angietankar

Jag sitter hemma i Tolvsbo, det är måndag morgon och päronen är på jobbet. För mindre än två år sen var det här min egen adress men nu känns det som jag har varit borta alldeles för länge, man skulle kunna få för sig att jag inte passar in längre. Det har hänt så mycket saker som jag inte har en aning om och då har jag ändå inte varit avskärmad från världen det senaste året, för tro det eller ej men det finns telefoner i Linköping också.

Igår var det dags för den årliga grillfesten med släkten, "utan den blir det ingen sommar" som undertecknad så fint uttryckte sig. Det första som slog mig var att hunden saknades, stora mysiga och lugna Moddy, var var hon? Hon hade tydligen farit till undhimmelen, vilket jag inte hade en aning om. Nästa förvåning var över hur stora mina plastsysslingar har blivit - utan min tillåtelse! Tiden får inte springa förbi så där fort, då känner jag mig ju gammal. Det sista och största problemet var att jag inte kände att jag hade något att säga till någon alls nästan, det var helt tomt på samtalsämneskontot. Vad pratar man om med folk som man träffar kanske två gånger om året, jo gemensamma bekanta men om man flyttat ifrån alla blir det inte mycket kvar att säga. Jag blev till och med bortglömd när det räknades upp köttbitar på grillen. Det kanske mest var ett matematiskt misstag men det är nästan så jag längtar hem, men vad är hem egentligen?

Småttingarna får ett litet syskon vilken dag som helst, hur kommer det sig att alla är gravida nu? Det är ju inte utan att man blir lite avundsjuk, jag vill också gå runt med pannkaksmage och vara lycklig. Men om man tänker efter så är ja lite drabbad av "gräset är grönare-syndromet" ochdessutom har jag nog haft småttingkänslan sen jag var femton så jag kanske klarar mig utan snoriga näsor, skrikfyllda nätter och intrampade legobitar i fötterna ett tag till, åtminstone tills jag har någon att beskylla för eländet. Under tiden har jag ju mina pensionärer och små illbattingar att låna här och var.

Under bilresan hem, som tar ca en timme, väcktes jag plötsligt ur min dagdröm i baksätet av att chauffören för dagen klappade till pappa och skrek "gul bil!" Min far såg minst sagt förvånad ut över denna bryska behandling och som om han funderade på om han fått med sig fel sambo hem men hakade ganska snabbt på. Det blev ett ganska bra liv i bilen och många dskussioner kring huruvida postbilar, ambulanser och guldfärgade bilar räknades eller inte. Pappa försökte som vanligt skriva om reglerna lite så att de skulle passa honom bättre men den här gången tror jag han förlorade striden. Den lustigaste iakttagelsen i det hela är inte att mina kära päron leker lekar i bilen som barn utan att nuförtiden så börjar mina föräldrar med saker som jag gjort långt tidigare, det har alltid varit tvärtom.

Om man skulle ge sig ut på en joggingtur nu då innan magen får för sig att den är hungrig igen, det verkar inte bli läge för något solande idag så då har jag hela eftermiddagen på mig till att planera pluggandet.



Tiden går inte alltid fort, det finns det otvivelaktiga bevis för.

"Allt jag ser, allt jag hör
är din röst, din blick, ditt skratt
Du har ögon som berusar en natt
Så jag väntar, jag väntar
om tiden vill ifatt"