angietankar

Så har det då också drabbat mig - jag har blivit förkyld! Jag vaknade igår med taggtråd i halsen och feberkänslor och nu är jag snorig och nyser värre än Prosit på julafton.

Jag är övertygad om att den här förkylningen skulle drabbat mig oavsett situation (en förkylning per vinter får man kanske räkna med) men det får mig ändå att tänka på det fenomen som många beskriver att så fort de börjar träna så blir de sjuka. Detta i sin tur får till följd att man inte kna träna på kanske en vecka och tappar gnistan innan det hunnit bli en rutin och att man drar sig för att träna för att man hellre vill hålla sig frisk och kunan sköta jobb, skola och alla andra antaganden man har i livet. Det är synd att det blir så efter som motion på sikt stärker immunförsvaret men som med allting annat handlar det om mängd och balans. Faktum är att efter hård fysisk aktivitet så är immunförsvaret nedsatt i 12-36 timmar och man är mer mottaglig för infektioner. Den troligaste anledningen till att man blir sjuk när man börjar träna är att man går ut för hårt istället för att ta det lugnt i början och sedan att man tappar lusten när man blir krasslig. Så dagens lärdom är att börja i lagom takt, med motion och bra och varierad kost får man ett starkt immunförsvar som inte ger bacillerna chans.

Mitt största problem idag är att jag har så galet tråkigt, eller rätt benämning kanske är sjukt tråkigt (okej, dålig ordvits). Jag vill gå ut i solen, träffa folk, träna och göra saker. Har lust att baka bullar och göra pitepalt till helgen, vika tvätt och till och med städa men den krassa sanningen är att jag inte orkar. Så jag sitter kvar här, dricker av mitt kanelte och äter frysta hallon med blåbärssoppa och hoppas på att jag kan åka med och titta på Vasaloppet i helgen. För att ha något som helst att göra funderar jag på att börja virka såna här tofflor, tack för mönstret Nanna!

Idag är en bra dag.

Började dagen med frukost i solen. Visserligen kan man ju inte sitta utomhus än men jag satt iallafall med ryggen mot tv-bänken och låtsades att det var vår.

Sedan blev det fotbad och kakbakande innan det var dags att knata iväg på mindfulness-kursen. Idag bjöds det på yogameditation, me like!

Hade tänkt gå och träna efteråt men var för trött och åkte hem och sov en timme istället. Sedan lunch bestående av rester från gårdagens jambalaya och lite massage för den sköna sakens skull.

Kvällen har tillbringats med att virka klart mössan, umgås med älsklingen och lata sig i soffan. Det hela avrundades med god kvällsmat bestående av räkor, avokade, honungsmelon, banan och hallon.

Det blev ingen träning, men det får jag väl ta en annan dag då, i stora drag kan man väl tycka att dagen ändå gått i välbefinnandets tecken, såna dagar borde man unna sig oftare. Det blev ju inte så mycket att skriva om dock men jag bjuder på bilder på mössan och mitt kvällsmål.

Aporpå massage så tänker jag sälja min massagebänk om någon är intresserad, jag måste köpa en ny som är lägre. Nu ska jag glufsa i mig lite frukt och sen gå och lägga mig.

Tisdag igen. Jag tycker inte om tisdagar det är det den värsta dagen i veckan, så även den här (hoppas jag). Det gick dåligt att virka, de var omständliga på vårdcentralen, jag har haft ont i magen och min telefon verkar ha blivit konstig. Totalt sett en typiskt dålig uppföljning till min så glada måndag.

Dock har jag ju virkat, det ska någon gång bli en mössa är det tänkt. Förhoppningsvis även så pass oful att jag törs ha den på mig. Det var längesen jag virkade senast, typ tio år eller så men kunskaperna fanns undangömda nånstans att damma av och det är svårt att sluta när man väl börjat.

Jag fick mig iallafall en liten joggingtur i solen idag, 5 lugna kilometer på ett mycket snöigt elljusspår, inte mycket att säga om dem, mest bara en siffra i statistiken. Nu till kvällen har jag även varit på gymmet en sväng. Jag tänkte testa lite nya övningar för bröst och rygg men vågade inte riktigt när hela stället var fullt i stora starka pojkar. Jag får nog lämna nyheterna till något av mina morgonpass istället så slipper jag känna mig som en sån fegis, det är mindre press när man mestadels har 50+:are som sällskap.

