angietankar

Okej, det är dags att bita i det sura äpplet och inse att man inte är fullt frisk, eller snarare, mer sjuk än vanligt. Tänkte försöka mig på en joggingtur i den olidliga värmen igår kväll men det hade tydligen min kropp bestämt sig för att det skulle vi inte. Så den tog till både bly fötter och illamående för att övertyga mig om att en promenad var en betydligt bättre idé och jag hade väl inte mycket att välja på i sammanhanget. Det börjar kännas jobbigt att inte ha tränat ordentligt på en vecka nu men jag ska nog försöka undvika att göra om misstaget ikväll eftersom en smått feberaktig känsla ville infinna sig under hemfärden på morgonen.

Inte nog med att man skulle må dåligt och bli omsprungen på spåret så tyckte myggorna att man var oerhört attraktiv och man kan ju udnra vad det handlar om. Efter att ha varit hemma hela sommaren hade jag lyckats skrapa ihop ett enda bett, iaf myggaktigt sådant, och när man kommer hit ner blir man alldeles uppäten, tur att man tål dem någorlunda iallafall.

Efter ett år boende här har jag lyckats undvika frågor om hur man ska ta sig till en adress i Ryd, tills igår. Hur förklarar man för någon som knappt pratar engelska hur man ska hitta till Rydsvägen 224 när knappt de som bor där hittar. Den som numrerade husen i det här studentgettot måste ha lidit av allvarlig jordgubbshosta.

Lite klasskamratsprat och skvaller bjöds det på igår, mycket trevligt. Har också inspekterat nya basgruppen man ska tampas med till hösten, förutsatt att man klarar tentan då, men jag ska alldeles strax plugga så det ska nog gå bra.  Ha det bra så länge!