Jordgubbshosta, stockholmska och griscaféer

Numera kan man konstatera att någon på Radio Dalarna som är ansvarig för vad som sänds lider av allvarlig jordgubbshosta. Morgonens höjda ögonbryn och gapskratt tillägnas ett repotage där någon blev intervjuad angående sitt griscafé. Nu skulle man ju kunna tro att detta innebär att det var ett dåligt städat café där man får bete sig lite hur som helst men så är inte fallet. Denna inrättning var uppenbarligen till för grisarna själva. Jag vet inte när grisar började dricka kaffe, men om de gjort det så lär det ju inte dröja innan de börjar flyga och då är vi illa ute. Det hela artade sig lite bättre när intervjuoffret åtminstone erkände att grisarna nog inte visste att de var på café utan mest bara var där, men man kan ju ändå fundera på vad som händer i denna värld och om det inte är dags för vissa att bli hämtade av snälla farbröder i vita rockar.

Nu gör byn iallafall skäl för smeknamnet Stora Blåsbo, jag ligger här och lyssnar på hur det far runt knutarna. Det är så man funderar på när någon av björkarna ska knacka på fönstret och vilja komma in och kura samtidigt som jag gärna skulle kunna dra väggarna tätare omkring mig som en blommig fleecefilt. Det kanske är priset man får betala för att bo mellan två sjöar, jag får skicka ut päronen och måla, för då blåser det minsann inte ett endaste dugg. Men vädret kanske är lovande för de grisar som faktiskt vill lära sig flyga.

En förändring har skett i byn, en massa sommarstugor har bytit ägare. Plötsligt känner jag inte igen folk som passerar på vägen och med tanke på att päronen bor längs en väg som inte leder någonstans utan slutar som en gräsplätt vid sjön så borde man ju ha koll på de flesta. Vad som är säkert är dock att stockholmarna måste ha blivit otroligt många eftersom de sprider sig ända hit upp. Visst har det funnits huvudstadsbor här tidigare också, men nu hör man deras dialekt var man än går. Det kanske har blivit en fluga att ha stuga i fina Söderbärke men tänk om man kommer tillbaka till Linköping och pratar stockholmska istället för söderbärkemål som man borde, det skulle nog vara en mindre katastrof.

Morgonens låt på hjärnan som blev nynnad på längs hela morgonpromenaden och som pensionärerna fått höra om jag hade jobbat är Sen du var här, den påminner en om hur mycket alla nära och kära betyder för mig, tack för att ni finns.

Sen du var här har tiden tickat fort
jag är nog mera inspirerad nu jag längtar inte
längre efter tågen som ska ta mig härifrån
och allt som tråkade ut mig då
känns lite mera värdefullt sen du var här

Låt tiden gå
Jag är samma nu som då
Samma mänska ungefär
Fast med lite mera lust
sen du var här


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0