Döm om min förvåning när jag insåg att jag sprang.. ehh, joggade.. eeh, pulsade... tog mig fram iklädd löparksor snabbare än i gångfart 29km förra veckan. Det är inte långt men det är iallafall längre än det varit någon vecka på den här sidan årsskiftet. Jag är dock grymt orolig för Göteborgsvarvet, jag skulle ju vara i hyfsad form nu. Visst, jag är ganska säker på att jag tar mig runt, men går det inte bra är det väl ingen idé att starta, eller? Nej, så är det så klart inte, men just nu känns alternativet att sälja sitt startnummer som en inte alltför dålig idé. Jag är för mycket tävingsmänniska för att bara göra saker för skojs skull och för att inte försöka slå mina tidigare resultat (som visserligen inte varit så lysande).

Idag hade jag planerat en löptur ute men det känns inte så lockande när det snöar vågrätt utanför fönstret, vi får väl se hur det blir. Istället sitter jag nu kvar inne och dricker kaffe med kanel och kardemumma, söker lite jobb och lyssnar på Sanne Salomonsen. Ett och annat parti tetris smyger också sig in i tidsfördrivet, den här varianten är lite annorlunda men rolig. Dock måste jag varna känsliga spelare för att det finns risk för både vanebildning och en viss grad av illamående, jag tillhör den första gruppen.

Som en hel del av er redan vet så mår jag inte på topp för tillfället, även om idag är en bra dag så har det senaste året varit lite tufft. Men nu börjar jag se ljuset i tunneln igen känns det som, behovet av att göra saker börjar komma tillbaka även om lusten för det inte än är vad den har varit. Vad jag behöver nu är ordning och reda, rutiner och vanor och att få se att jag faktiskt åstadkommer saker och gör något. Därför ska jag låna en idé från fröken Lorén som handlar om att bestämma sig för veckans och dagens uppdrag, helt enkelt att sätta upp mål för sig själv på både lång och kort sikt. Läs hennes inlägg här.

Jag tror detta kan vara bra för mig eftersom jag både kommer få saker gjorda och få svart på vitt att jag faktiskt lyckas med saker och kan göra det jag bestämmer mig för. Jag är ju annars expert på att planera men just nu är jag fruktansvärt dålig på att följa min planering - oavsett hur bra den är. Men nu ska det som sagt bli ändring, nu ska jag försöka att välja en sak (och inte tjugo, vilket det lätt blir) att göra varje dag och en sak att göra varje vecka så kanske kanske jag kan få lite struktur på tillvaron igen.

Morgondagens "att göra" blir att gå till biblioteket och hämta den bok som jag beställt för evigheter sedan men som fortfarande står där och samlar damm i hyllan.

Så där ja, lördag förmiddag och jag har varit en sväng på gymmet. Sprang lite halvdant på löpbandet en stund och gav sedan magen en genomkörare. Jag är inte så bra på det här med styrketräning men jag försöker lära mig och det här är en sida man kan ha god hjälp av, åtminstone har de gott om övningar att välja mellan och en del färdiga program. Jag satsar på att försöka att träna för att det är roligt nu och då kanske det inte blir jätteseriöst alla gånger men, som så många sagt, den bästa träningen är den som blir av. Förhoppningsvis håller lusten i sig och det kan bli något bra av det så småningom.

På vägen hem lyxade jag lite och köpte en sån här (ursäkta produktplaceringen)

Nu får det vara nog! Jag vill inte ha mer snö. Jag längtar efter att kunna cykla dit jag ska och springa på barmark och inte behöva tampas massa otäck snö som inte ligger stilla. Kvällens joggingtur gick otroligt tungt men på ett ställe hittade jag en fläck på ca en kvadratmeter utan snö. Jag övervägde starkt att stanna och jogga lite på stället där men tyvärr låg den mitt på en vältrafikerad cykelbana så det hade nog slutat med en överkörd Angie.

För er som inte sett det så skrev jag ett inlägg tidigare idag som finns här, det är lite mindre gnälligt. Tur att OS-curlingen går bra iallafall.

Jag har alltid, nåväl iallafall de senaste åren, sagt att jag skulle vilja att någon betalade mig för att träna. Detta är inget genomtänkt uttalande men jag tror ändå att jag skulle tycka om det. Jag, liksom de flesta andra, lägger ut pengar för att träna. Det är kanske inte så mycket i mitt fall men ändå några tusenlappar varje år och det finns säkert många där ute som anser att det är alldeles för mycket pengar för att stå ut med att svettas och plåga sig själv.

