"Ich bin ein Berliner"
Berlin i påsk alltså, det är att rekommendera; varmt, soligt, vårgrönt och fullt av glada människor. Inte alls det gråa tråkiga Tyskland som jag nog hade förväntat mig. Faktum är att det till och med lyckades locka fram lite gammal skoltyska ur mig även om jag försökte undvika det.
Man kan inte förneka att det ju är ganska trevligt att bli bortskämd på stjänspäckat hotell (utan kändisar, jisses vilket dåligt skämt) även om man inte är van med att ha folk omkring sig som erbjuder sig att hjälpa till med det mesta, för det mesta. Att vi därtill bodde precis intill Kurfurstendamm, Berlins kanske mest kända affärsgata, där man kan göra av med en årslön på ett par ögonblick förtog ju inte stämning direkt. Det enda klagomål vi hade på hotellet var utsikten över två betongkor och en stork på en innergård när vi kunde fått se ut över Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche men men.
Jag vet att detta var min första flygtur men inte sjutton blir man väl jet-laggad av att flyga till Tyskland?! Så frågan kvarstår; vad gör jag vaken nu?
Jag träffade en kollega så vi passade på att ha lite morgongymnastik och Tiergarten bjöd på barfotaväder vilket nudisterna utnyttjade till fullo.
Paleodiet?
Det är ju ett tag sen stenålderskosten var i ropet nu, men som vanligt är jag lite sen i starten. Kan det här vara något för mig och min knasiga mage kanske? Uppenbarligen verkar ju argumenten för att bara äta saker som levt naturligt klart vettiga och att man därmed lämnar ett mindre energiavtryck är ju kanon, och om man på köpte slipper en massa folksjukdomar är det bara att tacka och ta emot. Men det finns två motargument som jag inte kan säga emot; folk blev ju inte särskilt gamla på den tiden, vad har det för betydelse? Och sen så finns det helt enkelt inte tillräckligt med mat för att försörja alla människor på en sådan diet, ska man ta hänsyn till det eller vara lite egoistisk och bara sköta sig själv?
Men som tur är måste man ju inte bli någon slav under en diet, så min havregrynsgröt och proviva-frukost får nog kvarstå hur som helst. Och apropå det så är det hög tid för att koka en portion nu. God morgon!
Kan det vara så här min mage vill ha det?
Jag är livrädd...
Jag glömde skriva en rubrik också
Jag vet att det här är något av en upprepning men jag är lika förundrad varje år, det finns hopp om vår och sommar.
Tre säkra vårtecken:
- De tvättar Shellmacken på utsidan
- Bosses glassbar har öppnat
- Jag vill hellre vara ute i solen än sitta inne och plugga.
Jag hade tänkt skriva det här första april och sedan trixa till det hela med något skojigt aprilskämt men jag är tydligen inte så uppfinningsrik vad det gäller sådana så det belv inget. Skillnad var det med en kille i min klass förra året som skickade ett sms till sin mamma och talade om att han kommit ut som öppet homosexuell, skulle hoppa av läkarutbildningen och flytta till sin tyska pojkvän. Kul kille, hans telefon gick varm i väskan under föreläsningarna den dagen kan jag säga. Nu har de dessutom sopat en del av cykelbanorna.
Cabaret Cartwright igår, sjukt roligt, sjukt mycket falskspelande munspelare men en trevlig tillställning, och att få med sig ett munspel hem är aldrig fel.
Arbetsintervjuerna hopar sig, tänk om jag visste vad jag ville, då skulle livet bli mycket enklare. Norge? Gotland? Söderbärke? Sommarlov?
Glöm inte att källsortera!
Jag skulle nog göra mig bra som Sverker Olofssons assistent och kasta dåliga saker i soptunnan. En alternativ karriär när studierna känns lite tunga kanske?
vandrande kartbok
Mellanrumsbrist och kallvatten i örat.
Det här med ihopskrivningarna får mig osökt att tänka på något jag berättade (läs: var dum nog att avslöja) för min svensklärare, obesrvera att det heter svensklärare, på gymnasiet. Nämligen att jag när jag inte visste om ett uttryck/ord skulle skrivas ihop eller inte alltid skrev ihop det, av den enkla anledningen att om det var fel så skulle det uppfattas som att man bara missat ett mellanrum (ett litet enkelt knapptryck) istället för att göra ett solklart språkligt fel. Därför skriver jag fortfarande iallafall och överhuvudtaget, för om sanningen ska fram så vet jag inte hur det ska vara.
