angietankar

Som en hel del av er redan vet så mår jag inte på topp för tillfället, även om idag är en bra dag så har det senaste året varit lite tufft. Men nu börjar jag se ljuset i tunneln igen känns det som, behovet av att göra saker börjar komma tillbaka även om lusten för det inte än är vad den har varit. Vad jag behöver nu är ordning och reda, rutiner och vanor och att få se att jag faktiskt åstadkommer saker och gör något. Därför ska jag låna en idé från fröken Lorén som handlar om att bestämma sig för veckans och dagens uppdrag, helt enkelt att sätta upp mål för sig själv på både lång och kort sikt. Läs hennes inlägg här.

Jag tror detta kan vara bra för mig eftersom jag både kommer få saker gjorda och få svart på vitt att jag faktiskt lyckas med saker och kan göra det jag bestämmer mig för. Jag är ju annars expert på att planera men just nu är jag fruktansvärt dålig på att följa min planering - oavsett hur bra den är. Men nu ska det som sagt bli ändring, nu ska jag försöka att välja en sak (och inte tjugo, vilket det lätt blir) att göra varje dag och en sak att göra varje vecka så kanske kanske jag kan få lite struktur på tillvaron igen.

Morgondagens "att göra" blir att gå till biblioteket och hämta den bok som jag beställt för evigheter sedan men som fortfarande står där och samlar damm i hyllan.

Så där ja, lördag förmiddag och jag har varit en sväng på gymmet. Sprang lite halvdant på löpbandet en stund och gav sedan magen en genomkörare. Jag är inte så bra på det här med styrketräning men jag försöker lära mig och det här är en sida man kan ha god hjälp av, åtminstone har de gott om övningar att välja mellan och en del färdiga program. Jag satsar på att försöka att träna för att det är roligt nu och då kanske det inte blir jätteseriöst alla gånger men, som så många sagt, den bästa träningen är den som blir av. Förhoppningsvis håller lusten i sig och det kan bli något bra av det så småningom.

På vägen hem lyxade jag lite och köpte en sån här (ursäkta produktplaceringen)

Nu får det vara nog! Jag vill inte ha mer snö. Jag längtar efter att kunna cykla dit jag ska och springa på barmark och inte behöva tampas massa otäck snö som inte ligger stilla. Kvällens joggingtur gick otroligt tungt men på ett ställe hittade jag en fläck på ca en kvadratmeter utan snö. Jag övervägde starkt att stanna och jogga lite på stället där men tyvärr låg den mitt på en vältrafikerad cykelbana så det hade nog slutat med en överkörd Angie.

För er som inte sett det så skrev jag ett inlägg tidigare idag som finns här, det är lite mindre gnälligt. Tur att OS-curlingen går bra iallafall.

Jag har alltid, nåväl iallafall de senaste åren, sagt att jag skulle vilja att någon betalade mig för att träna. Detta är inget genomtänkt uttalande men jag tror ändå att jag skulle tycka om det. Jag, liksom de flesta andra, lägger ut pengar för att träna. Det är kanske inte så mycket i mitt fall men ändå några tusenlappar varje år och det finns säkert många där ute som anser att det är alldeles för mycket pengar för att stå ut med att svettas och plåga sig själv.

Men det finns en liten klick lyckligt lottade människor som faktiskt får betalt för att träna. Dessa sysslar med lite olika saker, de mest extrema är elitidrottarna som bokstavligen får slita för pengarna men samtidigt får ägna all sin tid åt det de brinner för. I andra änden finns människor som persnliga tränare eller gruppträningsledare som också mer eller mindre får träna på arbetstid och har yrken som kräver att de håller sig i form (nån som har ett jobb åt mig?). Och ja, jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk.

Nu till dagens iakttagelse. Jag har vid ett flertal tillfällen den senaste tiden sett en annan variant av det här med att få betalt för att träna, ett något mer otippat exempel. Om man befinner sig på mitt gym på morgonen kan man vissa dagar springa på städerskan med sin välfyllda vagn och sina borstar och moppar. Jag kan inte låta bli att dra på munnen när jag tänker på hur jag har sett henne varva städandet med tränande i olika styrkemaskiner. Lite dammande, ett set axelpress, lite putsande, några latsdrag, lite dammande, ett gäng bicepscurls och så vidare. Min fråga är bara räknas detta som friskvård, personalförmån eller betald träning? Eller har jag bara missförstått betydelsen av begreppet lokalvård?

Det är så mycket jag vill, och samtidigt vill jag ingenting. Vaknade i morse med en känsla av... hopp? Som tyvärr dalat ju längre dagen gått. Positivt är iallafall att jag fått en dos av sol och vårkänslor idag.