Men det finns en liten klick lyckligt lottade människor som faktiskt får betalt för att träna. Dessa sysslar med lite olika saker, de mest extrema är elitidrottarna som bokstavligen får slita för pengarna men samtidigt får ägna all sin tid åt det de brinner för. I andra änden finns människor som persnliga tränare eller gruppträningsledare som också mer eller mindre får träna på arbetstid och har yrken som kräver att de håller sig i form (nån som har ett jobb åt mig?). Och ja, jag måste erkänna att jag är lite avundsjuk.

Nu till dagens iakttagelse. Jag har vid ett flertal tillfällen den senaste tiden sett en annan variant av det här med att få betalt för att träna, ett något mer otippat exempel. Om man befinner sig på mitt gym på morgonen kan man vissa dagar springa på städerskan med sin välfyllda vagn och sina borstar och moppar. Jag kan inte låta bli att dra på munnen när jag tänker på hur jag har sett henne varva städandet med tränande i olika styrkemaskiner. Lite dammande, ett set axelpress, lite putsande, några latsdrag, lite dammande, ett gäng bicepscurls och så vidare. Min fråga är bara räknas detta som friskvård, personalförmån eller betald träning? Eller har jag bara missförstått betydelsen av begreppet lokalvård?

Det är så mycket jag vill, och samtidigt vill jag ingenting. Vaknade i morse med en känsla av... hopp? Som tyvärr dalat ju längre dagen gått. Positivt är iallafall att jag fått en dos av sol och vårkänslor idag.

I dagens bloggdjungel hittade jag en utmaning jag inte kan låta bli att anta. Den är ganska omfattande men består i att man under mars månad ska göra dessa saker:

TRÄNING:
- 15 träningspass.
- 300 armhävningar ska utföras varav minst 30 ska vara på tårna.
- 30 minuter sammanlagt i plankan. Varav minst 10 av de minuterna på tårna.
- 250 utfall, dvs 125 på varje ben.
- 200 burpees. Burpees är upphopp plus armhävning.
- 70 km ska avverkas på frivilligt sätt. Simning, cykling, promenad, löpning, rodd osv.
- 2 nya träningspass ska testas.

SJÄL:
- 30 minuter varje vecka ska du tillägna dig själv. Egentid.
- 1 affirmation

MAT:
- Under mars månad äter vi inte godis.
- 2 nya recept ska lagas.
- 2 helt nya råvaror ska testas.

BELÖNING: ??

Mer specifik information finns här. Är ni med?

Träningen känns inte som några stora problem, det ska jag väl klara av, den stora utmaningen är att komma på en bra belöning och en affirmation att upprepa för mig själv, det ska jag jobba på ikväll. Någon som har några tips?

Det verkar sjukt inne nu att ha en träningsblogg. Jag vill också! Jag vill också skriva om träning och vila, kost och hälsa och såna grejer. Men vem skulle läsa?! Antagligen skulle jag då få ännu färre läsare än jag har nu, men det vore roligt tror jag. Blod, svett och tårar, framgång och motgångar och sånt. Kan inte någon anställa mig för att göra sånt? Jag vill också vara en tränings- och hälsonörd.

Jag läser själv en del träningsbloggar och blir inspirerad. Jag kanske borde länka till dem men det får bli en annan gång. Jag har dock länkat (kolla här nere till höger) till några andra bekanta(s) bloggar som jag kikar in på ibland. Jerrys sida har också smygit sig in där bara för att jag tycker att han är så grym, ta en titt!

Jag har iallafall varit på gymmet idag, körde lite fartlek på löpbandet och gymmade armar och axlar.
På återseende!

Jag har aldrig fattat det här med sprint och fartgrenar och såna sporter - om man har hittat något man tycker om att göra vill man väl hålla på en stund och inte att det ska ta slut efter 1,5 minut, eller? Eller är det så att de gör det för oss i publiken så jag, och säkert många andra, har något att se på när jag sitter vaken mitt i natten? Tack isåfall för all underhållning från andra sidan Atlanten.

Under den senaste tiden har jag ganska ofta fått utsätta mig för lyxen att åka buss. Ja, det är en lyx, jag går ut utanför huset, knatar hundra meter ungefär, sätter mig på en bänk med tak över och så kommer det så småningom en snäll man (oftast en man) och plockar upp mig och skjutsar mig åt det håll jag ska. Jag behöver bara hålla reda på vilken sida av vägen jag ska vänta på och var jag ska kliva av, och allt detta till det ynka priset av 15 kronor.

