angietankar

Snörvel, gråt och nys.. usch vad det är jobbigt att vara allergisk, man känner sig toksjuk fast man egentligen inte är det. Ögonen är alldeles svullna, man ser ut som att man inte sovit på tre veckor, näsan rinner och man är allmänt orkeslös. Vem uppfann sånt här elände?

Jag ska börja med att be om ursäkt för mitt eviga struntpratande i denna blogg, men det är ju kul att höra att folk faktiskt läser den. Fortsätt med det! det är en order. Jag kanske kan bortförklara mig lite med att det snurrar alldeles för många tankar i mitt lilla huvud för att jag ska kunna sortera ut det som är viktigt och intressant från alla andra virrigheter.

Jag tog mig en promenad idag med lite lustiga upptäckter. För det första var min promenadväg kantad av indianer (?) som spelade och sjöng och var ute med sina hästar. Det var fransar, fjädrar, ansiktsmålningar, amerikansk brytning och hela paketet. Efter en stund mötte jag ett gäng barn i skolåldern och det hela fick sin förklaring i att kollobarnen hade någon sorts aktivitetsbana. Men det hade ju varit betydligt roligare om kommunen bestämt sig för att skänka lite mark till ett indianreservat här hemma i byn.

För det andra har jag sett ett livs levande virus, iallafall om man ska tro på det man ser i En Cell-sam Historia. På marken låg ett litet kryp och krälade runt och det såg precis ut som de gröna virusen i barnprogrammet, bortsett från de onda ansiktsuttrycken. Men något sånt ville jag inte bli smittad av, det såg så stort och läskigt ut så jag skyndade mig hem igen.

Idag har jag faktiskt börjat plugga lite smått men jag har ju satt den allvarliga starten till måndag så fram till dess blir det lite sporadiskt läsande för att rota fram rätt minnen i hjärnan, det är en otrolig röra där. Dessutom är det ett under hur man kan bli så trött av att inte göra någonting, i den här takten verkar det nästan som en bra idé att strunta i att sova om man ska få något pluggande gjort.

Inte var man nå hjälpt av att läsa Aftonbladets artiklar om hur man fångar drömprinsen heller, det enda de hade att komma med var att vara kvinnlig och vem visste inte det. Det är ju det man får lära sig näst efter att pussa grodor på dagis. Ge mig ordentliga, användbara råd tack, annars får jag snart köra grottmansmodellen och klappa till nån och släpa hem i håret, men problemet är att jag föredrar korthåriga killar.

Jag vill springa i skogen, måste hitta något bra ställe att göra det på så alla som har en stig över kan ju höra av sig, Stigar går också bra. Men nu är det dags att sluta innan det här inlägget blir för långt det med, men det kanske redan är för sent, det är så sant som det är sagt, jag är hopplös.

Jag sitter hemma i Tolvsbo, det är måndag morgon och päronen är på jobbet. För mindre än två år sen var det här min egen adress men nu känns det som jag har varit borta alldeles för länge, man skulle kunna få för sig att jag inte passar in längre. Det har hänt så mycket saker som jag inte har en aning om och då har jag ändå inte varit avskärmad från världen det senaste året, för tro det eller ej men det finns telefoner i Linköping också.

Igår var det dags för den årliga grillfesten med släkten, "utan den blir det ingen sommar" som undertecknad så fint uttryckte sig. Det första som slog mig var att hunden saknades, stora mysiga och lugna Moddy, var var hon? Hon hade tydligen farit till undhimmelen, vilket jag inte hade en aning om. Nästa förvåning var över hur stora mina plastsysslingar har blivit - utan min tillåtelse! Tiden får inte springa förbi så där fort, då känner jag mig ju gammal. Det sista och största problemet var att jag inte kände att jag hade något att säga till någon alls nästan, det var helt tomt på samtalsämneskontot. Vad pratar man om med folk som man träffar kanske två gånger om året, jo gemensamma bekanta men om man flyttat ifrån alla blir det inte mycket kvar att säga. Jag blev till och med bortglömd när det räknades upp köttbitar på grillen. Det kanske mest var ett matematiskt misstag men det är nästan så jag längtar hem, men vad är hem egentligen?

Småttingarna får ett litet syskon vilken dag som helst, hur kommer det sig att alla är gravida nu? Det är ju inte utan att man blir lite avundsjuk, jag vill också gå runt med pannkaksmage och vara lycklig. Men om man tänker efter så är ja lite drabbad av "gräset är grönare-syndromet" ochdessutom har jag nog haft småttingkänslan sen jag var femton så jag kanske klarar mig utan snoriga näsor, skrikfyllda nätter och intrampade legobitar i fötterna ett tag till, åtminstone tills jag har någon att beskylla för eländet. Under tiden har jag ju mina pensionärer och små illbattingar att låna här och var.

