angietankar

Det är något fel på mig, allvarligt, undrar om det kan vara cancer? Allting ger ju cancer idag så det är väl lika bra att anta det värsta med en gång. Jag vet inte om jag är hungrig eller mätt, jag är ständigt trött och vaknar ändå före klockan sex på morgonen och mitt humör ser ut som en sinuskurva, eller kanske en tangenskurva till och med. "Kära Bullen, jag har ett problem..." Visserligen är det just nu tenta-p så det är väl med all rätt som kroppen protesterar och börjar bete sig dumt, men jag har ju varit så här i två år nu. Det kanske bara är att inse att man är förlorad, en kakbaksberoende liten nörd som är uppe i ottan varje dag, det kanske är min livsuppgift, jämte att vara i vägen då, det får man inte glömma bort.

Nu är det iallafall söndag och man är uppe och svirar runt som vanligt. Det tråkiga med söndagar är att det varken är nyhetsmorgon på tv eller finns någon att prata med, för alla vanliga människor sover ju vid det här laget. Jag skulle kunna skylla allt detta på mina gener, men till och med mina föräldrar har, till min stora förvåning, börjat sova längre på morgnarna. Ja, om man bortser från när far min kommer på nåt han bara måste göra i garaget klockan halv fyra på natten, vilket vanligen får till följd att man framåt halv sju hittar honom sovandes på köksgolvet.

Jag ska inte tjata om tentan, bara påpeka att jag har panik! Aaaaaaaahh! Jag vill inte kännas vid den, ordet tentaångest ska strykas ur mitt vokabulär. Jag misstänker att jag står i stor skuld till en massa människor efter det här, alla som fått lov att lyssna på mitt evinnerliga ältande. Jag ska tacka er om jag klarade tentan, annars ska jag förbanna mig själv över att jag inte använde tiden till att plugga istället och bara fortsätta att, i tysthet, stå i skuld till er tills att ett lämpligt tillfälle att återgälda det dyker upp.

Morgonpromenaden gav inga större insikter, konstigt nog, jag som brukar vara så kreativ och bearbeta alla mina problem på morgonarna. Det blev bara ett virrvarr av sönderhackade tankar som snurrade runt utan att någon (läs: jag) blev klok på dem. Solen skiner och det grämer mig att jag måste vara inne, livet är hårt ibland. Men bara så ni vet så blir jag kvar i Linkeboda en vecka efter tentan och pillar mig i naveln så då är goda idéer mycket välkomna. Jag börjar nämligen lida av socialabstinens snart tror jag, har (nästan) bara umgåtts med Malin på senaste tiden och snart har vi väl tjatat hål i huvudet på varandra, men av ett gott själ. Vi ska fixa det här, det kommer att gå kanon, bara kämpa vidare ett tag till.

Kolla, nu hamnade jag där igen, det är bara att inse, det är bara tentan som snurrar i huvudet, allt annat är bara att förtränga till torsdag kväll, eller fredag dag kanske när man vaknar och allt är över, inklusive tentafesten.

Förresten, efter gårdagkvällens övningar, svenskan är ett vackert språk. Det gäller bara att hitta de där ypperligt användbara orden så kan en hel konversation låta som poesi. Dessutom måste ju svenska vara det språk som man kan säga mest på utan att ens svenskar förstår vad man menar, det handlar enbart om att använda de luddigaste fraserna och mest intetsägande uttryck. Men det kanske bara är jag som är knäpp som vanligt.

Dags att göra lite nytta, eller koka sig en kopp te...