angietankar

Mycket handlar om barn just nu. Nej, jag är inte gravid, jag knaprar mina piller så glatt varje morgon så.

Däremot har många diskussioner kring "att bilda familj" uppstått under de förflutna veckorna. Det verkar finnas en distinkt skillnad gällande åsikten om när det är dags för småttingar grundad mycket på var man bor. Jag personligen får snart skriva en lista om jag ska komma ihåg alla mina vänner och bekanta som snart ska yngla av sig, de blir fler och fler för varje dag som går känns det som medan alla mina nya bekantskaper som är uppväxta där man inte känner igen alla man möter på affären tycker att det är alldeles för galet tidigt att skaffa barn innan man uppnått någon form av 30-årskris. De senare skrattar gott åt mina avundsjuka blickar när man passerar någon liten sötnos eller när jag förklarar att önskningarna om barnbarn finns där om än inte fullt uttalade.

Det första som slog mig egentligen är vilken miss man gör i att växa upp ibland, tänk vad roligt allting var när man var liten. En morgon mötte jag alla skolbarnen som sprang ut ur skolbussen, med ytterkläder hängandes lite hur som påslängda och tävlade för att komma först till ingången. De kan knappt bärga sig innan de kommer in i klassrummet och får öppna sina fina böcker de har i sina bänkar. När går denna glädje över att gå i skolan över egentligen? Om jag kände så varje morgon när jag traskar vägen upp till universitetet, tänk vad mycket jag skulle lära mig.

När sedan mellanstadiebarnen kommer gående lite slött efteråt inser man hur saker går ner i åldrarna. När jag var i den åldern sprang jag fortfarande runt och klättrade i träd, lekte tjuv och polis på rasterna och fick bannor hemma för att jag haft sönder ytterligare ett par byxor som måste lappas. De man möter idag har nått en betydligt högre "mognadsnivå" i samhället, allt handlar om prylar, trender och inte alls längre om lek. Tjejerna pratar smink och kläder och pojkarna, om man har tur, om datorspel, annars handlar det om de senaste tekniska prylarna. De är så ovissa om att de borde ta vara på tiden de har, snart nog är det ändå "all work and no play".

Det finns flera anledningar till att jag reflekterar över detta nu än att mina vänner går runt och är gravida. Dels så har jag nyss läst en kurs i utvecklingspsykologi och börjat reflektera över en massa saker rörande barns uppväxt, dels så har jag ju min barngympagrupp som bereder mig stor glädje varje onsdag. Häromdagen cyklade jag från centrum alldeles påbylsad med stora varme kläder när jag rätt vad det var hörde en lite späd röst ropa mitt namn. När jag vrider på huvudet står en av småflickorna där och hoppar och vinkar glatt åt mig, sånt gör en så varm i hjärtat.

Något annat som jag funderat över på senaste tiden, som inte har med barn att göra direkt, är varför kommunalanställda/-inhyrda renhållningsarbetare alltid färdas i grupper om tre, så svårt kan det väl inte vara att tömma en papperskorg?