angietankar

Jag som trodde att jag skulle slippa HEL-(hälsa, etik, lärande - kurs på HU)snacket tills det var dags för HEL-tvåan som mestadels handlar om sex och eventuellt kan vara något att se fram emot. Men när jag vaknade imorse, eller kanske inte precis när jag vaknade utan snarare efter att jag cyklat hem från Per och gjort smet till morotskaka och ställt den i ugnen för gräddning, rört ihop glasyren och lagt mig på mattan för att lösa DN:s söndagskorsord, så slog på radion och vad tror ni att jag hör. Bildningsradion sände ett program om hälsa och sjukdom där de intervjuade folk om deras syn på hälsa och sjukdom och så pratade de om Antonovsky och KASAM. Visserligen är detta kloka tankar och frågor men jag kunde inte undgå ilningarna som kröp nerför ryggraden på mig och plötsligt var alla minnen av långtråkiga föreläsningar i den knökfulla Forumteatern lika närvarande som vore det igår. Det enda jag saknar från HEL var pluggtempot som var rena semestern och Jocke och Sofie. Tur att åtminstone Sofie är kvar i stan, till skillnad från allas vår Britney som flytt fältet.

Jag är arg, iallafall lite, varje månad betalar man dyra pengar för att få gå och träna på sporthallen och nyligen hade de stängt för att alla träningsmaskiner skulle bytas ut. Bra tänkte jag, nya grejer måste ju vara bättre än de gamla, men ack så fel jag hade. De är klumpiga, svåra att förstå sig på, har inte samma övningar som de gamla och är defenitivt inte anpassade efter någon i min storlek. Det verkar som om man ska passa i maskinerna måste man vara över medellängd (för män!) och gärna 25kg för tung så man slipper få elaka hårda plastdelar mot skelettdelarna. Det finns ju folk som går till gymmet för att träna och bli större och starkare, men vad gör man när man är för liten för att träna? Jag vill ha tillbaka mina pengar, eller maskinerna, nu! helst nyss, ge mig!

Utanför min lägenhet går en cykelbana där diverse motionärer brukar passera och efetersom jag allt som oftast har fönster öppna så hör jag när de passerar - promenadprat, trampande av joggingskor, isättande av gångstavar och knirpande av mindre bra omhändertagna cyklar. Under helgen hade någon anordnat ett motionslopp till förmån för Cancerfonden, (bra! mer sånt.) som gick förbi på nämnd cykelbana, och jag tänkte att då borde jag ju kunna se massa folk passera. Men tji fick jag, inte en själ hörde jag, förrän jag cyklade iväg för att träna och passerade några långsamt promenerande tonårsflickor som fick rådet av en funktionär att "spring nu så ser det ut som ni sprungit hela vägen". Ja jo, visst ser det väl ut som det, förutom på klockan, eller? Min fråga är, hur långsamt kan man springa egentligen? Hur lång tid får ett 5km motionslopp ta för att man fortfarande ska få säga att man sprungit det?

Nu har jag äntligen samlat på mig mina länge väntande kulturpoäng genom att ha sett hela Sjunde inseglet utan att soman. Se den! Så tung var den inte.

Tog en tur i Vidingsjöskogen idag, där jag vanligen är ganska ensam på lördagar men idag svämmade parkeringen nästan över av bilar och jag tänkte oj! vad händer här? Det visade sig att i skogen befann sig majoriteten av Linköpings mountainbike-cyklister och svampplockare, inte nödvändigtvis samma människor, men vilken kombination. Fick man inte försöka hålla sig undan för hundar eller barn med svampkorgar och borttappade mammor så fick man kasta sig undan för galna cyklister som kom farande i ett huj genom skogen. Det kanske var tur att det händer något annat i skogen, då kan jag skylla på det med tanke på hur dåligt löpningen gick, för det är sant som det är sagt, det finns bortförklaringar för allt.

Just det, jag har blivit dagens skämt idag också, Hämnden blir ljuv, rätt vad det är dyker jag upp i din jakt på prinsar. Dessutom är det jobbigt att skratta så mycket med träningsvärk i magen, elakt!