Brrr...
Nej mycket trevligare var det igår när solen sken och alla pensionärer tagit på sig mössa och satt ute och njöt i någon vindstilla solig vrå, man kan inte bli annat än glad av att se dem så.
Nu blir det duschen, en stor kopp te och kanske en tupplur på soffan.
Behöver du en ny tränare?
Nyligen marknadsfördes en pulsklocka som en tränare som hängde med i ditt tempo och ofta omtalas dessa manicker som personliga tränare. Men idag har jag sett något som kan vara ett helt nytt koncept. När jag väntade på tåget i morse passerade ett godståg och någonstans bland alla 26 vagnar (ja, jag räknade) så fanns en vit tank. Den påminde lite om en mjölkbil men utanpå fanns texten "rent a trainer" tryckt. Vad blir nästa steg? Att köpa tränare på flaska? Det skulle jag gilla, jag skulle behöva någon som planerade åt mig, satte lite krav och skrek lite på mig när jag är lat.
Höst och dalabesök
Höstrusk, kyla och elände. Det sägs att den mänskliga hjärnan är bättre programmerad för att komma ihåg dåliga och hemska saker eftersom det har ett överlevnadsvärde, det är viktigare att minnas och i fortsättningen undvika saker som är dåliga för en. Men jag måste ju säga att det rimmar dåligt med att åtminstone jag, och även andra verkar det som, varje år lyckas glömma hur mörk och kall hösten är. Framåt oktober förundras man återigen av att man måste sätta på sig mössa och vantar och plocka fram cykellysen för att undvika att bli överkörd på väg till vart man än ska. Eller ja, i fallet Linköping tar man väl mest fram dem för att undvika att göra farbror polisen upprörd och plånboken tom, en minst lika god orsak. Men framför allt så glömmer man att temperaturer kring noll och fuktig luft gör att man håller på att frysa ihjäl, när kommer den riktiga kylan och de fina höstdagarna tillbaka så man fryser mindre och kan ta fina höstbilder?
Just det här året verkar jag ha varit extra korkad då jag har alla mina varma kläder nerpackade i förrådet vid min uthyrda lägenhet och helt enkelt är för lat för att krångla med att åka och störa hyresgästen och hämta dem. Till på köpet har jag dessutom åkt hem till Dalarna där det är ännu mörkare. Vanligen tycker jag om mörkret och lugnet eftersom man kan se stjärnorna, men det går ju inte när det varje natt är någon som häller ut tonvis med fil över hela landskapet. Kan det vara någon av alla bönder som är arga över det sjunkande mjölkpriset? I Europa sprider man mjölken över åkrarna och i Dalarna häller man fil över byarna, eller?
Apropå Dalarna så är radio dalarna så mycket mer underhållande är radio östergötland. Vilka andra skulle komma på att göra en analys av stämningen på länets arbetsplatser med tanke på kvällens hockeyderby mellan Leksand och Mora? Jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite överdrivet när en seriematch, i början på säsongen, får benämningen Slaget om Dalarna, men något måste man ju bry sig om så varför inte hockey.
Dags att ta tag i den här dagen med kakbak, middagslagande och löpträning. Fast först ska jag spela Winnerbäck på hög volym och dansa runt i köket.
Mardröm av annorlunda slag
Jag var ute och sprang ett 10km-lopp och hade precis pressat mig upp för sista backen. På krönet tittade jag på klockan och såg att jag var på väg mot nytt personbästa samtidigt som jag passerade min värsta konkurrent. Bara en nedförsbacke kvar och sen ut på ett gärde till målet. Backen började med att jag rundade en vit liten golf för tydligen var inte trafiken avstängd längs banan. Halvvägs ner i backen när jag springer på full fart för att inte bromsa mig själv, så som Anders Szalkai visade på marathon.se, så kliver det ut en man med rund mage som bestämt sig för att korsa vägen. Han får syn på mig och skyndar sig men vi trasslar ändå in benen i varandra vilket resulterar att jag ramlar och hela mitt högerben förvandlas till ett sår. Medan jag ligger där och blöder så börjar han av okänd anledning skälla på mig för att jag inte sett mig för. Det konstiga är att benet inte gör ont utan det enda jag kan tänka på är att jag inte längre kan vinna loppet.
