Beach 2009, moral och bananer
Jag har fått höra att det är dags att börja jobba på bikiniformen inför beach 2009 nu. Nu?! Nu vill jag ju sitta i soffan under en filt, lyssna på regnet som slår mot fönsterrutan, dricka te och äta kakor. När ska man annars få gotta sig?
Nej, det är bara att inse att det blir nog ingen beachform nästa år heller, om jag känner mig själv rätt så kommer nämligen fruktsalladen med vispgrädde och chokladkakor att segra över ett kolsvart och kallt löparspår. När ska man annars få vara ledig och bara slappa? Tur i oturen är väl att jag inte är så förtjust i att bada. Och om man inser det inte är någon idé redan nu så kan man ju lugnt luta sig tillbaka och småle för sig själv åt alla som kämpar i vår, eller? Dessutom hinner man äta många fler bakelser under tiden.
Till råga på allt har en viss ingejör börjat prenumerera på Allt om mat vilket innebär att jag måste prova minst hälften av efterrättsrecepten.
Efter att ha läst lite texter om vårt moraliska ansvar och om världssvälten kan jag inte låta bli att fundera över varför folk är så benägna att hjälpa andra respektive strunta i saker beroende på om svårigheterna uppstår nära dem eller på andra sidan jorden. Visserligen kan man tala för eller emot precis vad som helst med moraliska argument om man bara vänder orden rätt, men visst är det ändå så att det gör lite ont att veta att man skulle kunna rädda flera människors liv med den ynka summa som vi ödslar på en fika på stan eller men att man ändå inte gör det. Vi verkar gärna vilja hjälpa andra så länge vi slipper offra något för oss själva och jag är skrämmande nog inte ett undantag, det händer allt för ofta att jag säger att jag skulle skänka pengar till ditten och datten om jag bara hade råd, eller inte levde på lånade pengar. Men jag ska definitivt, även om det också låter som en ursäkt, skaffa mig ett fadderbarn när jag blir stor, det vill säga när jag fått ett jobb.
Dock är det hela något som kan vara värt att ha i åtanke när man ser insamlingsbössorna på stan, man behöver inte offra mycket.
.
Jag har en till fundering, av betydligt mindre allvarlig karaktär, så här på morgonkvisten, kan man bli bakfull av bananer? För inte nog med att jag var förvirrad över vad klockan egentligen var när jag vaknade efter att bara ha ställt om några så har jag en molande huvudvärk. Detta utan att ha konsumerat någon alkohol, dock åt jag en eller annan banan igår
Må bra-låt och väntrum
Fann mig själv vara den enda svenskan i ett väntrum igår och insåg då att jag aldrig, aldrig skulle vilja bli tvungen att flytta till ett ställe där jag inte förstår vad folk pratar om. Vanligen kan jag tycka att det är aningen oförskämt att högt och ljudligt prata på ett främmande språk så man uppenbarligen vet att folk runt omkring inte vet vad man säger (kanske beror det på att jag är för nyfiken men iallafall), men igår kom jag att tänka på vad jobbigt det måste vara att hamna i en situation där man faktiskt aldrig förstår oavsett hur mycket man försöker. Det är ju en sak om man åker på semester till ett annat land, då får man räkna med att allt låter som rena grekiskan, men tänk om man hamnar där mot sin vilja, utan att kunna hänga med på vare sig vad folk säger, skriver eller gör, vad hjälplös man måste känna sig. Dock anser jag fortfarande att det är lite onödigt att högt basunera ut sina samtal i ett väntrum även om folk runtomkring inte förstår språket men det är ju bara min egen åsikt om lugn och ro.
Man hinner mycket men aldrig allt
Har varit i Västerås i helgen och när jag sedan med SJ:s hjälp tuffade in till Linköping vid lunchtid igår stod många många saker att göra på programmet - en del högst nödvändiga, andra mindre viktiga.
Det är sant som det är sagt att ju mer man har att göra desto mer får man gjort, men igår hann jag inte riktigt allt. Dock blev jag oplanerat bjuden på lunch på stan, mycket trevligt. Sedan handla, cykla hem, baka bröd och kakor (en av de mindre viktiga sakerna), plocka undan i mitt bombnedslag till lägenhet - jag fick till och med på överkastet på sängen och duken på bordet (!), diska undan Mount Diskerest som ockuperat köket, packa ur väskan, sortera tvätt och lägga den i skåpet, öppna paket och beundra en stor fin röd ros (också helt otippat, men ack så glädjande), leta efter yogakurser i stan, snabbrepetera inför basgruppen, skicka några viktiga mail, leta information till seminarieuppgiften, övertala en tokig ekonom om att vi skulle springa och sedan cykla tillbaka till stan och göra det, duscha, prata med päronen och lösa halva söndagskorsordet ihop med älsklingen innan korpgluggarna föll igen, ändå kände jag mig inte riktigt, riktigt färdig.
