angietankar

Har varit i Västerås i helgen och när jag sedan med SJ:s hjälp tuffade in till Linköping vid lunchtid igår stod många många saker att göra på programmet - en del högst nödvändiga, andra mindre viktiga.

Det är sant som det är sagt att ju mer man har att göra desto mer får man gjort, men igår hann jag inte riktigt allt. Dock blev jag oplanerat bjuden på lunch på stan, mycket trevligt. Sedan handla, cykla hem, baka bröd och kakor (en av de mindre viktiga sakerna), plocka undan i mitt bombnedslag till lägenhet - jag fick till och med på överkastet på sängen och duken på bordet (!), diska undan Mount Diskerest som ockuperat köket, packa ur väskan, sortera tvätt och lägga den i skåpet, öppna paket och beundra en stor fin röd ros (också helt otippat, men ack så glädjande), leta efter yogakurser i stan, snabbrepetera inför basgruppen, skicka några viktiga mail, leta information till seminarieuppgiften, övertala en tokig ekonom om att vi skulle springa och sedan cykla tillbaka till stan och göra det, duscha, prata med päronen och lösa halva söndagskorsordet ihop med älsklingen innan korpgluggarna föll igen, ändå kände jag mig inte riktigt, riktigt färdig.

Nu till dagens största fundering: varför hänger man kristallkronor(!) inuti glaskupor ute i träden? Det kan bara vara i Linköping det händer, eller? Nog för att det är bra och fint med ljus utomhus i höstmörkret men är inte det här lite överdrivet? Jag trodde huvudpoängen med belysningen var att det skulle bli ljust, även om det kan vara fint på samma gång, det här kommer bara göra att folk cyklar i ån för att de måste titta och fundera på vad sjutton det är som hänger i träden nedanför sporthallen.