angietankar

När jag klev ur sängen värkte det skum i rumpan och insidan av låren. Det tog en stund innan jag kom på varför, tydligen gjorde mina spontana utfall igår nytta. Nu känner jag mig öm i bröstmusklerna så även gårdagens gympass verkar ha haft önskad effekt. Dessutom känns det som att någon dragit åt en maggördel alldeles för hårt runt livet på mig nu så imorgon har jag väl träningsvärk i magen och nedre delen av ryggen också.

Träningsvärken ska jag inte klaga över, den är ju självförvållad och trots allt ganska trevlig, ett bevis på att träningen gjort nytta. Men spända mag- och ryggmuskler var ingen hit när man skulle gå hem över den isbana som numera utgör Linköpings cykelbanor och vägar. Jag kände mig som en gammal stel tant! Jag blir lika fascinerad varje gång jag själv har svårt att hålla mig på fötterna och jag trots detta möter cyklister, de cyklar jämt, uppenbarligen även när det är förenat med livsfara. Jag vågar knappt cykla när det är snö ute. Hoppas bara alla gamlingar håller sig inne så det inte blir så många brutna lårbenshalsar.

Det var fler än cylisterna som hade bråttom i morse, nämligen flygbussen som for förbi mig somt ett jehu. Jag bara undra varför har den så bråttom? Om chauffören inte missförstått och tror att han ska få bussen att lyfta och faktiskt flyga själv så kan det inte finnas någon anledning för Ryanairs flyg går ju sällan i tid.