Så där, nu har jag fått agera lite språkpolis igen. Antagligen kommer jag få igen det tusen gånger om genom att alla påpekar de språkliga missar som smyger sig in i mina texter, men det kan det vara värt. Om man tycker detta är intressant vill jag slå ett slag för boken "komma rätt, komma fel och komma till punkt" samt sidan skrivihop.se som kan vara både roande och oroande.
Apropå något hela annat så fick jag agera försöksperson idag på vår (läs: Torbjörn Ledins, vi var ju där för att lära oss) demonstration av balansundersökningar. Det hela kallas kaloriskt prov och går, förenklat, ut på att man spolar kallt vatten i patientens, i det här fallet mitt, ena öra och sedan iakttar ögonrörelser. Detta ger sedan information om balansorganens funktion. Det är lustigt hur lättlurad kroppen är. Men för att komma till punkt så kan ni ju alla prova om ni blir yra i huvudet av att luta huvudet 60 grader bakåt och spola kallt vatten i ert ena örat.
Glad av löpning.
konstknäpp
Jag måste vara det virrigaste i världshistorien (igen). Förra veckan lyckades jag tappa bort dagarna totalt, fråga var min kompis var på vår träff (som hon påpekade skulle vara dagen efter), glömma boka rum till ett möte, leta i en halvtimme efter föreläsningsanteckningar som jag redan satt in på rätt plats i pärmen, missa en tid på kvinnohälsan och vara mer virrig än vanligt. Jag har ingen aning om vad det beror på men jag hoppas det blir bättre den här veckan.
Vad håller konstfack på med? Det verkar som man kan få göra vad som helst bara man kan hänvisa till att det är ett examensarbete på denna högskola. Jag är definitivt ingen konstkännare och ska heller inte låtsas som att jag kan något jag inte har en aning om, men man kan ju undra över vad som egentligen kan räknas som konst, tydligen platsar ju både spelade psykiska sjukdomar och vandalisering i den kategorin. Det faktum att konstfack inte ens verkar överväga andras kostnader och lidanden för detta tänker jag inte ens beröra. Men det finns en liten sak jag inte kan låta bli att fundera över; vissa konstnärer blir ju välkända och deras verk säljs för astronomiska summor, hur blir det när dessa blivande konstnärer ska sälja sina verk? Var finns det efterfrågan på för nedklottrade tunnelbanevagnar och sängplatser på psyket? Sen tillkommer det lilla abret att brukar man behöva dö innan ens verk drar in några stora summor pengar men det är ju iallafall lätt ordnat, de behöver bara be någon klasskamrat gestalta ett mord som examensarbete.
Torsdag, eller nej, onsdag var det visst.
Det är konstigt det här med trender. Det spelar ingen roll vad det gäller för område egentligen; man tror att man kommit på något annorlunda och nyskapande att överraska med men i slutändan visar det sig att det var "årets julklapp" eller "senaste nytt" eller "trendigast just nu". Aldrig är nya idéer mina idéer, det är lite deprimerande. Uppenbarligen är jag likadan som alla andra som bara omedvetet påverkats av reklamen/löpsedeln/skvallret och sedan gjort som någon som tjänar pengar på det vill, usch vad tråkigt. MEN om man ska dra detta till sin spets så kan man ju begrunda vad mer av mina åsikter och tankar som är påverkade av andra, har jag ens några egna åsikter?? Läskigt, det känns lite som i 1984 av George Orwell.
Idag har vi tittat i varandras öron, näsor och munnar. Läkarprogrammet är spännande ibland, även om vi inte hittade varken tvestjärtar, legobitar eller makaroner.
Psykiatri, havregryn och mellanstadiedans
Nu ska jag ta fram mina fördomar och elakheter igen, ni får ha överseende med det. Men man kan fråga sig om man kanske blir lite miljöskadad av att jobba på psykatrimottagningen. Tre lustiga figurer traskade in där en morgon förut när jag passerade. En man med läkarrocken utstickandes under jackan och en ihoptejpad portfölj i handen, en person av okänt kön med raggsockor och sandaler på sig, trots snön, och en liten kort figur med spretigt hår och gröna landstingskläder som kom skuttandes bredvid. De fick det iallafall att ryck lite extra i mungipan på mig.
