Lastbilar, pannkakor och bekräftelseklubben
Oj oj, nu har det gått ett tag sen jag plitade ner några bokstäver här igen. Är på benen igen men annars har det väl inte hänt så mycket uppseendeväckande.
Har umgåtts en del med mina vänner och utarbetat planer för framtiden. Inom kort stundar både pysselkvällar och bokcirkelträffar. Det känns bra att fylla sin tid med något annat än bara pluggande och tv-tittande, man kan ju bli sjuk av tristess för mindre.
Veckans mest skadeglädjande händelse inträffade på väg till en föreläsning på US. Glad i hågen kom jag traskandes och skulle gå över vägen när jag höll på att bli av med mina söta små tår. Detta i sig var ju inte så roligt men personen som struntade i lagen om att stanna för fotgängare vid övergångsställe hade nog även glömt vad körläraren sa att man skulle ha backspeglarna till. Bakom aktuell bil rullade en vit och blå volvo med ordet polis skrivet i versaler här och var. Ibland blir det dyrt att ha bråttom.
Har just varit på en promenad runt Tornby och Vasastaden för att bli av med lite av "dagen efter-självföraktet" efter gårdagens fest. Korridorsfest på Irret och sen utgång på Flamman, det var längesen men ack så trevligt. Dock är det numera allmänt känt att alla behöver vara med i bekräftelseklubben (tack för uttrycket) emellanåt, kanske borde någon starta en studenförening, vad sägs om det?
Jag har också återigen konstaterat att jag blivit gammal och klen och inte tål alkohol längre. Eller tålde det gjorde jag inte förut heller men då blev jag iallafall inte bakfull. Det tog mig två timmar att diska idag och då var det inte jag som hade förfest igår. Sen om det beror på att jag var långsam och seg eller om det är för att jag fick lov att tvätta sängkläder, borsta tänderna, lägga disken i blöt, vänta på att vattnet kallnade så man kunde stoppa händerna i det igen, äta, skriva till folk på msn, prova mina nya stövlar och leka lite med mitt stetoskop under tiden ska jag låta vara oskrivet.
Nu märks det att jag piggnat till igen och likaså har Hubert, min hjärncell, som kläckte en massa finurligheter under vår stadsvandring i skymningen. Till exempel konstaterade jag (eg. Hubert) att ovalen i Scans logga är en gaffel. Men eftersom den bara har tre taggar kan man fundera över om det inte egentligen är djävulens treudd och en hemlig fingervisning om att de försöker förgifta befolkningen med massa otäcka tillsatser i nya fina förpackningar.
När man går genom Tornby får man en överdos av lastbilar, de är överallt, högt och lågt. Jag har en speciell relation till lastbilar efter alla mil jag tillbringat på vägarna med pappa, han körde, jag sov, köpte glass och åt upp matsäckssmörgåsarna - vilken tillvaro, varför blev man stor? Jag har en inneboende hemlig dröm om att ta lastbilskörkort en dag och köpa mig en långtradare och en hund och sen kuska Europa runt och spela country på stereon, äta flottig mat på lastbilshaken och bara känna mig fri, självklart ska jag ha slitna jeans, rutig skjorta och cowboyhatt på mig också. Någon dag när man lagt ner universitetsstudierna och tröttnat på att sitta på samma ställe kanske.
Eftersom det var fest igår är jag otroligt hungrig idag och dagens begär har riktat sig mot pannkakor med smör och socker men eftersom jag inte har varken mjölk eller mjöl hemma har det inte blivit några. Under min hempromenad tror jag dock, i lagom egocentrisk anda, att hela staden konspirerade mot mig eftersom det luktade pannkakor i vart och vartannat gathörn. Därför lär jag nog traska till affären nu så det blir någon ordning på det hela.
Har umgåtts en del med mina vänner och utarbetat planer för framtiden. Inom kort stundar både pysselkvällar och bokcirkelträffar. Det känns bra att fylla sin tid med något annat än bara pluggande och tv-tittande, man kan ju bli sjuk av tristess för mindre.