Jag har redan sönderanalyserat alla komponenter i drömmen men dem är det antagligen ingen som är intresserad av så jag behåller det hela för mig själv så länge. Men sällan har en mardröm framkallat så mycket panik som denna, det var i klass med den återkommande dröm jag hade som barn, när familjens katt förvandlades till ett monster som blev fler och fler och jagade mig uppför trappen, läskigt!
Om söthet...
...kan till skillnad från "Om skönhet" och "Om fulhet" inte köpas i bokhandeln.
Jag har kommit på att jag använder ordet söt väldigt ofta. Inget ont i det, det är bara positivt laddat och menat även om vissa (läs: Per) inte alltid tycker att det är så roligt att få på förteckningen över personliga egenskaper.
Men apropå söt och apropå nästan-krocken i förra inlägget så är ju pensionärer otroligt söta särskilt om de har rollator eller cykel med sig. Man får då bortse från de som bara är griniga och gnälliga och misstror en bara för att man är ung och inte tror att man kan göra något gott. Det bodde en jättegammal och minst lika söt gumma i vår trappuppgång förut, men nu har hon flyttat för att lämna plats åt en tjej i min ålder som jag typ aldrig ser. Hur som helst, damen i fråga var mycket pratsam och tyckte det var så roligt om man träffade på henne i trapphuset och pratade några ord. När jag först började vistas på Ulvåsavägen 9 så funderade jag över varför det var massa hjulspår i snön på gräsmattan kring husknuten och ett tag senare fick jag min förklaring. Det var så att den gamla damen var ute och gick med sin rollator varje dag, oavsett årstid, men eftersom hon inte visste hur långt hon skulle orka så gick hon varv på varv runt huset och den närmaste parkeringen. Bara tanken på det gör mig glad, hon ville verkligen komma ut, och jag har en känsla av att det oftast blev ganska många varv.
Under den senaste veckan har jag cyklat fram och tillbaka till Vidingsjö ganska många gånger och lagt märke till att GB-gubben utanför Lasses Livs minsann har gått och fått sig en söt, liten flickvän, hur kan jag ha missat detta?! Det kan väl kanske bero på att jag inte ätit en GB-glass på hur länge som helst (är det inte glass från Bosses får det vara). Tydligen heter hon Clovina och utgör med Clovve ett mycket näpet par. (för er som inte heller sett: http://nyheter24.se/nyheter/udda-nyheter/182179-gb-gubben-har-gangat-sig)
Döm om min förvåning när jag upptäckt att till och med wolrd of warcraft kan vara sött. Tack Anna! Man kanske borde börja spela...
Och apropå sötsaker igen så har jag idag ingått en sötsakspakt med mig själv - nu får det vara slutätet! Den ska under dagen även få tidsramar och bestämmelser kring kalas, bara jag kan komma överens med mig själv, jag är en mycket hård förhandlare.
Sist men inte minst; imorgon åker min söta Linda till Indien, jag skulle ju varit med men nu får jag klara mig själv i sex veckor, tur att Jenny återvänt till civilisationen iallafall.
P.S. Min svinkoppor är i princip helt borta nu - sweet! D.S.
Trafiktillbud på Vallaplan
Annars är det lite motigt nu; skavsår, svinkoppor, saknad (kom hem jenny!) och sockerberoende.
Tjejmilen 2009
Uppstigning 05:00, duscha, äta frukost, kolla vädret på text-tv och klä sig därefter. Alla grejer låg framplockade sen kvällen innan och skulle bara läggas i väskan och tro mig, jag var förberedd på att vad som helst skulle kunna hända, hade packat allt från regnkläder och sittunderlag till plåster och åskådarmuffins. Men trots all välplanerad förberedelse var jag så klart sen, så efter att ha spillt kaffe över halva köket lämnade jag en halvfull grötkastrull och jäktade iväg cykelledes till busstationen - bara för att upptäcka att jag hade ungefär en kvart tillgodo innan avgång.