Jag gör det igen! äter havregryn ur påsen alltså. Dock ska ni (läs: Mathias) inte klaga över det, de är nämligen både mättande och ganska goda att tugga på till skillnad från mycket annat, mjöl till exempel som inte alls går att tugga på och inte smakar särskilt gott heller. Det enda negativa jag kan komma på är att man blir lite torr i munnen, men vatten har vi gott om i det här landet.
Jag sitter och tänker på mellanstadiet, tiden då spice girls var häftiga och den optimala sysselsättning vara att gå hem till nån tjej i klassen välja ut en poplåt med lagom klatschig refräng och sen hitta på en mer eller mindre passande dans till den. På sånt humör är jag idag, jätteglad och vill dansa och spela gladmusik utan poäng hela dagen. När kommer ni hit och gör mig sällskap?
Veckand vackraste, eller om det var förra veckans:
ur Amanda Svenssons "Hey Dolly"
Matorgie
En vanlig dag på pionjärgatan
Häromdagen bröts dock vardagsrutinen av ett knivbråk, hon togs om hand av polisen och han av personalen på kirurgen, spännande.
karamelloväsiska funderingar
På radion idag var det en dam som hade gått på studiecirkel för att lära sig tycka om opera. Det måste vara lika nödvändigt som att läsa en universitetskurs i sadomasochism för att man inte tycker om det. Kan världen bli konstigare nu?
Sjuk
Apropå feberdrömmar så drömde jag inatt att mina föräldrar hyrt ut övervåningen på sitt hus utan att säga något till mig. Ska man se det objektivt så har jag kanske inte har så mycket med saken att göra mer än att jag har en del saker där, men lite konstigt kändes det. Men den största förvåningen när jag kom hem och hälsade på (i drömmen alltså) var att det inte var vem som helst som flyttat in där utan Micke och Emma, mina gamla klasskamrater från högstadiet. Visst, de är ett jättegulligt par och bor ju i Bärke men hallå?! Om ni ska hyra ut något kan ni väl hyra ett rum till någon stackars vilsen student som tycker LA är en för stor stad och hellre vill bo på landet bland åkrar, kobajsdoft och bönder. Ett komiskt inslag i det hela var dock att Micke dessutom fått mina päron att helt omorganisera köket och att han själv stod där och sorterade sopor. Jag kanske borde hota med att flytta hem igen så de inte får några konstiga idéer. Bara så att ni vet så tänker jag skylla allt detta¨på febern och inte för ett ögonblick överväga att det är jag som är knäpp.
Som pricken över i, eller som grädden i kaffet, så drömde jag häromdagen (jo det var nog dag och inte natt) att min gamla fotbollstränare kom hit hem och släpade iväg mig till vårdcentralen och sa att jag minsann hade lunginflammation och att det var min plikt att bli frisk. Tack för den! Jag försöker mitt bästa för både min och andras skull och dessutom omfattas inte lugninflammation av smittskyddslagen. Det är nog dags för Sir Väs att sätta ner foten på riktigt nu i sitt beslut att jag haft mitt livs enda lunginflammation för det här börjar stundtals kännas som att det drar åt det hållet, eller så är det bara min fantasi och mina farhågor som spelar mig ett spratt. Jag kan iallafall glädjas åt att jag, även om jag är hes, åtminstone inte låter riktigt lika illa som herrn själv vid tillfället för utnämnandet av ormsmeknamnet.
Idag lider jag av ett problem av mer etisk-praktisk karaktär. Än så länge mår jag bättre, men ur smittskyddssynpunkt borde jag stanna hemma eftersom jag hade feber och sov hela dagen igår. Men har jag tid att missa en dag till i skolan, kursen är ju slut nästa vecka? Dessutom tillkommer frågan om huruvida jag skulle orka med 2,5h basgrupp och om min pigghet håller i sig eller bara är lugnet före stormen idag också. Aaahh panik!
Förra helgens roligaste under diskussionen om affärer som säljer sexleksaker: "har de provrum där?"