Men mitt myckna bussåkande har också gjort att jag funderat över vissa företeelser kring dessa fordon. Här i stan kör de bussarna på biogas, vilket ju sägs vara bra för miljön och så. Jag har inte grävt något djupare i det för att se över tillverkning och miljöeffekter och så så jag litar helt enkelt på att det är mer miljövänligt. Men de verkar ju gå ganska dåligt på detta bränsle, för trots att Linköping är en platt stad så får bussarna sega sig upp för de backar som ändå finns. Ska det vara så eller har jag bara lyckats hamna på bussar i behov av service varenda gång? Dessutom verkar de gå dåligt, för att inte säga uselt, på tomgång så vid varje korsning får man en gratis omskakning som får en att hoppas att passageraren bredvid inte har anlag för åksjuka.

Jag har ju redan tidigare kommenterat Linköping och kommunens förhållande till snö, för att göra en lång historia kort kan man väl säga att snöröjning inte är deras starka sida. Detta har fått till följd, dels att jag åker buss ibland men också att alla gator är kantade av höga snövallar som gärna sträcker sig ut i halva körfältet. Bussturerna kan därmed delvis liknas vid rodelåkning när bussarna stuttar emot än den ena, än den andra snövallen för att försöka ta sig fram. Ska det vara så?

Till sist det där med chaufförerna, som ju faktiskt oftast är snälla, men som har lite svårt för att svara på frågor. Om de är invandrare och har svårt för språket kan jag ju förstå detta, men en svensk man ska väl kunna svara ja eller nej på om bussen går till Vidingsjö? Jag fick ett gatnamn till svar, sade "ursäkta?" fick samma namn till svar och påpekade att det inte sa mig ett dugg eftersom jag inte visste var gatan låg. Mannen ryckte bara på axlarna och log och jag fick vackert sätta mig på bussen och hoppas på att den gick åt rätt håll. Till historian hör ju att den dessutom var felskyltad, annars hade jag väl aldrig frågat från början. Jag frågar igen; Ska det vara så?

Tydligen är det dags att gräva fram plattången efter frisörbesöket igår

Jag ska nog återgå till min ovana att inte hålla koll på nyheterna för idag har jag bara blivit upprörd av dem.

Först berättade P om det hela med det franska lagförslaget att förbjuda kvinnor (och män också antar jag) att bära burka på allmänna platser så som sjukhus och på bussen. Jag har läst en del kommentarer om detta och blir förvånad över hur många som tycker att detta är okej. Varför ska man inte ha rätt att klä sig som man vill? Jag förstår tanken om att man kan se burkan som en symbol för kvinnoförtryck, men jag är helt övertygad om att det finns kvinnor som väljer att bära burka. Och visst borde man väl få ha rätt att dölja sin identitet i allmänna sammanhang? Inte i sin yrkesroll helt klart men måste alla på bussen veta vem du är? Men det som stör mig mest är inskränkningen i friheten att klä sig som man vill, om vi börjar här vad kommer det leda till i fortsättningen? Till på köpet kan man ju undra om det inte skulle göra att kvinnor som idag bara går ut iklädda burka kommer att stanna hemma i fortsättningen.

Den andra grejen som snurrat många varv i min hjärna idag är den ständigt återkommande frågan om rätten till vård. Anledningen till funderandet är detta inslag http://playrapport.se/video/1864810 i Gomorron Sverige där SVT:s korrespondenter pratar om situationen i Haiti och att hjälpinsatserna bara verkar nå de rikare områdena i landet. Hur sjutton kan någon tycka att det är okej att alla inte ska ha samma rätt att få vård. Jag ska vara sanningsenlig och säga att jag inte är helt främmande för tanken att man ska ha möjligheten att köpa sig "bättre" vård om man har råd med det till vardags, men i en sån här katastrofsituation får man inte på några som helst grunder göra skillnad på människor - alla måste ha samma rätt till akutsjukvård! Och hur känns det för alla som åker dit och försöker hjälpa till och alla som skänker pengar när de inte når fram dit det verkligen behövs.

Den sista nyheten som gör mig väldigt kluven är denna http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3401925 om ett förslag om ny brottsrubricering; "synnerligen grov misshandel" som enligt artikeln ska kunna användas i fall där man misshandlat äldre, handikappade och där misshandeln kommit att likna tortyr. Jag kan hålla med om tortyraspekten men resten gör mig lite konfunderad. Varför skulle det vara mer okej och misshandla mig än en kärnfrisk och kanske vältränad 67-åring? Och vart ska man dra gränsen för att man ska klassas som handikappad enligt paragrafen, vilka diagnoser ska räknas dit? Det finns säkert en hel hög goda tankar bakom detta men jag tycker ändå att principen att man inte ska göra skillnad på människor och människor borde gälla i alla sammanhang, eller?