Träffade ett par andra morgonpigga bekanta så jag fick sällskap när Swebusexpress linje 830 lämnade Linköping för färd mot den kungliga huvudstaden klockan 06:25. Det gick varken att sova eller läsa på bussen, jag antar att det var mina nerver som bestämt det, men när vi passerade Södertälje klämde jag i mig min medhavda matlåda med ris och grönsaker och en banan (skum kost klockan 09:00 men behöver man energi så gör man) och tänkte att blir jag trött nu så är det inget att göra åt.
Tunnelbana mot nummerlappsuthämtningen vid stadion och sen promenad ut mot Gärdet. Med mitt jäktade hjärta mötte jag mitt planerade sällskap klockan elva vid drottningbron (en timme kvar till start) och vi traskade upp till start- och målområdet tillsammans. Sedan gick det som på löpande band, först en kvart i toakö (det finns aldrig nog med toaletter till 25000 tjejer), på med nummerlapp och sticka sig på säkerhetsnålarna, av med lite kläder, göra ett tafatt försök till uppvärmning, titta i väskan och komma på att man glömt dricka kaffe och leta efter sin startgruppsfålla.
Med omotiverat hög puls joggade jag bort till startplatsen och klev in i min startgrupp. Tanken var att ställa sig lagom långt bak för att få lite draghjälp av de som är snabbare än jag men inte behöva bli omsprungen av alldeles för många redan i starten - det skulle knäcka mig. Under de tio minuterna innan start där folk förskte hålla igång på stället efter bästa förmåga lockades jag självklart allt längre fram i startfältet och ju närmare startskottet kom desto mer undrade jag vad jag gett mig in på, och hur i hela fridens namn hade jag tänkt när jag valde att starta i första startgruppen? I samma startfält fanns nämligen både svenska löpareliten och Evy Palm, som om jag hade något att göra i den skaran.
Men så plötsligt, en röst som räknar ner från tio och ett startskott och alla spänningar släppte - det är ju roligt att springa och ännu roligare med massa andra runtomkring som tycker likadant. Trots startgrupp 1 var det trångt i början och svårt att springa i sitt eget tempo men det är bara att gilla läget vi rullade på ganska bra iallafall så ännu var inte mitt mål för dagen förlorat. Efter fem kilometer i inte alltför snabbt men jämnt tempo tänkte jag fortfarande att det här kanske går vägen trots allt. Men efter drygt sju kilometer kom svackan, benen kändes tunga och jag fick betala för att jag inte fått rätt mängdträning innan loppet - inte många pass under sommaren har varit 10km eller längre - skulle jag orka hålla tempot ända fram till mål? Jag visste att en ganska jobbig backe väntade en kilometer innan mål och tänkte att den ska inte få sinka mig, så illa får det inte vara och i ungefär samma stund kom jag på att jag borde ha passerat banans enda egentliga backe vid 6,5km, men var var den? Djurgården är ganska platt trots allt.
Tillbaka över djurgårdsbron, 1,5km kvar och det var tur att det var mycket publik annars hade det varit otroligt tungt sista biten. Uppför backen och tillbaka ut på Gärdet, men kunde det vara sant? var det verkligen så långt kvar till mål? Hur skulle jag hinna på min uppsatta tid? Okej Angie, dags att ta i nu, strunta i att hjärnan inte är van att kroppen får jobba mer än i behagligt tempo, det här går om du vill. Så jag fokuserade på mållinjen och sprang lite fortare.
Klockan stannade på 49:11 (inte så mycket att hurra vöer men snbbt för att vara jag) och jag hade klarat att ta mig under 50 min och kommit på en hedrande 668:e plats. Nu skulle jag få välförtjänt banan och ostkaka tillsammans med alla andra tjejer i gröngräset. Strax efter att jag gått i mål hörde jag dessutom speakern tala om att legenden Evy Palm passerade mållinjen - jag hade varit före, alltid en liten seger.
