angietankar

Okej först och främst så är det inte varje dag man ser en kostymklädd japanska stå lutad över en bilmotor så bara det var väl en anledning att bli småglad, men jag ska erkänna att jag mest log för mig själv åt hennes förvirrade min och uppgivna trevande i hylsnyckelsatsen. Jag övervägde en stund att stanna och fråga om hon ville ha hjälp men fegade ur och gick vidare. Folk i den här staden verkar inte , efter mina försök, alltför mottagliga för hjälp från främmande människor och jag kan verkligen inte förstå varför, oftast blir man avsnäst och halvt utskälld som om man svurit i kyrkan. Egentligen borde jag ju på pin kiv försöka ändra på detta genom att alltid fråga om folk vill ha hjälp, men tänk om de blir arga? Fast å andra sidan ska man ta i beaktande hur glad man blir när man själv står där. Så får det bli, i fortsättningen ska jag försöka hjälpa till om jag kan även om jag vet att inte finns någon sann altruism, men det är en helt annan diskussion.

Traskade till biblioteket en sväng och lämnade tillbaka lite böcker och på vägen dit så blev jag antastad (okej, inte bokstavligen) av två amerikaner som var vänliga nog att ge mig en nytryckt inbunden upplaga av "Mormons bok" ännu ett testamente om Jesus Kristus. Normalt sett brukar jag inte orka med folk som försöker sprida religiösa budskap men eftersom jag inte vill vara otrevlig stannade jag och lyssnade. Och till min stora förvåning ställde de en hel del intressanta men svåra frågor. Hur som helst, en bok är alltid en bok och så fick jag ju en pratstund med två charmiga killar. Men nu sitter jag här med massa existentiella frågor. Betraktar jag mig som kristen? Religiös? Troende? Tror jag på Gud? På något annat? Skulle jag tro på Gud om någon bevisade att han fanns? Skulle jag tro på beviset?

De existentiella funderingarna kan man sedan låta få extra kraft och energi genom att begrunda detta citat som jag hittade inatt när jag inte kunde sova.

"All matter is merely energy condensed to a slow vibration, we are all one consciousness experiencing itself subjectively, there is no such thing as death, life is only a dream, and we are the imagination of ourselves"

Tro mig, det blev inte lättare att somna om sen. Men Det finns ju en fördel med att ligga vaken om nätterna och hosta, jag kommer få grymt starka magmuskler om det här fortsätter. Tack Väset för tipset.

I torsdags var det, som jag hoppas alla uppmärksammade, Kanelbullens dag. En mycket lustig högtid men ack så trevlig. Den firades med inmundigande av kaffe och kanelbulle för fyra kronor i Baljan. Alla turister och utbytesstudenter med flera måste tycka att vi är lite knasiga med våra kanelbullar, semlor och gustav adolf-bakelser. Jag väntar med spänning på fruktsalladens och chokladbollens (med kokos på!) dag.

I Helgen var jag i mälarstaden Västerås och hälsade på min älskling Jenny och så en tokskalle hemifrån. Under min ensamma morgonpromenad längs ån och ner till hamnen från mitt natthärbärge kom jag på att jag aldrig turistat i Västerås. Det hela grundar sig egentligen i en tanke på tåget som dök upp när vi stannade till i Katrineholm. Allt jag sett av Katrineholm är tågstationen och deras konstiga trafiklösningar så någon gång borde man åka dit och kika runt också. Men Västerås känns lite mer lockande just nu, där kan man ju gå på länsmuseum, kika i domkyrkan, traska i hamnen och säkert en massa andra saker som jag inte kommer på just nu. Hela mit tliv har jag bott så nära staden men ändå aldrig gjort annat än gjort av med pengar och skaffat mig skrapsår och blåmärken (läs: shoppat och spelat fotboll) där.

Promenaden medförde dock ett skrämselmoment. När jag stod och tittade upp mot domkyrkan som avtecknade sig mot himmelen nådde klockan precis heltimme och då ska ju kyrkklockan slå. Men döm om min förvåning när det började spela bakom mig. Det visade sig vara så att i Västerås är det inte klockorna i Domkyrkan, för övrigt en mycket vacker röd tegelkyrka, som spelar utan klocktornet på stadshuset. Sen funderade jag en lång stund på hur det fungerar i dagens moderna samhälle och hur de får fram olika melodier, det ska jag ta reda på någon dag om ingen snäll läsare kan ge mig svaret direkt.

Det finns en folkgrupp som alla glömmer att tacka i vårt samhälle men som förtjänar att bli visade lite uppskattning - burksamlarna. Tänk vilken insats de gör, plockar upp skräp och pantar burkar så att det både blir renare i naturen och så att vi kan återanvända dem. Det går bevisligen att göra sig en ganska god slant på burkletandet om man orkar, hemma fanns det åtminstone förut en relativt väl uppsatt kommuntjänsteman som varje år skrapade ihop till en utlandssemester genom burkplockning. Det kan vara värt att tänka på!