Usch, nu ska jag dricka te så jag blir glad.

Oj, nu försvann världen utanför, allt jag kan se är en vit vägg - snön VRÄKER ner. Typiskt, jag som ska till frisören och tänkte gå dit. Inte nog med att det är obehagligt att promenera när det snöar massor, till på köpet vågrätt, utan det verkar också aningen dumt att komma till frisören med ett ton snö i håret. Nej det får bli bussen, risken kvarstår ju ändå att man ser ut som ett skatbo i huvudet efteråt, men man får hoppas på det bästa. Det borde iallafall inte kunna bli mycket sämre med tanke på hur länge sedan det är som jag lät någon göra något åt mitt hår.

Frisören, en av alla saker man borde ta tag i. Så en sak avklarad, nu är det ju bara typ tandläkare, arbetsförmedlingen, tentor, T6, löpträningen, sömnvanorna och humöret kvar att ordna till...

Tack vare Spyker blir SAAB kvar och jag pustar ut. Kanske behöver sambon inte längre oroa sig för att han ska vakna en dag och inse att bilen i garaget har gått upp i rök.

Oj, här har det inte hänt mycket. Skärpning! Det är mycket andra saker, förutom bloggande, som jag borde ta tag i. Som tur är så ligger det ju rätt i tiden så här i början på året. Det här blir dock bara en kort uppdatering.

Pling-plong sa telefonen i morse och ett sms ramlade in, inget ovanlgit i det, men detta var från någon jag inte pratat med på alldeles för lång tid, beviset på detta var att hon skrev att en liten flicka blivit född i veckan. Detta innebär att jag ju faktiskt haft ungefär nio månader på mig att få veta det, ändock hade jag inte en aning.

Apropå inget alls så borde ALLA träna på Friskis och svettis (fast kanske inte just där jag tränar, då blir det så trångt =) ) men blir sjukt glad och det finns nåt för alla. Men jag hävdar med bestämdhet att gårdagens pass borde döpas om till "hoppa tills du spyr", sjukt jobbigt men jag lär ju ska gå tillbaka.

Tjipp och hej!

Okej, nu ska jag vara lite tjatig, MEN! Den här veckan har varit minst sagt förvirrande. Ena dagen tittar man ut genom fönstret och inser att de klipper gräsmattorna i parken. Nästa, bokstavligen nästa, dag överöses man av julskyltning i affärerna. Hur går detta ihop? Har julen bytt årstid? Eller har jag blivit smygflyttad till något varmare ställe där vintern inte är fullt så vit som man kan hoppas på i Sverige? Om det senare är fallet så måste jag få uttrycka min besvikelse över att det inte blev några sandstränder och riktig sol och värme, jag kan behöva jobba på solbrännan. Hur som helst är det ju förvånande att någon kan hålla stressen och den mentala hälsan i schack när det är oordning på både tid, väder och kommunalanställda.

Idag, eller ja igår, innan jag sov ett tag men vaknade ungefär fyra timmar(!) för tidigt, så läste jag det troligtvis äckligaste jag någonsin kommer råka ut för. Jag läser just nu "jag och extra allt" av Morgan Spurlock, ni vet han som gjort filmen Supersize me. Filmen bör ses, men boken är värre (eller kanske är det min fantasi som är boven i dramat), dock rekommenderar jag inte att ni äter pizza till filmen, det ger en konstig avsmak. Nåväl, tillbaka till boken, den handlar om det allt fetare Amerika och i ett kapitel om just det omtalade McD så har han saxat in ett inlägg som någon skrivit på sin hemsida. Personen i fråga arbetade på en begravningsbyrå och en dag brinner det i krematoriet på grund av att fettet från en MYCKET stor amerikansk man inte hann brännas undan. Bara att det är möjligt är otäckt men det värsta i historian är att när han kom ut från krematoriet kände han sig hungrig, vilket man av naturliga skäl väl inte ofta gör i den miljön. Efter ett tag kom han på varför, det smältande fettet hade nämligen framkallad samma lukt som på McD!!

Jag skulle vilja ta en promenad, men jag törs inte längre gå ut själv nattetid, blä!