Dagens roligaste händelse förutom själva springandet, tiden, ostkakan och sällskapet var att på väg ut från målet var det en man som stannade mig och frågade om jag tränade för någon klubb och om jag bodde i Stockholm. Kanske kanske kan man våga sig iväg på någon träning här i stan utan att känna sig helt bortgjord. För nästa år ska jag komma tillbaka, lite bättre förberedd och med ett huvud som har tränat på att ta i - nu har jag ju en tid att slå - och faktiskt är det roligt att springa med andra.
Sedan hann jag med både sushi med gamla gymnasievänner och bllåbärspaj på centralen innan jag strax efter 21 anlände hem - trött men glad.
Summan av alla laster...
Observerat på nanokonsum (även känt som coop nära Vallaplan) 19:15 en fredagkväll:
- En kille köper ett sexpack Norrland guld och en påse grillchips
- En kille köper en liter fil
- En tjej köper en kaka mörk choklad med kakaobitar (min favorit)
Vi har alla våra laster. Till mitt försvar vill jag påpeka att klockan inte var kvart över sju på morgonen den här gången.
klockan är 05:00:00 pip
Gjorde ett bra löppass igår; bra känsla!
Tenta om tre timmar; dålig känsla.
Vad jag gör uppe före tuppen? Äter för-frukost!
Vem är du? vem är jag?
Just nu pratas det mycket om självförverkligande. Eller kanske har det alltid gjort det och det är jag som först nu hamnat i ett stadium av personlig utveckling som gör att jag uppmärksammar det. Hur som helst det snackas mycket, hela tiden ska man sträva efter något mer, att bli lite bättre att ha upplevt det ena efter det andra. Och på samma sätt fungerar mitt tänkande, livet är en ständig kamp för att vara genomföra/uppleva/klara av. Till en viss del kan jag tycka att det är en bra grej, det kan väl vara - nej det ÄR bra att ha mål att sträva efter i livet och otroligt positivt att sedan inse att man uppfyllt dem. Men vad händer sen då? Kommer man att känna sig fullkomlig som människa bara man gjort allt? Är det inte mer troligt att man bara söker nya mål att sträva efter och inte alls har uppnått den utveckling som jag tror och hoppas är poängen till pratet om att förverkliga sig själv.
Jag har många gånger, så också helt nyligen, börjat på en "100 saker att göra innan jag dör-lista" inspirerad av en bok jag gav bort i födelsedagspresent en gång. Jag har aldrig lyckats fylla den med 100 saker och aldrig lyckats spara de gamla så jag vet om jag glömt bort saker som inte längre känns viktiga, men det som slår mig när jag plitar ner något på den är innehållet. Det handlar nästan utelsutande om saker som dels kostar pengar, dels är på något plan inne och modernt, något man "ska ha gjort". Är det då verkligen mitt självförverkligande och mina mål det handlar om eller är det bara samhällets syn på grejer som bör vilja göra/uppleva/se? Handlar det om att jag vill förverkliga mig själv eller leva upp till allmänna normer och mål? Varför är det så få grejer som är gratis med på listan? Och var är saker som handlar om självuppoffring som verkligen skulle bidra till den personliga utvecklingen?
Hittills innehåller min lista 29 punkter, ett fåtal har funnits med på tidigare och några har jag redan hunnit genomföra. Men kanske behåller jag den den här gången och försöker fylla den med verkligt betydelsefulla saker, jag är säker på att målen skiftar karaktär efter hand, jag tänker inte likadant nu som tidigare och troligtvis förändras min syn på saker mer i framtiden. Så det kanske till och med kan ses som en bedrift att skriva klart den och om inte annat har jag verkligen fått tänka till. Men frågan kvarstår; vad ska den innehålla? Vad bör man ha upplevt innan man dör? Vem är den Angelica jag vill leva upp till och varför kan jag inte bara låta mig själv vara som jag är?