Veckans mest skadeglädjande händelse inträffade på väg till en föreläsning på US. Glad i hågen kom jag traskandes och skulle gå över vägen när jag höll på att bli av med mina söta små tår. Detta i sig var ju inte så roligt men personen som struntade i lagen om att stanna för fotgängare vid övergångsställe hade nog även glömt vad körläraren sa att man skulle ha backspeglarna till. Bakom aktuell bil rullade en vit och blå volvo med ordet polis skrivet i versaler här och var. Ibland blir det dyrt att ha bråttom.
Har just varit på en promenad runt Tornby och Vasastaden för att bli av med lite av "dagen efter-självföraktet" efter gårdagens fest. Korridorsfest på Irret och sen utgång på Flamman, det var längesen men ack så trevligt. Dock är det numera allmänt känt att alla behöver vara med i bekräftelseklubben (tack för uttrycket) emellanåt, kanske borde någon starta en studenförening, vad sägs om det?
Jag har också återigen konstaterat att jag blivit gammal och klen och inte tål alkohol längre. Eller tålde det gjorde jag inte förut heller men då blev jag iallafall inte bakfull. Det tog mig två timmar att diska idag och då var det inte jag som hade förfest igår. Sen om det beror på att jag var långsam och seg eller om det är för att jag fick lov att tvätta sängkläder, borsta tänderna, lägga disken i blöt, vänta på att vattnet kallnade så man kunde stoppa händerna i det igen, äta, skriva till folk på msn, prova mina nya stövlar och leka lite med mitt stetoskop under tiden ska jag låta vara oskrivet.
Nu märks det att jag piggnat till igen och likaså har Hubert, min hjärncell, som kläckte en massa finurligheter under vår stadsvandring i skymningen. Till exempel konstaterade jag (eg. Hubert) att ovalen i Scans logga är en gaffel. Men eftersom den bara har tre taggar kan man fundera över om det inte egentligen är djävulens treudd och en hemlig fingervisning om att de försöker förgifta befolkningen med massa otäcka tillsatser i nya fina förpackningar.
När man går genom Tornby får man en överdos av lastbilar, de är överallt, högt och lågt. Jag har en speciell relation till lastbilar efter alla mil jag tillbringat på vägarna med pappa, han körde, jag sov, köpte glass och åt upp matsäckssmörgåsarna - vilken tillvaro, varför blev man stor? Jag har en inneboende hemlig dröm om att ta lastbilskörkort en dag och köpa mig en långtradare och en hund och sen kuska Europa runt och spela country på stereon, äta flottig mat på lastbilshaken och bara känna mig fri, självklart ska jag ha slitna jeans, rutig skjorta och cowboyhatt på mig också. Någon dag när man lagt ner universitetsstudierna och tröttnat på att sitta på samma ställe kanske.
Eftersom det var fest igår är jag otroligt hungrig idag och dagens begär har riktat sig mot pannkakor med smör och socker men eftersom jag inte har varken mjölk eller mjöl hemma har det inte blivit några. Under min hempromenad tror jag dock, i lagom egocentrisk anda, att hela staden konspirerade mot mig eftersom det luktade pannkakor i vart och vartannat gathörn. Därför lär jag nog traska till affären nu så det blir någon ordning på det hela.
Missöden, bokpaket och peruker
Idag är det en sån där dag när inget går riktigt som man har tänkt sig. Klockan har bara nått lunch men redan har flertalet missöden inträffat. Så herr Väs hade tyvärr fel när han påstod att Murphy tagit semester, han har bara lagt fokus för dagen på Linköping.
Det började vid tandborstningen i morse, eftersom kombon sov så försökte jag vara tyst och inte väsnas så mycket i badrummet. Och alla vet ju hur det går när man försöker vara försiktig, självklart lyckades jag vicka ut hälften av innehållet i badrumsskåpet på golvet med buller och bång. Allt detta för att jag försökte ta lite tandkräm till mina små bissingar.
