöja att världen står kvar och troligen kommer göra så under hela min livstid iallafall. Den existerar fortfarande och cirkulerar i sin bana kring solen precis som förr, även om kommande generationer kanske får se jultomten i shorts och solglasögon istället för röd luva.
Ursäkta mitt utspel, men jag är så trött (?) på att inte kunna sova. Är det någon som har bra tips för en god natts sömn så plita gärna ner dem åt mig. Det vill säga tips förutom att dricka varm mjölk med honung, undvika kaffe, motionera, ta det lugnt på kvällen, sova med sällskap, ha mörkt, svalt och tyst i rummet och att sova på regelbundna tider.
Nu när jag klarat av detta forskningsprojekt är det väl dags att ta tag i något nytt, kanske undersöka likheterna mellan herr Cohen och Sir Väs, men fyra flaskor whiskey varje kväll kommer göra ont i plånboken. Men sjung gärna Hallelujah för mig så kanske jag somnar.
Nu är det dags att ta tag i den här dagen.
http://sirvas.blogg.se rekommenderas
...I did my best, it wasn't much
I couldn't feel, so I tried to touch
I've told the truth, I didn't come to fool you
And even though
It all went wrong
I'll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah...
P.S. Varför skickar pojkar nakenbilder på sig till mig? D.S.
Nåja, åter till de nya rönen, jag har under lång tid bedrivit studier på området. Visserligen har dessa varit empiriska och kanske inte alltid vetenskapligt korrekta men alla resultat verkar peka åt samma håll och eftersom detta inte är någon vetenskaplig artikel som ska granskas av gamla gråhåriga män i lika grå kostymer, så kan jag dela med mig av mina upptäckter till världen (ni alla fem läsare eller vad det kan vara).
Så trumvirvel tack! Efter att ha varit vaken otaliga nätter nu och kontrollerad fakta och trots att jag ofta är den första att säga att man "aldrig så noga kan veta, saker kan förändras" så kan jag nu avslöja att världen står kvar och troligen kommer göra så under hela min livstid iallafall. Den existerar fortfarande och cirkulerar i sin bana kring solen precis som förr, även om kommande generationer kanske får se jultomten i shorts och solglasögon istället för röd luva.
Ursäkta mitt utspel, men jag är så trött (?) på att inte kunna sova. Är det någon som har bra tips för en god natts sömn så plita gärna ner dem åt mig. Det vill säga tips förutom att dricka varm mjölk med honung, undvika kaffe, motionera, ta det lugnt på kvällen, sova med sällskap, ha mörkt, svalt och tyst i rummet och att sova på regelbundna tider.
Nu när jag klarat av detta forskningsprojekt är det väl dags att ta tag i något nytt, kanske undersöka likheterna mellan herr Cohen och Sir Väs, men fyra flaskor whiskey varje kväll kommer göra ont i plånboken. Men sjung gärna Hallelujah för mig så kanske jag somnar.
Nu är det dags att ta tag i den här dagen.
http://sirvas.blogg.se rekommenderas
...I did my best, it wasn't much
I couldn't feel, so I tried to touch
I've told the truth, I didn't come to fool you
And even though
It all went wrong
I'll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah
Hallelujah, Hallelujah...
P.S. Varför skickar pojkar nakenbilder på sig till mig? D.S.
Stadsfest, jobb och lathet
Jag har varit lite slö med bloggandet, inte riktigt haft motivation till att skriva något men nu känner jag att det är dags att göra en liten uppdatering, så nu blir det ingen mer semester för mina läsare.
Idag har jag jobbat första dagen på jobbet och jag har redan tröttnat. Jag måste nog börja bära med mig en bok till jobbet om det ska vara så där lugnt, idag har vi verkligen inte haft mycket att göra alls. Tog upp pensionärerna och gav dem mat, vilket alltid går lika smidigt, sen for de flesta iväg på bingo och vi var tre personal som skulle städa två rum och tvätta lite. Allt gick FÖR smidigt så den största utmaningen var att hålla sig vaken. Men, peppar peppar ta i trä, det kan ju bli värre.