"Jag var Jesus för en dag, nu vet jag inte vem jag ska va, och allt känns ganska tomt, jag kunde kalla mig poet, nu har jag glömt allt som jag vet, och det är så svårt att välja håll, svårt att få kontroll" - Aguson, Lågtryck över stan
Mera Norge
För det första så börjar vi jobba klockan åtta på morgonen vilket innebär att de första vårdtagarna, med några få undantag, får morgonhjälp strax efter halv nio. Jag säger bara stackars pensionärer som vaknar halv fem. Hemma skulle det vara oacceptabelt, där ska alla ha fått mat och kläder på sig innan tio, där kan man inte komma med frukostsmörgåsen lagom till elvakaffet (som för övrigt inte existerar). Som en följd av detta får de lunch mellan 13 och 15 och sänggående sker inte förrän runt 22, vilket iofs känns som en lagom tid.
Men även på andra ställen märker man av dessa morgontrötta(?) norrmän. Förut en dag försökte jag köpa nybakt bröd till frukost och traskade iväg från lägenheten vid sju. Det visade sig vara dumt då inget bageri öppnade före åtta på morgonen. Vis av detta gick jag senare för att köpa färska bullar igår men när jag kom in på bageriet fem över åtta och tänkte att jag skulle kunna välja och vraka bland godsakerna blev jag åter besviken. Min tanke var att om de öppnar försäljningen så sent så borde de ha hunnit baka massor men tji fick jag. Det enda som fanns att tillgå så precis efter öppningsdags var lite frallor, färdigrbredda mackor och gårdagens bullar till halva priset. Detta förvånar mig, vid åtta börjar nästan svenska bagare att göra sig klara för hemgång och slut på arbetsdagen, eller?
Men! Det finns ett ställe där norrmännen verkar ha bättre med tid än svenskar och det är på bussen. På grund av att himlen öppnade sig totalt i morse och att min cykel inte mår jättebra efter min krock med asfalten så bestämde jag mig för att ta bussen till jobbet. Där var det gott om tid tilltagen i tabellen för bussen stod och väntade på flera stationer på min elva minuter långa resa till jobbet. Kan det vara något vi kan importera?
Mycket har hänt de senaste veckorna med jobb, besök, bilturer i detta vackra land och svåra beslut att fatta men just nu är allt lugnt och jag njuter av den första stunden när jag är helt för mig själv sen före midsommar. Lite utflyktsbilder nedan från Kjerag, Preikestolen och Lindesnes fyr.
Och nej, stekt gröt är inte gott
Trööööööööööött
trött av solen
trött av värmen
trött av allt cyklande och promenerande
trött av jobbandet
trött av att ha sovit dåligt
trött av att inte vara själv
och lite lite trött på att vara hemifrån.
på det stora hela så skriver jag något en annan dag när jag är piggare.
Utkast: Två saker ...
Två saker norrmän inte kan:
- rappa, det låter helflummigt på norska och inte ett dugg coolt.
- bygga badrumsgolv som lutar åt rätt håll, vårt kommer nog inte torka på hela sommaren
Däremot är de grymma på att göra mjukglass, eller softis som det heter här, inte alls lika sötsliskigt som i Sverige och helt klart värt en provsmakning.
Första arbetsveckan avklarad, om inte chefen ringer imorgon och vill att vi ska jobba i helgen då. Nu ska jag sova en stund och sen ta en promenad och se mig omkring lite mer och kanske kika förbi kulturfestivalen som hålls vid hamnen.
Norrman/svensk?
- de spelar svensk musik på radion
- jag mötte en norsktalande man med en Håkan Nesser-bok i handen när jag var på promenad
- de semestrar i Sverige och tycker att det är så fint
- de är avundsjuka på våra priser
- de tycker svenskan är ett mysigt språk (är det inte tvärtom??)