Traskade sedan iväg för att hämta leveransen med resten av terminens kurslitteratur. När jag kom hem och glad i hågen öppnade mitt nyinköpta, dyra paket så upptäcker jag att det saknas en cd-skiva (ja jag vet, cd-skiva är inte ett korrekt uttryck) till boken som ska börja läsas på måndag. CD:n var själva anledning till att jag beställt boken istället för att köpa den på bokhandeln och jag behöver den verkligen, typiskt! Jag har plitat ner ett mail till Adlibris och frågat var den tagit vägen så vi får väl se hur det går.
Jag slog på stort och skulle steka rödspättafiléer till lunchen och när jag väl fått isär de stackars firrarna visade det sig att en av dem fortfarande hade skinnet kvar, kanske för att slippa genansen av att vistas naken med det andra. Det är inte min dag idag, jag kanske borde gå och dra täcket över huvudet och hoppas på att det blir bättre imorgon.
Det är förresten ett under att jag har något hår på knoppen överhuvudtaget (hur ska man skriva det egentligen?) har jag just konstaterat. Eftersom jag införskaffat en ny matta vill jag gärna försöka hålla den ren och fin och tog därför fram dammsugaren och valsade över konstverket några gånger. Och jag skojar inte om jag säger att det var massor med hår på den. Om någon nån gång behöver en peruk så kan jag bidra med lite.
Man borde gå ut och få lite sol på sig, kanske ta med en bok och sätta sig en stund. Man får väl dock bylsa på sig som för den sibiriska vintern för kallt är det verkligen här, brrr...
Det började vid tandborstningen i morse, eftersom kombon sov så försökte jag vara tyst och inte väsnas så mycket i badrummet. Och alla vet ju hur det går när man försöker vara försiktig, självklart lyckades jag vicka ut hälften av innehållet i badrumsskåpet på golvet med buller och bång. Allt detta för att jag försökte ta lite tandkräm till mina små bissingar.
Traskade sedan iväg för att hämta leveransen med resten av terminens kurslitteratur. När jag kom hem och glad i hågen öppnade mitt nyinköpta, dyra paket så upptäcker jag att det saknas en cd-skiva (ja jag vet, cd-skiva är inte ett korrekt uttryck) till boken som ska börja läsas på måndag. CD:n var själva anledning till att jag beställt boken istället för att köpa den på bokhandeln och jag behöver den verkligen, typiskt! Jag har plitat ner ett mail till Adlibris och frågat var den tagit vägen så vi får väl se hur det går.
Jag slog på stort och skulle steka rödspättafiléer till lunchen och när jag väl fått isär de stackars firrarna visade det sig att en av dem fortfarande hade skinnet kvar, kanske för att slippa genansen av att vistas naken med det andra. Det är inte min dag idag, jag kanske borde gå och dra täcket över huvudet och hoppas på att det blir bättre imorgon.
Det är förresten ett under att jag har något hår på knoppen överhuvudtaget (hur ska man skriva det egentligen?) har jag just konstaterat. Eftersom jag införskaffat en ny matta vill jag gärna försöka hålla den ren och fin och tog därför fram dammsugaren och valsade över konstverket några gånger. Och jag skojar inte om jag säger att det var massor med hår på den. Om någon nån gång behöver en peruk så kan jag bidra med lite.
Man borde gå ut och få lite sol på sig, kanske ta med en bok och sätta sig en stund. Man får väl dock bylsa på sig som för den sibiriska vintern för kallt är det verkligen här, brrr...
Iakttagelser från sjuksängen...
Okej, riktigt så illa är det inte, men jag kan upplysa alla om att min lägenhet upplevs som fruktansvärt tråkig efter två veckors icke-görande i den. Historian om min lunginflammation innehåller numera två läkarbesök, dubbla antibiotikakurer sinusitmedicin, en graviditetsanklagelse och en fruktansvärd massa värk och hostande, men jag är på bättringsvägen för idag är jag till och med hungrig, det är första gången på länge.
