angietankar

Uppstigning 05:00, duscha, äta frukost, kolla vädret på text-tv och klä sig därefter. Alla grejer låg framplockade sen kvällen innan och skulle bara läggas i väskan och tro mig, jag var förberedd på att vad som helst skulle kunna hända, hade packat allt från regnkläder och sittunderlag till plåster och åskådarmuffins. Men trots all välplanerad förberedelse var jag så klart sen, så efter att ha spillt kaffe över halva köket lämnade jag en halvfull grötkastrull och jäktade iväg cykelledes till busstationen - bara för att upptäcka att jag hade ungefär en kvart tillgodo innan avgång.

Träffade ett par andra morgonpigga bekanta så jag fick sällskap när Swebusexpress linje 830 lämnade Linköping för färd mot den kungliga huvudstaden klockan 06:25. Det gick varken att sova eller läsa på bussen, jag antar att det var mina nerver som bestämt det, men när vi passerade Södertälje klämde jag i mig min medhavda matlåda med ris och grönsaker och en banan (skum kost klockan 09:00 men behöver man energi så gör man) och tänkte att blir jag trött nu så är det inget att göra åt.

Tunnelbana mot nummerlappsuthämtningen vid stadion och sen promenad ut mot Gärdet. Med mitt jäktade hjärta mötte jag mitt planerade sällskap klockan elva vid drottningbron (en timme kvar till start) och vi traskade upp till start- och målområdet tillsammans. Sedan gick det som på löpande band, först en kvart i toakö (det finns aldrig nog med toaletter till 25000 tjejer), på med nummerlapp och sticka sig på säkerhetsnålarna, av med lite kläder, göra ett tafatt försök till uppvärmning, titta i väskan och komma på att man glömt dricka kaffe och leta efter sin startgruppsfålla.

Med omotiverat hög puls joggade jag bort till startplatsen och klev in i min startgrupp. Tanken var att ställa sig lagom långt bak för att få lite draghjälp av de som är snabbare än jag men inte behöva bli omsprungen av alldeles för många redan i starten - det skulle knäcka mig. Under de tio minuterna innan start där folk förskte hålla igång på stället efter bästa förmåga lockades jag självklart allt längre fram i startfältet och ju närmare startskottet kom desto mer undrade jag vad jag gett mig in på, och hur i hela fridens namn hade jag tänkt när jag valde att starta i första startgruppen? I samma startfält fanns nämligen både svenska löpareliten och Evy Palm, som om jag hade något att göra i den skaran.

Men så plötsligt, en röst som räknar ner från tio och ett startskott och alla spänningar släppte - det är ju roligt att springa och ännu roligare med massa andra runtomkring som tycker likadant. Trots startgrupp 1 var det trångt i början och svårt att springa i sitt eget tempo men det är bara att gilla läget vi rullade på ganska bra iallafall så ännu var inte mitt mål för dagen förlorat. Efter fem kilometer i inte alltför snabbt men jämnt tempo tänkte jag fortfarande att det här kanske går vägen trots allt. Men efter drygt sju kilometer kom svackan, benen kändes tunga och jag fick betala för att jag inte fått rätt mängdträning innan loppet - inte många pass under sommaren har varit 10km eller längre - skulle jag orka hålla tempot ända fram till mål? Jag visste att en ganska jobbig backe väntade en kilometer innan mål och tänkte att den ska inte få sinka mig, så illa får det inte vara och i ungefär samma stund kom jag på att jag borde ha passerat banans enda egentliga backe vid 6,5km, men var var den? Djurgården är ganska platt trots allt.

Tillbaka över djurgårdsbron, 1,5km kvar och det var tur att det var mycket publik annars hade det varit otroligt tungt sista biten. Uppför backen och tillbaka ut på Gärdet, men kunde det vara sant? var det verkligen så långt kvar till mål? Hur skulle jag hinna på min uppsatta tid? Okej Angie, dags att ta i nu, strunta i att hjärnan inte är van att kroppen får jobba mer än i behagligt tempo, det här går om du vill. Så jag fokuserade på mållinjen och sprang lite fortare.

Klockan stannade på 49:11 (inte så mycket att hurra vöer men snbbt för att vara jag) och jag hade klarat att ta mig under 50 min och kommit på en hedrande 668:e plats. Nu skulle jag få välförtjänt banan och ostkaka tillsammans med alla andra tjejer i gröngräset. Strax efter att jag gått i mål hörde jag dessutom speakern tala om att legenden Evy Palm passerade mållinjen - jag hade varit före, alltid en liten seger.

Dagens roligaste händelse förutom själva springandet, tiden, ostkakan och sällskapet var att på väg ut från målet var det en man som stannade mig och frågade om jag tränade för någon klubb och om jag bodde i Stockholm. Kanske kanske kan man våga sig iväg på någon träning här i stan utan att känna sig helt bortgjord. För nästa år ska jag komma tillbaka, lite bättre förberedd och med ett huvud som har tränat på att ta i - nu har jag ju en tid att slå - och faktiskt är det roligt att springa med andra.

Sedan hann jag med både sushi med gamla gymnasievänner och bllåbärspaj på centralen innan jag strax efter 21 anlände hem - trött men glad.