- de har svenska tv-kanaler och dessutom
- de sänder svenska program på norska kanaler
- sist men inte minst så firade de någon typ av midsommar igår kväll, men jag jobbade så klart.
Äventyr var det någon som kallade det
I äkta storstadsanda vara det så klart kö in till Oslo så den sista milen tog hiskeligt lång tid men efter lite om och men så lyckades jag hitta både bussterminalen och två glada men reströtta flickor. Efter en del snurrande för att hitta ut på E18 igen fortsatte vi vår mycket trevliga och gladlynta färd mot Kristiansand. Längs vägen fick vi se en del av den mycket vackra norska kusten i både regn och solsken. Men vi konstaterade att norrmännen antingen har ett annat måttsystem eller helt enkelt inte kan mäta för de 30 milen på skylten mellan Oslo och Kristiansand tog inte bara oväntat lång tid, de visade sig dessutom bli 40 innan vi var framme - men det är ju trots allt Norge.
Mina reskamrater skrattade åt mig när jag parkerat bilen utanför lägenheten och alla andra bilar, utom en, stod åt andra hållet - tvärs emot färdriktningen. Men efter lite runtsnurrande i staden har jag konstaterat att i Norge får man tydligen parkera i båda riktningarna på en väg oavsett hur trångt det är och i vilken riktning man vill på båda sidorna av vägen, skumt!
Apropå cyklister så cyklar ganska många människor även här i Kristiansand, men det är inte alls samma sak som i det studenttäta Linköping där folk cyklar på allt som rullar. Nej här ska det tydligen vara racercyklar, cykelskor och cykelbyxor - för att cykla till jobbet! Om det nu inte är jag som missförstått det hela och det pågick någon konstig cykeltävling i alla riktningar klockan sju i morse.
Lite krångel med en del, eller snarare ganska många, praktiska detaljer (hur stort och betydelsefullt kan något vara för att fortfarande få kallas för en detalj?) tillsammans med en massa nya intryck har gjort att det första dygnet varit lite av en känslomässig berg- och dalbana men jag tänkte motverka det med en kopp te, en promenad och en god natts sömn. Jag gillar iallafall mina arbetskamrater och min chef och är positivt överraskad över hur mycket jag förstår av vad norrbaggarna säger. Kanske överlever jag sommaren eller så visar det sig när jag flyr härifrån.
Packningar utan anknytning till rör...
Men det är väl bara göra som vanligt; skriva en lista, ta fram allt man tror man behöver och sedan ta bort hälften så kanske man landar ungefär rätt. Än har det blivit förvånansvärt lite saker faktiskt men det hinner kanske bli ändring på det. Hur som helst är det tur att jag inte ska flyga =)
Apropå inget så är skor ett problem. Oavsett vad jag packar ner så kommer jag sakna det som är kvar hemma.
Matens ramar
Det sägs ju att man ska äta med alla sinnen, dels för att få lugn och ro vid måltiden och inte göra som jag och slänga i sig maten halvt om halvt på stående fot, dels för att man ska bli fullkomligt nöjd. Bitarna som rör lukt och smak känns ju självklara, annars blir inte maten vad den borde vara, men jag har aldirg reflekterat så mycket över vad en snygg uppläggning och färgkomponering kan göra (utom möjligen på Franzén/Lindeberg i vintras då allt var draget till sin spets).
Hela anledningen till mitt uppvaknande beror på en upplevelse på Hemköp häromdagen. Jag strosade runt där i godan ro för att fördriva tiden, som jag så ofta gör på mataffärer, när jag oplanerat passerade färdigmatshyllan, då menar jag inte den med Dafgårds djupfrysta färdigrätter utan den där affären själv ordnat diverse måltider i portionsförpackningar och säljer till stressade lunchjägare. Jag brukar inte ägna så mycket tid åt dem men där mitt i hyllan fick jag se en svart frigolitförpackning, den typ man köper köttfärs i, där med en oformlig grå-vit-gul massa under plasten. Oj, vad är det det där? tänkte jag. och hoppades på att det var någon ny spännande ost som någon vilsen kund lagt fel. Men när jag närmade mig det okända såg jag att det hade en likadan etikett som de andra färdigrätterna.
