Äventyr var det någon som kallade det
Ett dygn i Norge är avklarat, passerade gränsen någon gång runt kl.15 igår eftermiddag. Ganska snart konstaterade jag att även i Norge är det på äkta svenskt(?) manér loppis vid någon avlägsen bensinmack på söndagar. Strax efter gränsen mötte jag en cyklist (de cyklar hur som helst på alla vägar här) i bar överkropp, tyvärr är detta tydligen inte standard då ingen mer verkade ha glömt tröjan hemma, kanske var han bara fåfäng och rädd för att få bondbränna.
I äkta storstadsanda vara det så klart kö in till Oslo så den sista milen tog hiskeligt lång tid men efter lite om och men så lyckades jag hitta både bussterminalen och två glada men reströtta flickor. Efter en del snurrande för att hitta ut på E18 igen fortsatte vi vår mycket trevliga och gladlynta färd mot Kristiansand. Längs vägen fick vi se en del av den mycket vackra norska kusten i både regn och solsken. Men vi konstaterade att norrmännen antingen har ett annat måttsystem eller helt enkelt inte kan mäta för de 30 milen på skylten mellan Oslo och Kristiansand tog inte bara oväntat lång tid, de visade sig dessutom bli 40 innan vi var framme - men det är ju trots allt Norge.
Mina reskamrater skrattade åt mig när jag parkerat bilen utanför lägenheten och alla andra bilar, utom en, stod åt andra hållet - tvärs emot färdriktningen. Men efter lite runtsnurrande i staden har jag konstaterat att i Norge får man tydligen parkera i båda riktningarna på en väg oavsett hur trångt det är och i vilken riktning man vill på båda sidorna av vägen, skumt!
Apropå cyklister så cyklar ganska många människor även här i Kristiansand, men det är inte alls samma sak som i det studenttäta Linköping där folk cyklar på allt som rullar. Nej här ska det tydligen vara racercyklar, cykelskor och cykelbyxor - för att cykla till jobbet! Om det nu inte är jag som missförstått det hela och det pågick någon konstig cykeltävling i alla riktningar klockan sju i morse.
Lite krångel med en del, eller snarare ganska många, praktiska detaljer (hur stort och betydelsefullt kan något vara för att fortfarande få kallas för en detalj?) tillsammans med en massa nya intryck har gjort att det första dygnet varit lite av en känslomässig berg- och dalbana men jag tänkte motverka det med en kopp te, en promenad och en god natts sömn. Jag gillar iallafall mina arbetskamrater och min chef och är positivt överraskad över hur mycket jag förstår av vad norrbaggarna säger. Kanske överlever jag sommaren eller så visar det sig när jag flyr härifrån.
I äkta storstadsanda vara det så klart kö in till Oslo så den sista milen tog hiskeligt lång tid men efter lite om och men så lyckades jag hitta både bussterminalen och två glada men reströtta flickor. Efter en del snurrande för att hitta ut på E18 igen fortsatte vi vår mycket trevliga och gladlynta färd mot Kristiansand. Längs vägen fick vi se en del av den mycket vackra norska kusten i både regn och solsken. Men vi konstaterade att norrmännen antingen har ett annat måttsystem eller helt enkelt inte kan mäta för de 30 milen på skylten mellan Oslo och Kristiansand tog inte bara oväntat lång tid, de visade sig dessutom bli 40 innan vi var framme - men det är ju trots allt Norge.
Mina reskamrater skrattade åt mig när jag parkerat bilen utanför lägenheten och alla andra bilar, utom en, stod åt andra hållet - tvärs emot färdriktningen. Men efter lite runtsnurrande i staden har jag konstaterat att i Norge får man tydligen parkera i båda riktningarna på en väg oavsett hur trångt det är och i vilken riktning man vill på båda sidorna av vägen, skumt!
Apropå cyklister så cyklar ganska många människor även här i Kristiansand, men det är inte alls samma sak som i det studenttäta Linköping där folk cyklar på allt som rullar. Nej här ska det tydligen vara racercyklar, cykelskor och cykelbyxor - för att cykla till jobbet! Om det nu inte är jag som missförstått det hela och det pågick någon konstig cykeltävling i alla riktningar klockan sju i morse.
Lite krångel med en del, eller snarare ganska många, praktiska detaljer (hur stort och betydelsefullt kan något vara för att fortfarande få kallas för en detalj?) tillsammans med en massa nya intryck har gjort att det första dygnet varit lite av en känslomässig berg- och dalbana men jag tänkte motverka det med en kopp te, en promenad och en god natts sömn. Jag gillar iallafall mina arbetskamrater och min chef och är positivt överraskad över hur mycket jag förstår av vad norrbaggarna säger. Kanske överlever jag sommaren eller så visar det sig när jag flyr härifrån.
Kommentarer
Trackback
