angietankar

Jag hade massa tankar att skriva om i bloggen innan jag for till stads i fredags men jag tror de får vänta ett tag, till förmån för en redogörelse för helgens äventyr. Jag vet att jag skrev att Ludvikafest-helgen skulle bli svår toppad, men som så ofta får jag äta upp det jag säger. Att smälla högre än nämnt kalas var inga problem för helgens besök i vår kära hufvudstad. För det första lyckades vi hitta precis rätt helg att åka, utmärkt på alla plan från väder till evenemang i staden och för det andra gör rätt sällskap att alla grejer blir ännu roligare. Dock vet jag att jag blir lite grinig när jag blir trött, förlåt mina vänner, jag har haft en underbar helg.

Alla bravader och utmaningar började redan under torsdagskvällen när man skulle försöka packa, vilket efter en stund gick rätt okej, och att försöka sova, vilket visade sig vara betydligt svårare. Om detta fenomen berodde på att jag har allmänt svårt att sova eller att helgens planer plötsligt utökats med en oplanerad inbjudan till Stockholms stadion är oklart men under natten slog jag världsrekord i antal snurrade varv i sängen tror jag iallafall.

När jag väl somnat ringde klockan illa kvickt och talade om att det var dags att pallra sig upp, samla ihop de sista sakerna och trampa iväg till jobbet. Trodde att jag åtminstone skulle få frukostsällskap av päronen som också skulle ge sig iväg på semester, men icke!, de snusade så sött så jag fick ge mig iväg utan att bli avvinkad. Väl på jobbet blev det mesta galet eftersom jag var så fruktansvärt trött och Maria gjorde sista dagen innan semestern, det vill säga, hon hade redan gått på semester mentalt. Tydligen blir pensionärer förvånade när man sätter sig på golvet iallafall, men nog om det.

Iväg till tågstationen där tio minuter tillbringades med att fundera över var alla träden tagit vägen, plötsligt såg man ju hela sjön. Konstaterade även att jag varit borta hemifrån alldeles för länge då jag hälsade på ett par som har sommarstuga hemma i byn och det inte kände igen mig. Tågade mig ner till Västerås där jag mötte prinsjägerskan som gladeligen skötte konversationen hela vägen till Stockholm, då jag var lite trött, tack! Väl framme i helgens hem (hemma är där man har sin tandborste) samlade sig ett par fjärilar i magen inför kvällen.

Övergav hela sällskapet lagom till grillen tändes och begav mig för att lyssna på Rod Stewart. Jag skriver lyssna för med min längd så såg man inte så mycket av honom, men vad är väl en bal på slottet. Showen var helt okej, jag kände igen fler låtar än väntat, sänkte medelåldern något samt njöt allmänt av kvällen. Efteråt blev det fika på ett litet mysigt ställe på en gata som jag inte har en aning om var den ligger och sedan bilfärd tillbaka till grillfesten. Väl där ramlade jag in och fann vad som verkade vara ungefär fem personer ihoptrasslade i en säng, det var lite svårt att avgöra vem som började och slutade var, samt några andra personer här och var. Det hela var hur som helst ganska avslaget så jag utnyttjade Väset som ryggstöd och sov lite lagom.

På lördagsmorgonen klevs det upp för promenad och saffransbröstsbak då undertecknad blivit utsedd att baka detta till vårt Jul-i-fika som tyvärr inte blev av, kanske tur när bullarna knappt blev ätliga, men de såg iallafall fina ut. Nu har jag konstaterat att jag inte kan baka lussebullar och inte behöver försöka fler gånger, det lämnar jag till någon annan. Sedan guidades jag och de andra kusinerna från landet runt i centrum och kollade på spännande kläder, konstiga människor och en gummisnoddshoppande Niklas. Det blev lite shoppande och mycket slitande på skorna, men ack så trevligt. Kvällen bedrevs med matlagning, Marjasinpåhälsning och jordgubbshostefilm i Bro så nu kommer jag alltid säga "bye bye now" med ett elakt flin.

Fjärilarna i magen hade under lördagsnatten, sedan beslut tagits, växt sig stora som igelkottar. Åter till Kungsträdgården, jag kunde ju inte vara sämre än någon annan, tävlingsmänniska som jag är. Iklädd sele och fotmanschetter, som man skulle kunna göra mycket kul med, lät jag mig sedan hissas 85 meter upp i luften för att kasta mig ut i det fria, hängandes i ett gummiband. Om någon bara misstänkte att jag var tokig så har jag härmed undanröjt alla tvivel, men kicken var värd allt, det säger jag bara. Nu vet jag hur det känns när kroppen ställer in sig på att dö, aldrig har jag upplevt sådana rena tankar eller känslan av att fundera över varför man gör som man gör, som att jag inte längre styrde mig själv. Jag skulle kunna prata om hoppet hur länge som helst och jag har återupplevt det fler gånger än jag kan räkna till redan men jag ska inte tjata, jag kommer dock leva länge länge på känslan av att vara lite mer levande och så nöjd. Kommentaren om att det var bättre än sex verkade åtminstone uppskattad, förhoppningsvis på grund av sitt underhållningsvärde. Jag kan också stolt stryka en sak på min lista över saker att göra innan man dör, vilken jag nu kommit på att man kanske borde skriva ned.

Efter detta stora äventyr och sympatikuspåslaget avtagit och kroppen insåg att jag överlevt transporterade vi oss till Gröna Lund för att fortsätta leka, dock ska det väl erkännas att allt bleknade i jämförelse och att jag gärna skulle stå där uppe på den lilla plattformen igen. Det blev karusellåkande, spegelskrattande och berg- och dalbaneförtjusning i solskenet och som vanligt blev jag vettskrämd i spökhuset, ibland känner jag mig som en riktig fegis.

Till sist linkade fyra trötta tokar in på Big Ben för att se en stand up-show som blev över förväntan. I det tillstånd vi var hade vi säkert skrattat åt det mesta men resten av publiken verkade roade de också. Kvaliteten varierade men när Lasse Nilsen äntrade scenen togs kvällen ett pinnhål högre. Om han är rolig på film så är det inget mot i verkligheten.

Ovanpå detta har kontot för skratt och skitsnack som vanligt övertrasserats och vi har därmed förlängt våra liv ytterligare. Tack allihop för en underbar helg! Nu ska jag sova, så jag orkar jobba och inte tappar bort mig bland pensionärerna, återkommer säkert med lite tankar om helgen när allt lagt sig lite.