Tyvärr finns det ju dock inte så mycket att skriva om då det händer tämligen lite mellan sängen, toaletten och köket. Jag har inte ens några skumma drömmar att förtälja då jag har haft svårt att sova på grund av hostan som gärna eskalerar när jag ligger ner. Så tiden har slagits ihjäl med att terrorisera folk på msn, läsa lite lite, lyssna på allt skräp på tv och att stirra in i väggen.
Jag har lyckats ta mig igenom boken "Den hemlige kocken" (nej inte den nakna) under veckan iallafall. Ett stort utlägg om alla tillsatser som finns i den mat vi äter och som ingen ännu vet hur de påverkar kroppen. Däremot är klart att Angies hjärna påverkades av boken då det under gårdagen tog cirka en timme av förpackningsvändande på Hemköp för att komma hem med något som skulle bli dinkellimpor med frukt och nötter. Det visade sig iallafall att det var värt slitet för brödet blev jättegott men jag får nog lägga upp någon rutin för vad jag ska handla så jag inte blir alldeles villrådig.
Nu ska jag ta och göra mig en smörgås av mitt nyttiga dinkelbröd och gammaldags messmör helt utan tillsatsämnen och se om man kan göra någon nytta idag sen. Ikväll blir det bio troligen, om jag inte ska låta som att jag har KOL och störa hela salongen.
Tjipp!
Tyvärr finns det ju dock inte så mycket att skriva om då det händer tämligen lite mellan sängen, toaletten och köket. Jag har inte ens några skumma drömmar att förtälja då jag har haft svårt att sova på grund av hostan som gärna eskalerar när jag ligger ner. Så tiden har slagits ihjäl med att terrorisera folk på msn, läsa lite lite, lyssna på allt skräp på tv och att stirra in i väggen.
Jag har lyckats ta mig igenom boken "Den hemlige kocken" (nej inte den nakna) under veckan iallafall. Ett stort utlägg om alla tillsatser som finns i den mat vi äter och som ingen ännu vet hur de påverkar kroppen. Däremot är klart att Angies hjärna påverkades av boken då det under gårdagen tog cirka en timme av förpackningsvändande på Hemköp för att komma hem med något som skulle bli dinkellimpor med frukt och nötter. Det visade sig iallafall att det var värt slitet för brödet blev jättegott men jag får nog lägga upp någon rutin för vad jag ska handla så jag inte blir alldeles villrådig.
Nu ska jag ta och göra mig en smörgås av mitt nyttiga dinkelbröd och gammaldags messmör helt utan tillsatsämnen och se om man kan göra någon nytta idag sen. Ikväll blir det bio troligen, om jag inte ska låta som att jag har KOL och störa hela salongen.
Tjipp!
~PAUS~
Bloggen ligger lite nere just nu på grund av att undertecknad är upptagen med att ha feber, andningsbesvär och hosta upp slemklumpar i diverse färger (läs: ha lunginflammation). Men eftersom det nuförtiden finns antibiiotika som gör att man överlever denna åkomma så beräknas bloggande återupptas inom en inte alltför avlägsen framtid.
På återseende
På återseende
Bakverk, Västerås och existentiella frågor
Okej först och främst så är det inte varje dag man ser en kostymklädd japanska stå lutad över en bilmotor så bara det var väl en anledning att bli småglad, men jag ska erkänna att jag mest log för mig själv åt hennes förvirrade min och uppgivna trevande i hylsnyckelsatsen. Jag övervägde en stund att stanna och fråga om hon ville ha hjälp men fegade ur och gick vidare. Folk i den här staden verkar inte , efter mina försök, alltför mottagliga för hjälp från främmande människor och jag kan verkligen inte förstå varför, oftast blir man avsnäst och halvt utskälld som om man svurit i kyrkan. Egentligen borde jag ju på pin kiv försöka ändra på detta genom att alltid fråga om folk vill ha hjälp, men tänk om de blir arga? Fast å andra sidan ska man ta i beaktande hur glad man blir när man själv står där. Så får det bli, i fortsättningen ska jag försöka hjälpa till om jag kan även om jag vet att inte finns någon sann altruism, men det är en helt annan diskussion.