Jag har återigen konstaterat att jag inte vill bo hemma nästa sommar så då får alla komma och hälsa på mig istället, var jag än är.
Tentapluggandet börjar ta fart, allt känns inte så avlägset och som sådan grekiska som jag trodde att det skulle göra, det gäller bara att hitta den rätta motivationen. Men det bode inte vara något större problem nu om det ska fortsätta vara dåligt väder, då kan man jobba, plugga, träna och sova, lite åska på det hela också så kan man inte ens låta datorn störa koncentrationen. Bara sex veckor kvar till tentan nu, snart börjar nedräkningen.
I helgen som var gick årets Ludvikafest av stapeln, detta årliga jippo som livar upp staden så man nästan tror man hamnat någon annanstans för en stund. Jätteroligt har jag haft i dagarna tre så jag antar att jag förtjänade att känna mig lite sliten igår. Det är nog ingen större idé att försöka beskriva spektaklet i närmre detaljer eftersom stadsfester ska upplevas men några kommentarer måste jag plita ned. Ni som inte var där missade något, det kan jag lova.
Helgen var full (i dubbel bemärkelse) av artister, tivoli, öltält , ordningvakter och massa gamla vänner. Bland allt detta var det massa människor som skrattade, pratade, sjöng (mest skrålade kanske Sir Väs?), dansade, kramades, glodde, tappade hakor, stammade, trampade varann på fötterna, kissade i buskar, skapade rykten, hånglade åt, drack, var glada och skämde ut sig i bästa festivalandan, detta trots tältbrist, regn och konkurrens från Peace&Love i Borlänge. Jag kan knappt bärga mig innan jag får höra alla historier, särskilt om de inbegriper mig (ojsan!), om nu inte alla bara avfärdat oss allihop som knäppa. Men jag misstänker att det finns tillfällen när det är mindre lämpligt att träffa päronens vänner eller diverse småbröder, men vad gör man inte för att roa sin omgivning. Men alla har iallafall rapporteringsskyldighet till mig, okej?
Helgens bästa kommentar måste ju iallafall vara, sagd i telefon till en kompis av en mycket förvirrad och antagligen rätt onykter, blond yngling "Jo jag lovar, det är två tjejer, vänta ska du få höra..." Ja, alla som var där vet vad jag pratar om.
Vissa av oss provade ju också lite annorlunda men ack så påhittiga raggningsknep, visserligen utan större framgång just då men det lär inte bli bortglömt, varken av Carl-Philip eller oss andra. Dessutom tycks det mig som att det är något som är fel i situationen med att ordningsvakter blir jagade, borde det inte vara t värtom? Jag skrämde som vanligt folk med att i bakfylla och regn släpa mig ut och springa, men det mest chockerande kanske ändå var den caffe latte jag drack på favoritfiket, eller?
Det enda tragiska med hela kalaset, förutom diverse tragikomiska individer på två ben, är att en tradition gick förlorad, vad hände med mitt nakenbadande? Och karusellåkandet? Men den största besvikelsen uppdagades på söndagen när det visade sig att Herr Vinterdäck spelar på P&L och vi inte varit där, det borde nästan vara spöstraff på att ha honom som hemlig gäst. Karamellangie hade hur som helst den roligaste helgen på länge och väntar med spänning på reprisen.
Grannfejd 2007 verkar vara på gång i Tolvsbo, det här kanske kan bli intressant, särskilt eftersom folk bryr sig och lägger sig i alldeles för mycket, iallafall när det kommer till att prata med alla andra utom berörd person. Jag som trodde folk växte ifrån skitsnack och småsinthet men uppenbarligen inte. Det är som att man åkt hem och hamnat mitt i sandlådan, en sandlåda som inte kommer bli byggd åt en stackars liten flicka som förtjänar den.
