angietankar

Detta kunde ju varit trevligt, eller möjligen tolkats som sexuella trakasserier men det känns som att jag nog kan rå på en gubbe med käpp 75+. Ränderna går uppenbarligen aldrig ur.

Inatt har jag drömt att jag tagit examen. Det hela firades med ett stort kalas hemma hos pappa. Bilden av folk i frack på pappas gård var mycket roande. Det fattades bara folk som spelade cricket på gräsmattan.
Som kontrast till detta så kan jag upplysa om att man tydligen inte får sätta in pengar på banken hur som helst utan att bli misstänkt för att vara en brottsling. "... och så vill jag ha en förklaring till varför du har så mycket kontanter." Det har väl inte hon med att göra? Ser jag ut som att jag skulle råna macken på väg till stan eller?

Det är ju tenta-p så idag har jag varit på banken, köpt nya skor, tvättat, bakat och ägnat mig åt lite symptomatisk städning. Det måste vara det bästa uttryck jag kläckt ur mig på länge, att städa symptomatiskt, bara för att lindra besvären så det ser lite bättre ut.

Hmm det här känns bekant, inte alls bra, men jag känner igen det. Trots att jag har hur många tjocka böcker som helst om alla konstiga fenomen som kan drabba människan så står det inget om detta. Men jag känner igen symptomen, trodde dock inte jag skulle hitta dem hos mig, inte nu iallafall. Men där är de allihop: byxorna börjar strama lite, det är allt svårare att motivera sig att ge sig iväg och träna och sifferplattan på vågen snurrar längre än förut - sambosjukan! och då är jag inte ens sambo. Det värsta är ju att det inte finns något att skylla på, det är bara mitt eget fel, aja baja.

Efter lite rannsakan har jag insett, insikten har väl smugit sig på under en tid egentligen, att kvoten mellan ätandet av sötsaker och träning har växt sig större än den borde. Vad ska man nu göra åt detta? Inget svar står att finna i min medicinlitteratur. Kanske är det dags att införa en ny typ av nyårslöfte, den sorten som varar fram till nÿår? Något måste iallafall göras, det står klart.

Dagens fråga: kan jag ha stukat tån när jag sov? Eller varför gör den annars så ont?

Jag har fått höra att det är dags att börja jobba på bikiniformen inför beach 2009 nu. Nu?! Nu vill jag ju sitta i soffan under en filt, lyssna på regnet som slår mot fönsterrutan, dricka te och äta kakor. När ska man annars få gotta sig?
Nej, det är bara att inse att det blir nog ingen beachform nästa år heller, om jag känner mig själv rätt så kommer nämligen fruktsalladen med vispgrädde och chokladkakor att segra över ett kolsvart och kallt löparspår. När ska man annars få vara ledig och bara slappa? Tur i oturen är väl att jag inte är så förtjust i att bada. Och om man inser det inte är någon idé redan nu så kan man ju lugnt luta sig tillbaka och småle för sig själv åt alla som kämpar i vår, eller? Dessutom hinner man äta många fler bakelser under tiden. 
Till råga på allt har en viss ingejör börjat prenumerera på Allt om mat vilket innebär att jag måste prova minst hälften av efterrättsrecepten.

Efter att ha läst lite texter om vårt moraliska ansvar och om världssvälten kan jag inte låta bli att fundera över varför folk är så benägna att hjälpa andra respektive strunta i saker beroende på om svårigheterna uppstår nära dem eller på andra sidan jorden. Visserligen kan man tala för eller emot precis vad som helst med moraliska argument om man bara vänder orden rätt, men visst är det ändå så att det gör lite ont att veta att man skulle kunna rädda flera människors liv med den ynka summa som vi ödslar på en fika på stan eller men att man ändå inte gör det. Vi verkar gärna vilja hjälpa andra så länge vi slipper offra något för oss själva och jag är skrämmande nog inte ett undantag, det händer allt för ofta att jag säger att jag skulle skänka pengar till ditten och datten om jag bara hade råd, eller inte levde på lånade pengar. Men jag ska definitivt, även om det också låter som en ursäkt, skaffa mig ett fadderbarn när jag blir stor, det vill säga när jag fått ett jobb.
Dock är det hela något som kan vara värt att ha i åtanke när man ser insamlingsbössorna på stan, man behöver inte offra mycket.
.

