angietankar

Julkalender, lussekatter och glögg, nu börjar julen närma sig men jag tycker fortfarande det känns som oktober. Det kan ha något att göra med att det är varmt ute och inte finns den minsta tendens till snö. Men trots allt är det inte långt kvar till denna den största av våra ätarhelger. Det är något jag observerat när jag blivit äldre, allt mer av mitt umgänge med andra människor handlar om att inmundiga något och julen är ju så långt ifrån ett undantag man kan komma.

Det var längesen någon föreslog att man skulle träffas utan att det inte ingått kaffe, mat eller liknande, med några få undantag för det rakt motsatta - att motionera, som kanske mest är till för att minska ångesten över allt ätande och drickande. Jag ska verkligen inte på något sätt anklaga mina nära och kära för detta, för jag är sannolikt den som är mest ihärdig när det gäller att bjuda på godsaker och propagera för matätar- och matlagaraktiviteter, dessutom har jag ju bakning som terapi. Men man kan ju fundera på om detta är ett sätt att visa upp att man har det gott ställt och inte behöver svälta eller om det beror på att vi inte har någon fantasi längre.

Jag tvivlar på att beteendet beror på att man måste äta för jag har noterat att åtminstone jag äter så mycket mer tillsammans med andra. Då kan man sitta och smaska i sig det ena efter det andra i flera timmar till ackompanjemang av skvaller, struntprat och interna skämt. Det är ju mer regel än undantag att man ska äta mer än en rätt också och gärna fika mellan måltiderna vilket resulterar att man med all rätt känner sig som en michelin-Angie efter en helg i goda vänners lag.

Helt uppenbart är iallafall att det sociala ätandet blir allt mer frekvent förekommande i mitt liv. Det mest aktuella exemplet är väl helgens julbord tillsammans med gamla klassen. Det farliga med julbord är att man får äta hur mycket man vill så länge köket är öppet och lagom när man ätit och druckit (öl borde klassas som mat) sig proppmätt upptäcker man att det finns ett efterrättsbord  som man självfallet inte får missa. Ursäkten att man måste smaka på allt, även om man ätit det hundra gånger förut är mycket användbar.

Detta får mig osökt att tänka på begreppet "dumäta" som en vän till mig brukar använda. Jag har ivrigt lagt det till de andra i min ätarskala som nu består av fler steg än vad som är hälsosamt. Matätartillställningar består numera, främst uppenbart när jag och min far vistas på samma ställe, av att man först äter tills man är mätt, sedan äter man lite till för att det är gott. Detta lämnar oftast en ganska däst känsla men då måste man vrångäta lite för att det finns mat kvar, för att det ska bli slut i karotterna eller av någon annan anledning som egentligen är mindre bra. Sen efter det kommer man slutligen till dumätandet, för det är ofelbart att man efter att ha fått undan mat och disk och sådant går och sätter sig i soffan och hur mätt man än är så måste man dumäta ur godisskålen eller knapra på ett par kakor eller så för att man helt enkelt inte kan sluta äta vilket slutligen leder till ett välbekant illamående och att man somnar av paltkoman. Som tur är kan man idag skylla detta på att det är stenåldersmänniskan som vaknar och talar om för kroppen att man aldrig vet när man får mat nästa gång, även om det i det här landet troligtvis inte dröjer längre än till strax efter nästa gång man öppnar kylskåpsdörren. Så nu är det bara att se fram emot julafton med alla femtielva rätter och allt godis man ska stoppa i sig. Smaklig måltid!

Den gamla Angie är tillbaka. Hon som inte kan sitta stilla, som inte klarar av att inte ha något att göra eller någon att umgås med och som springer från det ena till det andra och bara njuter av att engagera sig i saker har krupit fram från sitt gömställe igen. Visserligen betyder det ibland att det man borde göra får ge plats till förmån för roligare aktiviteter eller bara det faktum att rastlösheten gör det svårt att koncentrera sig men med tanke på glädjen är det värt det. Tänkte bara påpeka att det är sant som de säger, efter regn kommer sol och ibland trivs man bara med livet.

Jag tänker på så många saker jag borde skriva att det inte har blivit något alls på senaste tiden, men nu ska det bli ändring på det.

Det mest aktuella är nu julen och all godhet och vänlighet den ska föra med sig. Ofta funderar jag på varför folk i allmänhet inte är vänligare mot sina medmänniskor. Det är få saker man blir så oväntat glad av som när en okänd människa ler mot en på stan. Och nej, då menar jag så klart varken ett skrämmande psykotiskt leende eller ett som säger att personen ser ner på en utan bara ett vanligt vänligt leende. Här i huset hejar inte ens grannarna på mig och det är lite tragiskt, jag brukar iallafall försöka men möts oftast av frågande blickar och en försiktigt frampressad hälsningsfras. Är detta ett stadsfenomen eller är det bara mig folk inte vill ha något med att göra? Hemma i byn hälsar alla på varandra oavsett om man någonsin setts förut och det är något jag kan sakna och det gör mig gladare och mindre ensam. Om det mot förmodan kommer någon som inte hälsar blir de alltid omsvepta i en osynlig väv av skepticism och misstänksamhet.

Till julen hör också att umgås med nära och kära så man kan fråga sig vem som kommit på att högskoleterminen ska gå över julen och sluta i januari, min jul kommer de närmsta fem åren ha en bitter bismak av tentaångest. Samtidigt som man borde koncentrera sig på plugget så är man fylld av hemlängtan och julkänslor. Men snart bär det av hem för julpyssel och mysiga kvällar med alla nära och kära men först ska man klara av julbord och luciafirande.

Nu blev det mycket om mig, men det får man ta. Nu tillåter inte min rastlöshet att jag sitter här längre utan säger att jag borde traska till affären och köpa mat, tänk att det kan vara så roligt att gå på Hemköp.

Förresten hade jag nog fel om min ålder och julkalendern för nu är jag fast, perfekt underhållning till morgonteet.