Nu till dagens största fundering: varför hänger man kristallkronor(!) inuti glaskupor ute i träden? Det kan bara vara i Linköping det händer, eller? Nog för att det är bra och fint med ljus utomhus i höstmörkret men är inte det här lite överdrivet? Jag trodde huvudpoängen med belysningen var att det skulle bli ljust, även om det kan vara fint på samma gång, det här kommer bara göra att folk cyklar i ån för att de måste titta och fundera på vad sjutton det är som hänger i träden nedanför sporthallen.
Höst
Visst att vi går mot mörkare tider, men mitt i mörkret finns ju julen när man får träffa sina nära och kära.
Visst att det blåser så man håller på att ramla av cykeln och regnet smyger sig in innanför de tätaste kläder, men då uppskattar man dagarna när solen skiner så mycket mer.
Allt detta prat om en grå höst, var kommer det ifrån, det är ju massor med färger överallt, som om världen klämmer ur sig allt liv den har för att få vila en stund sen.
Visst att det är mycket att göra, men det är det på våren också och då måste man dessutom plantera blommor, jobba på solbrännan och träna sig i form till strandsäsongen.
Ingen årstid passar så bra för att kura ihop sig i soffan med en stor kopp te till en bra film eller bok, eller?
Varför minns man bara de sista regniga dagarna i november när det finns så mycket bra också?
Dessutom tycker jag om att livet lugnar ner sig lite, alla har inte lika bråttom att hinna med än det ena, än det andra utan har mer tid för varann, och visst är det ganska mysigt att sitta på ett café och prata strunt medan man ser hur det mörknar utanför? Någon som vill följa med?
"Vi kan väl ses igen, jag gillar Stångån på hösten när vardagslunken lagt sig över torgen, då kan man andas igen och ägna timmar åt att bejaka glädjen eller begrunda sorgen. Man får välja själv och ta saker som de är, är det jobbigt att tiden går och man blir äldre, eller kul att vara med?"
Nu känns det bättre
Jag vet inte om någon hann läsa det förra inlägget, förutom mina underbara föräldrar då som genast ringde och frågade hur det var fatt. Men som jag sa, det är nog bara en sån dag. Nu efter en kvällspromenad med lite fotograferande med nya kameran och en joggingtur så känns livet ett par hekto lättare.
Såna här fina bilder kan man göra med min kamera och så mörkt var det på vägen hem. Jag är helt övertygad om att det finns vildvittror där jag bor, förstår inte vad annat som skulle kunna skria så en i en mörk skogsdunge, bäst att hålla sig därifrån.
Trött, less och besviken..
... inte ens rörelsedetektorerna i källaren ser mig, antar att inte mycket mer behöver tilläggas.
Så här tråkigt har jag idag och då är det ändå lördag, lördag!! Vad är det för liv jag lever egentligen?
Och nej, böckerna blir inte roligare eller mindre tunglästa för att man ligger i sängen. Kan inte någon bara komma hit och släpa ut mig på något roligt?
Då vet du att du inte bor i ett studentområde längre
- När grannarna tittar snett på dig på grund av din klädsel
- När affären inte har tre hyllor fulla med femton olika sorters pasta
- När du inte längre vaknar av att folk sjunger i trapphuset klockan halv fem en tisdagmorgon
- När det inte längre finns någon fest att gå på kvällen före tentan
- När disken i köket bara är din egen
- När grannarna klagar på att du har tv:n på för hög volym
- När det inte är poolparty på gården i april
- När soptunnan inte längre är fylld med systembolagspåsar och nudelpaket
- När du inte längre behöver fundera på var din cykel är eller snubbla på trehundra andra på väg till den.
- När skriken du hör utifrån kommer från glada små barn
- När du upptäcker att folk runtomkring dig pratar om saker som sker utanför universitetet
- När du kan då ut utan att möta någon alls
- När räkningarna plötsligt blivit fler och större
Vad herr Celsius glömde tala om
Och det svenska klimatet så här års hjälper ju inte till heller. När man går hemifrån på morgonen så fryser man och när man går hem på eftermiddagen svettas man, om man inte har basgrupp till 17 för då fryser man då också. Och fast det är så kort till skolan så hinner man börja svettas innan man är framme trots att man fryser när man cyklar iväg. Och går man mitt på dagen så svettas man då och fryser garanterat på vägen hem, även om man har vantar med sig. Hur ska man göra egentligen? Till råga på allt så har jag feber så då fryser jag och svettas om vartannat eller både och samtidigt oavsett och så tar det dubbelt så lång tid att ta sig till skolan. Det hela gör mig minst sagt förvirrad.
Borttappat ämne
Lidingöloppet ja, jag har fortfarande inte bestämt mig vad jag ska tycka om min insats. Ett som är säkert är att det är synd att det dröjer så länge innan man får prova att göra det bättre.
Nu har de en lång diskussion om hur travhästars eventuella skor påverkar resultatet, finns det verkligen inget viktigare att prata om?
Jag hade verkligen tänkt skriva en lång utläggning om något, men nu har jag glömt vad det var. Men morotssoppan är god iallafall.