Nu är cirkusen igång igen http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2009/01/17/morddomd-ater-antagen-pa-l/index.xml
Skandinavisk röra
Detta pågår tydligen sedan de båda rikena gick skilda vägar för 200 år sen. Nu är det ju kanske inte fullt så drastiskt som jag befarade i första stund, utan det hela bygger på att gränserna går längs tre vattendrag och att sådana tenderar att förändras med tiden. Men jag kan inte låta bli att tänka att om vi nu ska dra om gränserna, kan vi inte se till att vi får lite av Norge istället?
Bussar och vaccination
en bra dag
Vilken underbar dag. Idag har det hänt en massa bra saker
- jag har varit ledig
- jag har blivit uppringd av en underbar vän som ville gå på promenad
- jag gick på promenaden
- jag har fått brev från min lillasyster
- jag längtar efter att åka hem en sväng och sedan på inflyttningsfest i Stockholm
- jag har insett att jag inte behöver oroa mig för skolan
- jag ser fram emot att börja nästa termin om en vecka
- jag har träffat min älskling
- jag har fått paket på posten
- jag har haft tid att göra vad jag vill
- jag har druckit varm choklad
En sak bara, det är inte okej att lukta svett och gamla tånaglar som han på bussen.
En underbar kväll
"Canapé och Amuse bouche"
"Fattiga riddare a´la Maison"
Halstade, dykplockade pilgrimsmusslor från Fröja med höaska och bränd brödpudding
Blomkål i olika texturer, beure noisette, tobakshonung samt aromatisk mie de pain.
Marulk från Lofoten tempererad till 43 c i lantmjölk serveras med ostronpärlor och kaviar
Rostad gul paprika, purjolöks <<étuvée>>, gurkörtsblomma samt en ostron och Muscadetemulsion
Fransk blodanka "Dragée" från Challandaise med puré på färska fikon och hibiskus
Saltbakad rödbeta glaserad i Minus 8 vinäger serveras med anktungor, rödbetsskott samt jus rôti och ankleverskum.
"Tour de France"
Kommentator: Ulf Elfving
Cheeseburgare 2.0
Chokladdessert "Grande tradition"
Mandelmjölksorbet, griottes, varm mörk chokladmousse, bretonpulver och körsbärsmaränger.
Allt serverat med millimeterprecision i supermysig miljö och med tillhörande dryck under fyra undebara timmar. Jag hade kunnat äta upp vår sommelier bara för att allt lät så gott när han beskrev vad som serverades. Det är verkligen skillnad på mat och mat, varenda tugga var en smakexplosion och allt var så perfekt matchat att man kan tro att råvarorna finns till enbart för att serveras tillsammans. Inte att förglömma är humorinslaget som till exempel Tour de France i ostens tecken med egen kommentator eller "cheeseburgaren" serverad i kartong och med "senap" och "ketchup" i flaska till.
Som pricken över i lämnade vi restaurangen med varsin frukostpåse innehållandes underbart bröd, hallonmarmelad, müssli, chokladtryffel och vår egna, något modifierade meny utskriven på papper. Jag har aldrig mått bättre. Jag hade kunnat dö där på fläcken och varit nöjd med mitt liv. Att vi i stort sett inte pratade om något annat än maten under hela kvällen säger väl också en del. Man skulle ju verkligen bli konditor, ingen mår någonsin så bra av att gå till doktorn.
Så till er som tvivlar, paradiset finns, på Lilla Nygatan i Gamla Stan, Stockholm. Restaurang Frantzén/lindeberg var värt varenda minut och varenda krona.
http://www.frantzen-lindeberg.com/se/
Inte nu igen..
PC Jersild skrev: "Vad hände egentligen med folk som utbildade sig till läkare? Var studiemiljön socialt destruktiv - eller led de nästan alla av någon mystisk förgiftning och hjärnuppmjukning?" Hjärnuppmjukning är nog precis vad det är, möjligen bovin spongiform encefalopati. Plötsligt säger den termen mig något mer än "galna ko-sjukan", stackars djur. Citatet är ur Babels hus, boken som beskriver vilken dåraktig värld jag håller på att kämpa mig in i, ibland kan man ju inte låta bli att fundera på om det hela inte bara är ren galenskap.
Nej nu vill jag bara att det hela ska vara över så jag får åka till kungliga huvudstaden och roa mig, gå på födelsedagsmiddag och sen fara hem för umgänge och eventuell skidåkning. Förresten är jag grymt avundsjuk på alla vackra, vältränade, duktiga människor som tränar en herrans massa timmar i veckan. Sån vill jag också bli, i något liv.