Traskade till biblioteket en sväng och lämnade tillbaka lite böcker och på vägen dit så blev jag antastad (okej, inte bokstavligen) av två amerikaner som var vänliga nog att ge mig en nytryckt inbunden upplaga av "Mormons bok" ännu ett testamente om Jesus Kristus. Normalt sett brukar jag inte orka med folk som försöker sprida religiösa budskap men eftersom jag inte vill vara otrevlig stannade jag och lyssnade. Och till min stora förvåning ställde de en hel del intressanta men svåra frågor. Hur som helst, en bok är alltid en bok och så fick jag ju en pratstund med två charmiga killar. Men nu sitter jag här med massa existentiella frågor. Betraktar jag mig som kristen? Religiös? Troende? Tror jag på Gud? På något annat? Skulle jag tro på Gud om någon bevisade att han fanns? Skulle jag tro på beviset?
De existentiella funderingarna kan man sedan låta få extra kraft och energi genom att begrunda detta citat som jag hittade inatt när jag inte kunde sova.
I torsdags var det, som jag hoppas alla uppmärksammade, Kanelbullens dag. En mycket lustig högtid men ack så trevlig. Den firades med inmundigande av kaffe och kanelbulle för fyra kronor i Baljan. Alla turister och utbytesstudenter med flera måste tycka att vi är lite knasiga med våra kanelbullar, semlor och gustav adolf-bakelser. Jag väntar med spänning på fruktsalladens och chokladbollens (med kokos på!) dag.
I Helgen var jag i mälarstaden Västerås och hälsade på min älskling Jenny och så en tokskalle hemifrån. Under min ensamma morgonpromenad längs ån och ner till hamnen från mitt natthärbärge kom jag på att jag aldrig turistat i Västerås. Det hela grundar sig egentligen i en tanke på tåget som dök upp när vi stannade till i Katrineholm. Allt jag sett av Katrineholm är tågstationen och deras konstiga trafiklösningar så någon gång borde man åka dit och kika runt också. Men Västerås känns lite mer lockande just nu, där kan man ju gå på länsmuseum, kika i domkyrkan, traska i hamnen och säkert en massa andra saker som jag inte kommer på just nu. Hela mit tliv har jag bott så nära staden men ändå aldrig gjort annat än gjort av med pengar och skaffat mig skrapsår och blåmärken (läs: shoppat och spelat fotboll) där.
Promenaden medförde dock ett skrämselmoment. När jag stod och tittade upp mot domkyrkan som avtecknade sig mot himmelen nådde klockan precis heltimme och då ska ju kyrkklockan slå. Men döm om min förvåning när det började spela bakom mig. Det visade sig vara så att i Västerås är det inte klockorna i Domkyrkan, för övrigt en mycket vacker röd tegelkyrka, som spelar utan klocktornet på stadshuset. Sen funderade jag en lång stund på hur det fungerar i dagens moderna samhälle och hur de får fram olika melodier, det ska jag ta reda på någon dag om ingen snäll läsare kan ge mig svaret direkt.
Det finns en folkgrupp som alla glömmer att tacka i vårt samhälle men som förtjänar att bli visade lite uppskattning - burksamlarna. Tänk vilken insats de gör, plockar upp skräp och pantar burkar så att det både blir renare i naturen och så att vi kan återanvända dem. Det går bevisligen att göra sig en ganska god slant på burkletandet om man orkar, hemma fanns det åtminstone förut en relativt väl uppsatt kommuntjänsteman som varje år skrapade ihop till en utlandssemester genom burkplockning. Det kan vara värt att tänka på!