Har varit i Västerås i helgen och när jag sedan med SJ:s hjälp tuffade in till Linköping vid lunchtid igår stod många många saker att göra på programmet - en del högst nödvändiga, andra mindre viktiga.

Det är sant som det är sagt att ju mer man har att göra desto mer får man gjort, men igår hann jag inte riktigt allt. Dock blev jag oplanerat bjuden på lunch på stan, mycket trevligt. Sedan handla, cykla hem, baka bröd och kakor (en av de mindre viktiga sakerna), plocka undan i mitt bombnedslag till lägenhet - jag fick till och med på överkastet på sängen och duken på bordet (!), diska undan Mount Diskerest som ockuperat köket, packa ur väskan, sortera tvätt och lägga den i skåpet, öppna paket och beundra en stor fin röd ros (också helt otippat, men ack så glädjande), leta efter yogakurser i stan, snabbrepetera inför basgruppen, skicka några viktiga mail, leta information till seminarieuppgiften, övertala en tokig ekonom om att vi skulle springa och sedan cykla tillbaka till stan och göra det, duscha, prata med päronen och lösa halva söndagskorsordet ihop med älsklingen innan korpgluggarna föll igen, ändå kände jag mig inte riktigt, riktigt färdig.

Nu till dagens största fundering: varför hänger man kristallkronor(!) inuti glaskupor ute i träden? Det kan bara vara i Linköping det händer, eller? Nog för att det är bra och fint med ljus utomhus i höstmörkret men är inte det här lite överdrivet? Jag trodde huvudpoängen med belysningen var att det skulle bli ljust, även om det kan vara fint på samma gång, det här kommer bara göra att folk cyklar i ån för att de måste titta och fundera på vad sjutton det är som hänger i träden nedanför sporthallen.

... inte ens rörelsedetektorerna i källaren ser mig, antar att inte mycket mer behöver tilläggas.

Så här tråkigt har jag idag och då är det ändå lördag, lördag!! Vad är det för liv jag lever egentligen?

Läste idag att man gjort en studie som visat att socialt utfrysta personer föredrar att dricka varm dryck, eftersom "de upplever omgivningen som kall" (kanske en något luddig förklaring men sen har jag ju inte läst hela den vetenskapliga artikeln heller, de kanske förklarar där). Om det är så så har jag goda nyheter att komma med, jag dricker mycket mycket mindre te nu än förut och mindre varm mjölk också för den delen. Sen om det har att göra med att det nyligen har varit sommar eller om det korrelerar med att jag faktiskt mår mycket bättre är ju lite oklart, men tedrickande har minskat iaf och jag brukar dricka det varmt - oftast.

Men idag tänker jag dricka te och äta vitlök och ingefära och slurpa i mig kan jang, ja i stort sett ta till alla huskurer jag känner till, förutom whiskeyn, för jag verkar ha fått en liten elak förkylning som ligger och smyger. Det måste vara världens sämsta tajming med tanke på att det är nio dagar kvar till Lidingöloppet, är jag förkyld då är det lika bra att stanna hemma, annars lär jag ändå inte orka runt. Men jag har ju betalat för det!!

Jag har inte tränat sen i torsdags och det börjar gå mig på nerverna, inte bara för att man skulle vara i toppform nu, utan för att man blir så lös i hullet när man inte tränar. Det i kombination med att solbrännan försvunnit för längesen gör att man får gå runt här hemma och känna sig som en välgödd säl. Och nej jag tänker inte bry mig om att det bara är jag som märker det, det är väl fullt tillräckligt, om jag märker det så är det en person för mycket.