Det skulle enligt min bedömning kunna vara vad som helst mellan makaronipudding, ostkaka och någon för mig okänd utländsk rätt (med hänsyn till mängden utbytesstudenter och invandrare i Ryd) som låg där. Inte ens en närmare titt hjälpte (dock blev intrycket snarare sämre) så jag fick i min okunnighet läsa på etiketten - potatisgratäng! Så nu vet vi, potatisgratäng ser inte alls roligt ut avsvalnad för sig själv i en tråkig plastförpackning, hade den däremot figurerat ihop med en bit kött och lite sallad hade det inte varit en tvekan om jag vetat vad det varit.
Så, dagens lärdom; mat ser inte rolig ut utan sina tillbehör och på alldeles för nära håll. Precis som att det inte ser särskilt aptitretande ut när de kokar 20liter sås i ett storkök, eller som på bilderna nedan där min far förevigat ett par av julens läckerheter. Mat mår bra av en omgivning!
Ångest och soluppgång
Efter konstaterande att jag inte uppdaterat här på ett tag så lovade jag att jag inte skulle skriva ett självömkande inlägg som beklagar livets elände. Så därför ska jag inte skriva om att jag sitter här ensam, vaken mitt i natten och har ångest över att jag inte kan sova - trots tabletterna - utan vi kan alla fokusera på att jag ser en underbar röd-gul-lila soluppgången, lovely! Bli inte förvånade över färgbeskrivningen, på obduktion får man lära sig att endast ett fåtal undantag kan beskrivas med endast en kombination av två färger.
För att förgylla min tillvaro har jag inhandlat en ny bikini, en svart-vit-rosa. Det var visserligen igår, inatt köper jag bara böcker, men det är ju super när man får blanda delar som man vill. Kanske inte den perfekta matchningen men det var det som passade bäst på mig, den får helt enkelt duga tills jag blivit världsdiktator och avskaffat bikinisäsongen.
Försäljare i fält är bra roliga, varje gång är det samma sak
"- Hej. vi ger bort alldeles nya telefoner gratis
- Åh vad bra, en hake bara; de brukar aldrig vara gratis
- Nej man tecknar det här generösa abonnemanget och får ringa billigare, vilken operatör ringer du med idag?
[rabbel av siffror om hur bra deras erbjudande är och lite frågor om vad jag har för telefonkostnader]
- Det här kan du väl inte motstå?
- Jo, jag är rätt säker på att det är en förlustaffär för mig
- Hur menar du, du ringer ju gratis dit och dit och dit
- Ja, men typ alla jag har ringer med Telia
- Oj, var kommer du ifrån om det är så?
- Dalarna
- Jaha..."
Jag kan inte hjälpa att jag tycker synd om dem, stackars ungdomar med ett så otacksamt jobb; det måste hoppa på folk på stan, ingen är särskilt intresserad av att lyssna på dem och de får stå ute i alla väder. Igår var det åtminstone varmt och soligt åt dem, men det hjälper inte, jag vill inte bli pålurad någon ny telefon ändå. De enda som lär ha det värre är väl Jehovas vittnen eller något. Borde man ha dåligt samvete för att man inte är mer intresserad av vad de har att säga?
Gud är ute och cyklar
Nu är jag inte troende så jag fick försöka störa mina tankar genom att köpa en ny cykel istället, en sprillans ny Scott Sportster P45. På köpet fick jag bevis om att jag inte har någon benstyrka kvar, men det kanske blir ändring på det.
Hoppas nu bara för guds skull (hoppsan!) att jag tycker om att cykla annars blir det att betrakta som bortkastade pengar.
Finns det någon ände?
Ska man nånsin överleva detta? Det är mycket upp och ner nu. Tänk om något bara kunde var enkelt för en gångs skull. Och frågan är, är det värt det?