Traskade till biblioteket en sväng och lämnade tillbaka lite böcker och på vägen dit så blev jag antastad (okej, inte bokstavligen) av två amerikaner som var vänliga nog att ge mig en nytryckt inbunden upplaga av "Mormons bok" ännu ett testamente om Jesus Kristus. Normalt sett brukar jag inte orka med folk som försöker sprida religiösa budskap men eftersom jag inte vill vara otrevlig stannade jag och lyssnade. Och till min stora förvåning ställde de en hel del intressanta men svåra frågor. Hur som helst, en bok är alltid en bok och så fick jag ju en pratstund med två charmiga killar. Men nu sitter jag här med massa existentiella frågor. Betraktar jag mig som kristen? Religiös? Troende? Tror jag på Gud? På något annat? Skulle jag tro på Gud om någon bevisade att han fanns? Skulle jag tro på beviset?
De existentiella funderingarna kan man sedan låta få extra kraft och energi genom att begrunda detta citat som jag hittade inatt när jag inte kunde sova.
"All matter is merely energy condensed to a slow vibration, we are all one consciousness experiencing itself subjectively, there is no such thing as death, life is only a dream, and we are the imagination of ourselves"
I torsdags var det, som jag hoppas alla uppmärksammade, Kanelbullens dag. En mycket lustig högtid men ack så trevlig. Den firades med inmundigande av kaffe och kanelbulle för fyra kronor i Baljan. Alla turister och utbytesstudenter med flera måste tycka att vi är lite knasiga med våra kanelbullar, semlor och gustav adolf-bakelser. Jag väntar med spänning på fruktsalladens och chokladbollens (med kokos på!) dag.
I Helgen var jag i mälarstaden Västerås och hälsade på min älskling Jenny och så en tokskalle hemifrån. Under min ensamma morgonpromenad längs ån och ner till hamnen från mitt natthärbärge kom jag på att jag aldrig turistat i Västerås. Det hela grundar sig egentligen i en tanke på tåget som dök upp när vi stannade till i Katrineholm. Allt jag sett av Katrineholm är tågstationen och deras konstiga trafiklösningar så någon gång borde man åka dit och kika runt också. Men Västerås känns lite mer lockande just nu, där kan man ju gå på länsmuseum, kika i domkyrkan, traska i hamnen och säkert en massa andra saker som jag inte kommer på just nu. Hela mit tliv har jag bott så nära staden men ändå aldrig gjort annat än gjort av med pengar och skaffat mig skrapsår och blåmärken (läs: shoppat och spelat fotboll) där.
Promenaden medförde dock ett skrämselmoment. När jag stod och tittade upp mot domkyrkan som avtecknade sig mot himmelen nådde klockan precis heltimme och då ska ju kyrkklockan slå. Men döm om min förvåning när det började spela bakom mig. Det visade sig vara så att i Västerås är det inte klockorna i Domkyrkan, för övrigt en mycket vacker röd tegelkyrka, som spelar utan klocktornet på stadshuset. Sen funderade jag en lång stund på hur det fungerar i dagens moderna samhälle och hur de får fram olika melodier, det ska jag ta reda på någon dag om ingen snäll läsare kan ge mig svaret direkt.
Det finns en folkgrupp som alla glömmer att tacka i vårt samhälle men som förtjänar att bli visade lite uppskattning - burksamlarna. Tänk vilken insats de gör, plockar upp skräp och pantar burkar så att det både blir renare i naturen och så att vi kan återanvända dem. Det går bevisligen att göra sig en ganska god slant på burkletandet om man orkar, hemma fanns det åtminstone förut en relativt väl uppsatt kommuntjänsteman som varje år skrapade ihop till en utlandssemester genom burkplockning. Det kan vara värt att tänka på!
