Tristess, missanpassning och kära gamla Ludvika

God morgon!

Det är tur att man har trogna läsare som påpekar att man borde uppdatera bloggen emellanåt. Jag ska villigt erkänna att det inte hänt så mycket i mitt liv under de senaste dagarna.Tog mitt pick och pack (läs: dator och papperskasse med böcker) och åkte hit till det nationella högkvarteret för legitimerade prinsjägare måndags för att få lite lugn och ro från fruksalladen hemma och tillfälle att insupa lite kunskap inför den stundande tentan. Sen dess har det mest blivit pluggande och en del umgänge med den adlade ormmannen.

Jag sover fortfarande dåligt och drömmer massa mystiska saker och det kan jag väl ta, även om det vore skönt att slippa. Men i takt med att försöka klura ut varför man drömmer mardrömmar om trevliga saker kan man ju fundera på vad frökens grannar håller på med när det låter som de skruvar upp hundvalpar på väggarna - levande. Jag misstänker att det på andra sidan väggen som jag stirrar på bor medlemmar ur nån vidrig sekt som offrar små oskyldiga liv för att tillfredsställa sina egna sjuka fantasier. Tur att man bara bor här tillfälligt och har både öronproppar och numret till störningsjouren samt att typerna bor i trappuppgången bredvid, jag vet inte om jag vill möta dem.

Ludvika är sig likt iallafall, som någon så fint uttryckte det så är det nästan samma skräp som ligger kvar i gräskanterna som när jag flyttade härifrån förra sommaren, ändå känns allt så annorlunda. Det är konstigt hur mycket som hinner hända på ett år, hur mycket folk hinner förändras. Folk som flyttar ihop och förlovar sig och flyttar hit och dit och framför allt, alla som blir så stora så att jag inte hinner med utan bara känner mig förbisprungen. Var på vägen tappade tiden mig? Det känns som jag stampat på samma fläck och inte förändrats ett dugg under de senaste fem åren, det enda som hänt är att jag bytt en liten by på landet mot Sveriges största. Det är inte utan att man börjar känna sig gammal, snart kommer  väl ålderskrämporna smygande och man inser att det är lika bra att boka rum på jobbet när man ändå är där. Nej okej, riktigt så illa är det kanske inte, men det känns som att jag missar en massa ibland och som att alla andra lyckas så bra med sina liv, dessutom får jag ju aldrig reda på något, antar att jag fallit bort från telefonlistan som ersatte den hederliga gamla djungeltrumman. Men en dag ska mitt liv kännas meningsfullt och bra också, den dagen kommer, någon dag. 

Nu har jag tröttnat på att bo hemma vid mina föräldrar, det är svårt att komma hem efter två år och nu längtar jag tillbaka till verkligheten och mitt eget liv. Man kanske kan få ta med sig valda delar härifrån när man åker? Snart är det dock dags, i takt med att tentaångesten ökar så minskar antalet veckor jag har kvar hemma och ändå är det så mycket kvar som jag borde ha gjort. Det är skönt att ha varit ledig ett tag även om det känns som att man knappt hunnit sitta ner två minuter.

Idag skiner solen ute, för ovanlighetens skull, men vad hjälper det när man måste sitta inne och plugga? Jag tror det är dags att klassa det här som en dålig sommar även om det fortfarande hinner bli fint i några veckor. Hoppas det blir bra när man är ledig två veckor och är hispig och väntar på tentaresultatet. Vad sjutton gör jag i höst om det inte går vägen? Det är lite skrämmande att tänka på.

Just det, ska komma ihåg att köpa ny mjukost och vattna blommorna åt min värdinna. Jag saknar dig gumman, har så mycket att berätta, så många tankar som behöver ventileras med någon som förstår, med någon som inte behöver klämma ut dem som ovannämnda pålägg ur tuben. Varför händer alla konstiga saker mig?

Apropå årets följetång så vågar Carl-Philip fortfarande inte prata med mig. Hur umgås man med någon som inte säger ett knyst utan bara ler lite fånigt om man lyckas stjäla en liten blick? Det känns mest bara dumt när man måste sitta där tyst och låtsas som ingenting, vilket bra asocialt intryck det måste ge. Men det är väl ingen fara, jag har ju gott om andra människor att prata med, oftast. Men jag förstår inte hur någon kan vara så mystisk.

Jag känner att det här blev lite negativt och dåligt formulerat. Jag skulle kunna ursäkta mig med förklaringar innehållande magont och dålig sömn men det skulle inte tjäna något till. Har ni läst ända hit ner så kan jag inte göra det ogjort och dessutom kan inte alla dagar vara bra dagar. Nu är det dags att väcka de små grå och försöka läsa lite till eller kanske sova en stund så man slipper ha sandsäckar i ögonen.

Kommentarer
Postat av: Prinsjägerskan

Jag längtar hem!!!
Det är ju det mystiska som är charmerande, fast jag vet att han bara är blyg. Lilla prinsen :).
Och du. Om du tycker att mina nuvarande grannar är läskiga så skulle du bara veta hur de förra var =).
Saknar dig så mycket.
Kramiz.

2007-07-12 @ 08:15:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0