angietankar

Storhelger är verkligen lustiga företeelser. Man går och bygger upp förväntningar som aldrig kan levas upp till, förbereder en hiskelig massa saker. oavsett om man vill eller inte, bara för att man alltid gjort det, sen så tillbringar man en eller flera dagar med att umgås med folk och att stoppa i sig så mycket mat man bara hinner och förmår. Missförstå mig inte nu, jag tycker det är jätteroligt med stohelger och tradtioner, men jag tycker det är synd att själva anledningen till att fira glöms bort och att mycket numera mest handlar om mat och dryck, kanske alltför ofta mest om det senare.

Någon sade till mig att i Dalarna där firar man väl midsommar på riktigt och jag funderar på vad det innebär. Visst finns det traditionella firanden med stångresning och dans och spelemän, men det finns väl överallt? Det är ju tråkigt nog inte ens i närheten av regel här och trots att jag i år både lagat mat en halv dag, klätt stång, dukat och skruvat ihop trädgårdsmöbler inför den stora dagen så övergav jag allt för en ganska vanlig (om man bortser från mängden mat) kväll i mycket gott sällskap. En kväll som började med lite bak, lite onödigt inhandlande av snacks som blev kvar i kylen och matlagning, fortsatte med lite vin,  lite film och mycket ätande för att sluta med tre skrattande tokar nedbäddade i en säng. Det blev inte alltför mycket sömn under natten, iallafall inte om man ska tro mina sängkamrater men det verkar som jag missade ett par viktiga detaljer.

När jag kom hemramlandes framåt kvällningen hade jag tydligen nyss missat morbror som var den sista gästen att fara iväg efter päronens festligheter. Det hade tydligen gått ganska vilt till, något som korten från gårdagkvällen bekräftade, så nu finns många fina lägen för pikar och tjuvnyp och när det bjuds på sånt är jag inte den som tackar nej. Det kan bli användbart under morgondagens grillfest med släkten. 
Bildbevisen talade om att jag inte missade så mycket på päronens fest, de brukar vanligen likna varann från år till år, men det slog mig hu mycket som hinner hända med en människa på ett år. Jag kände mig plötsligt både ung och liten när jag insåg hur mcyket som händer med ungdomarna i bekantskapskretsen, en har förlovat sig, en har gått från flicka till kvinna och mina små gullungar har blivit stora. Man skulle kunna tro att det bara är jag som inte förändras.

Carl-Philip är en historia för sig själv men sakta, sakta vänder jag på pusselbitarna en efter en. Dagens episod innehåller en förstörd min, en halv nedtvingad köttebulle och en fnittrig flicka. Det är bra det här för något måste jag ha att fundera över i sommar också.

Det verkar inte som att det blev något springande idag, jag får ligga kvar här med min fullproppade mage resten av kvällen istället och försöka göra ett ryck imorgon innan Sam Vete äter upp mig. Tur att det inte är storhelg varje helg, man kan ju inte gå runt och vara tjockmätt jämt.