angietankar

Att vara sjuk är väl underbart, man orkar inte göra något för att man har feber, orkar inte sitta upp för att man har ont i huvudet, inte ligga för att man hostar, därav kan man inte sova ordentligt utan hostar sig genom natten. De små stunder man faktiskt lyckas somna är fyllda med knasiga feberdrömmar om lunginflammationer och annat. Jag känner mig lite som killen i den gamla reklamen, jag har glömt för vad, som beklagar sig över att en killes förkylning är värre än att föda barn. Nu har jag visserligen varken fött några barn eller varit förkyld som man, men om det är så illa borde man inte kunna utnyttja det inom rättsväsendet då? Utsätt brottslingar som funnits skyldiga för lite rhinovirus eller varför inte någon typ av influensa på en gång, sen kan de få lida en stund. Men det är klart, det skulle ju bara fungera på män, men det kanske är en ojämlikhet som feministerna kan stå ut med.

Apropå feberdrömmar så drömde jag inatt att mina föräldrar hyrt ut övervåningen på sitt hus utan att säga något till mig. Ska man se det objektivt så har jag kanske inte har så mycket med saken att göra mer än att jag har en del saker där, men lite konstigt kändes det. Men den största förvåningen när jag kom hem och hälsade på (i drömmen alltså) var att det inte var vem som helst som flyttat in där utan Micke och Emma, mina gamla klasskamrater från högstadiet. Visst, de är ett jättegulligt par och bor ju i Bärke men hallå?! Om ni ska hyra ut något kan ni väl hyra ett rum till någon stackars vilsen student som tycker LA är en för stor stad och hellre vill bo på landet bland åkrar, kobajsdoft och bönder. Ett komiskt inslag i det hela var dock att Micke dessutom fått mina päron att helt omorganisera köket och att han själv stod där och sorterade sopor. Jag kanske borde hota med att flytta hem igen så de inte får några konstiga idéer. Bara så att ni vet så tänker jag skylla allt detta¨på febern och inte för ett ögonblick överväga att det är jag som är knäpp.

Som pricken över i, eller som grädden i kaffet, så drömde jag häromdagen (jo det var nog dag och inte natt) att min gamla fotbollstränare kom hit hem och släpade iväg mig till vårdcentralen och sa att jag minsann hade lunginflammation och att det var min plikt att bli frisk. Tack för den! Jag försöker mitt bästa för både min och andras skull och dessutom omfattas inte lugninflammation av smittskyddslagen. Det är nog dags för Sir Väs att sätta ner foten på riktigt nu i sitt beslut att jag haft mitt livs enda lunginflammation för det här börjar stundtals kännas som att det drar åt det hållet, eller så är det bara min fantasi och mina farhågor som spelar mig ett spratt. Jag kan iallafall glädjas åt att jag, även om jag är hes, åtminstone inte låter riktigt lika illa som herrn själv vid tillfället för utnämnandet av ormsmeknamnet.

Idag lider jag av ett problem av mer etisk-praktisk karaktär. Än så länge mår jag bättre, men ur smittskyddssynpunkt borde jag stanna hemma eftersom jag hade feber och sov hela dagen igår. Men har jag tid att missa en dag till i skolan, kursen är ju slut nästa vecka? Dessutom tillkommer frågan om huruvida jag skulle orka med 2,5h basgrupp och om min pigghet håller i sig eller bara är lugnet före stormen idag också. Aaahh panik!

Förra helgens roligaste under diskussionen om affärer som säljer sexleksaker: "har de provrum där?"

Nu är cirkusen igång igen http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2009/01/17/morddomd-ater-antagen-pa-l/index.xml

---