Lidingölopp, mattor och pengar
Jaha ja, då var årets projekt avklarat 30km löpning på Lidingö avverkade i mycket lera men med gott mod. Det känns konstigt att det man fokuserat träning på så länge är över och att det inte var värre. Tyder det på att man är bättre tränad än man tror? Visserligen är det en sanning med modifikation att säga att jag sprang hela loppet men jag kom runt utan att behöva boka en gravplats efteråt och det var målet. Dessutom slutade jag ju på en hedrande 1624:e plats, det måste ju vara en merit.
Jag är iallafall på det stora hela nöjd, den första milen tog jag det iofs väldigt lugnt men den flög iväg, rätt var det var var den över. Att det inte kändes så träligt kan ju bero på att man hade massa andra människor runt omkring sig att titta på och att min hjärna förirrade sig iväg till de mest konstiga ställen. Jag hann tänka otroligt mycket konstiga saker längs vägen men det blir väl så när kroppen är sysselsatt med att jobba med automatiserade processer. Se där, nu har jag blivit psykologistudentskadad också! Den roligaste tanken var iaf när jag passerade 29km och tänkte att "jaha, nu är det inte mer än en kilometer kvar av det här, blev det inte mer, vad ska man nu göra?" Funderade även på att hitta nån att bjuda ut i spåret men det var så ont om talföra kandidater.
En rättfärdigad träningsvärk efterlyses!
Nåja ett projekt avklarat iallafall, att få ordning i lägenheten kvarstår till viss del även om jag fått min matta nu äntligen. Man kan gå runt barfota och krama den med tårna, supermysigt! Dessutom blir det ännu trevligare att ligga på golvet nu, snart kanske man kan slänga ut sängen, eller soffan eftersom min kombo konstaterade att den var helt överflödig om jag inte satt i den. Kvar att göra är att sy sittkuddar och få upp hyllan i köket, men hantverkandet får pappa stå för när han kommer hit.
Nu måste jag hitta på något nytt att träna för ty den nya idén om att förstå sig på fonder och aktier får man inte så mycket fysisk träning av.
God morgon på er!
Solen som gick ner i kväll,
den ska skina för dig, kära,
och fågelns frihet ska nog visa väg
och det ska bli
mycket ljus och mycket värme.
Tro och hopp det får du med dig.
Många tårar, tunga stunder
är jag rädd för att det blir.
Jag är iallafall på det stora hela nöjd, den första milen tog jag det iofs väldigt lugnt men den flög iväg, rätt var det var var den över. Att det inte kändes så träligt kan ju bero på att man hade massa andra människor runt omkring sig att titta på och att min hjärna förirrade sig iväg till de mest konstiga ställen. Jag hann tänka otroligt mycket konstiga saker längs vägen men det blir väl så när kroppen är sysselsatt med att jobba med automatiserade processer. Se där, nu har jag blivit psykologistudentskadad också! Den roligaste tanken var iaf när jag passerade 29km och tänkte att "jaha, nu är det inte mer än en kilometer kvar av det här, blev det inte mer, vad ska man nu göra?" Funderade även på att hitta nån att bjuda ut i spåret men det var så ont om talföra kandidater.
En rättfärdigad träningsvärk efterlyses!
Nåja ett projekt avklarat iallafall, att få ordning i lägenheten kvarstår till viss del även om jag fått min matta nu äntligen. Man kan gå runt barfota och krama den med tårna, supermysigt! Dessutom blir det ännu trevligare att ligga på golvet nu, snart kanske man kan slänga ut sängen, eller soffan eftersom min kombo konstaterade att den var helt överflödig om jag inte satt i den. Kvar att göra är att sy sittkuddar och få upp hyllan i köket, men hantverkandet får pappa stå för när han kommer hit.
Nu måste jag hitta på något nytt att träna för ty den nya idén om att förstå sig på fonder och aktier får man inte så mycket fysisk träning av.
God morgon på er!
Solen som gick ner i kväll,
den ska skina för dig, kära,
och fågelns frihet ska nog visa väg
och det ska bli
mycket ljus och mycket värme.
Tro och hopp det får du med dig.
Många tårar, tunga stunder
är jag rädd för att det blir.