I dagens bloggdjungel hittade jag en utmaning jag inte kan låta bli att anta. Den är ganska omfattande men består i att man under mars månad ska göra dessa saker:

TRÄNING:
- 15 träningspass.
- 300 armhävningar ska utföras varav minst 30 ska vara på tårna.
- 30 minuter sammanlagt i plankan. Varav minst 10 av de minuterna på tårna.
- 250 utfall, dvs 125 på varje ben.
- 200 burpees. Burpees är upphopp plus armhävning.
- 70 km ska avverkas på frivilligt sätt. Simning, cykling, promenad, löpning, rodd osv.
- 2 nya träningspass ska testas.

SJÄL:
- 30 minuter varje vecka ska du tillägna dig själv. Egentid.
- 1 affirmation

MAT:
- Under mars månad äter vi inte godis.
- 2 nya recept ska lagas.
- 2 helt nya råvaror ska testas.

BELÖNING: ??

Mer specifik information finns här. Är ni med?

Träningen känns inte som några stora problem, det ska jag väl klara av, den stora utmaningen är att komma på en bra belöning och en affirmation att upprepa för mig själv, det ska jag jobba på ikväll. Någon som har några tips?

Det verkar sjukt inne nu att ha en träningsblogg. Jag vill också! Jag vill också skriva om träning och vila, kost och hälsa och såna grejer. Men vem skulle läsa?! Antagligen skulle jag då få ännu färre läsare än jag har nu, men det vore roligt tror jag. Blod, svett och tårar, framgång och motgångar och sånt. Kan inte någon anställa mig för att göra sånt? Jag vill också vara en tränings- och hälsonörd.

Jag läser själv en del träningsbloggar och blir inspirerad. Jag kanske borde länka till dem men det får bli en annan gång. Jag har dock länkat (kolla här nere till höger) till några andra bekanta(s) bloggar som jag kikar in på ibland. Jerrys sida har också smygit sig in där bara för att jag tycker att han är så grym, ta en titt!

Jag har iallafall varit på gymmet idag, körde lite fartlek på löpbandet och gymmade armar och axlar.
På återseende!

Jag har aldrig fattat det här med sprint och fartgrenar och såna sporter - om man har hittat något man tycker om att göra vill man väl hålla på en stund och inte att det ska ta slut efter 1,5 minut, eller? Eller är det så att de gör det för oss i publiken så jag, och säkert många andra, har något att se på när jag sitter vaken mitt i natten? Tack isåfall för all underhållning från andra sidan Atlanten.

Under den senaste tiden har jag ganska ofta fått utsätta mig för lyxen att åka buss. Ja, det är en lyx, jag går ut utanför huset, knatar hundra meter ungefär, sätter mig på en bänk med tak över och så kommer det så småningom en snäll man (oftast en man) och plockar upp mig och skjutsar mig åt det håll jag ska. Jag behöver bara hålla reda på vilken sida av vägen jag ska vänta på och var jag ska kliva av, och allt detta till det ynka priset av 15 kronor.

Men mitt myckna bussåkande har också gjort att jag funderat över vissa företeelser kring dessa fordon. Här i stan kör de bussarna på biogas, vilket ju sägs vara bra för miljön och så. Jag har inte grävt något djupare i det för att se över tillverkning och miljöeffekter och så så jag litar helt enkelt på att det är mer miljövänligt. Men de verkar ju gå ganska dåligt på detta bränsle, för trots att Linköping är en platt stad så får bussarna sega sig upp för de backar som ändå finns. Ska det vara så eller har jag bara lyckats hamna på bussar i behov av service varenda gång? Dessutom verkar de gå dåligt, för att inte säga uselt, på tomgång så vid varje korsning får man en gratis omskakning som får en att hoppas att passageraren bredvid inte har anlag för åksjuka.

Jag har ju redan tidigare kommenterat Linköping och kommunens förhållande till snö, för att göra en lång historia kort kan man väl säga att snöröjning inte är deras starka sida. Detta har fått till följd, dels att jag åker buss ibland men också att alla gator är kantade av höga snövallar som gärna sträcker sig ut i halva körfältet. Bussturerna kan därmed delvis liknas vid rodelåkning när bussarna stuttar emot än den ena, än den andra snövallen för att försöka ta sig fram. Ska det vara så?

Till sist det där med chaufförerna, som ju faktiskt oftast är snälla, men som har lite svårt för att svara på frågor. Om de är invandrare och har svårt för språket kan jag ju förstå detta, men en svensk man ska väl kunna svara ja eller nej på om bussen går till Vidingsjö? Jag fick ett gatnamn till svar, sade "ursäkta?" fick samma namn till svar och påpekade att det inte sa mig ett dugg eftersom jag inte visste var gatan låg. Mannen ryckte bara på axlarna och log och jag fick vackert sätta mig på bussen och hoppas på att den gick åt rätt håll. Till historian hör ju att den dessutom var felskyltad, annars hade jag väl aldrig frågat från början. Jag frågar igen; Ska det vara så?