Under bilresan hem, som tar ca en timme, väcktes jag plötsligt ur min dagdröm i baksätet av att chauffören för dagen klappade till pappa och skrek "gul bil!" Min far såg minst sagt förvånad ut över denna bryska behandling och som om han funderade på om han fått med sig fel sambo hem men hakade ganska snabbt på. Det blev ett ganska bra liv i bilen och många dskussioner kring huruvida postbilar, ambulanser och guldfärgade bilar räknades eller inte. Pappa försökte som vanligt skriva om reglerna lite så att de skulle passa honom bättre men den här gången tror jag han förlorade striden. Den lustigaste iakttagelsen i det hela är inte att mina kära päron leker lekar i bilen som barn utan att nuförtiden så börjar mina föräldrar med saker som jag gjort långt tidigare, det har alltid varit tvärtom.

Om man skulle ge sig ut på en joggingtur nu då innan magen får för sig att den är hungrig igen, det verkar inte bli läge för något solande idag så då har jag hela eftermiddagen på mig till att planera pluggandet.



Tiden går inte alltid fort, det finns det otvivelaktiga bevis för.

"Allt jag ser, allt jag hör
är din röst, din blick, ditt skratt
Du har ögon som berusar en natt
Så jag väntar, jag väntar
om tiden vill ifatt"

Storhelger är verkligen lustiga företeelser. Man går och bygger upp förväntningar som aldrig kan levas upp till, förbereder en hiskelig massa saker. oavsett om man vill eller inte, bara för att man alltid gjort det, sen så tillbringar man en eller flera dagar med att umgås med folk och att stoppa i sig så mycket mat man bara hinner och förmår. Missförstå mig inte nu, jag tycker det är jätteroligt med stohelger och tradtioner, men jag tycker det är synd att själva anledningen till att fira glöms bort och att mycket numera mest handlar om mat och dryck, kanske alltför ofta mest om det senare.

Någon sade till mig att i Dalarna där firar man väl midsommar på riktigt och jag funderar på vad det innebär. Visst finns det traditionella firanden med stångresning och dans och spelemän, men det finns väl överallt? Det är ju tråkigt nog inte ens i närheten av regel här och trots att jag i år både lagat mat en halv dag, klätt stång, dukat och skruvat ihop trädgårdsmöbler inför den stora dagen så övergav jag allt för en ganska vanlig (om man bortser från mängden mat) kväll i mycket gott sällskap. En kväll som började med lite bak, lite onödigt inhandlande av snacks som blev kvar i kylen och matlagning, fortsatte med lite vin,  lite film och mycket ätande för att sluta med tre skrattande tokar nedbäddade i en säng. Det blev inte alltför mycket sömn under natten, iallafall inte om man ska tro mina sängkamrater men det verkar som jag missade ett par viktiga detaljer.

När jag kom hemramlandes framåt kvällningen hade jag tydligen nyss missat morbror som var den sista gästen att fara iväg efter päronens festligheter. Det hade tydligen gått ganska vilt till, något som korten från gårdagkvällen bekräftade, så nu finns många fina lägen för pikar och tjuvnyp och när det bjuds på sånt är jag inte den som tackar nej. Det kan bli användbart under morgondagens grillfest med släkten. 
Bildbevisen talade om att jag inte missade så mycket på päronens fest, de brukar vanligen likna varann från år till år, men det slog mig hu mycket som hinner hända med en människa på ett år. Jag kände mig plötsligt både ung och liten när jag insåg hur mcyket som händer med ungdomarna i bekantskapskretsen, en har förlovat sig, en har gått från flicka till kvinna och mina små gullungar har blivit stora. Man skulle kunna tro att det bara är jag som inte förändras.

Carl-Philip är en historia för sig själv men sakta, sakta vänder jag på pusselbitarna en efter en. Dagens episod innehåller en förstörd min, en halv nedtvingad köttebulle och en fnittrig flicka. Det är bra det här för något måste jag ha att fundera över i sommar också.

Det verkar inte som att det blev något springande idag, jag får ligga kvar här med min fullproppade mage resten av kvällen istället och försöka göra ett ryck imorgon innan Sam Vete äter upp mig. Tur att det inte är storhelg varje helg, man kan ju inte gå runt och vara tjockmätt jämt.

Nu sitter man här och funderar på vad man ska göra, det är verkligen svårt när man packat ihop alla sina prylar och pinaler (iallafall de man brukar använda). Det vankas hemfärd om cirka 2,5 timme, men jag är ju vaken omänskligt tidigt som vanligt. Jag har passat på att tvätta den sista tvätten så är allt rent när jag kommer tillbaka i höst, har städat ur kylen, dammsugit överallt, kastat allt skräp i återvinningsrummet, plockat undan alla grejer, diskat och nu sitter jag här och väntar på att telias kundtjänst ska öppna så jag äntligen kan få ändan ur vagnen och säga upp min fasta telefon.

Solen skiner, typiskt, idag bara för att man ska sitta i en bil halva dagen. Nu måste jag börja träna, känner mig helt oformlig, det är lite barbapappakänsla över det hela. Men det är väl bara ta sig i kragen och göra något åt det, jag är bara för lat, men en vacker dag så...

Snart så öppnar de, tjihoo..

Aja, jag ska packa ner datorn och göra klart allt så kan man ta en promenad innan det är dags att åka.