Semestertankar, finurligheter och oro

Okej, nu sitter jag här och inser att tentastressen börjar infinna sig ikapp med stressen över att hinna med allt man borde innan det är dags att ta farväl och fara till Linkeboda igen. Har tillbringat en stor del av dagen med att jaga vikarier som kan ta min vikariepass så att jag kan sluta jobba tidigare och åka och plugga till min tenta. Det är så mycket man borde ha gjort, den ocean av tid som sommaren utgjorde i juni har plötsligt förvandlats till en dunstande pöl på vatten i solen, detta trots allt regnandet. Jag känner iallafall att jag borde skriva ner lite av mina funderingar så kanske de kan lägga sig i någon avkrok i hjärnan och vila och sluta störa mig.

Var på en promenad för en stund sen och träffade en gammal granne, tänk vad det känns som att mitt liv blivit mycket annorlunda på två år. Men ändå är det ingenting mot vad som verkar ha hänt där jag inte är, det känns som att jag inte hinner med riktigt. Det är som att tiden glömde mig den där gången när jag blev tappad bakom Statoil när vi skulle på motorcykeltur. Blev förvånad över att folk är ute och grejar fast det är kväll, ända tills jag insåg att de har semester. Tänk den som ändå vore ledig, det skulle jag verkligen behöva, en vecka eller två för att bara vara, utan en massa saker som mentalt hänger över en.

Apropå just det,så är väl den svenska semestern ett underligt fenomen? När man väl slipper vardagens slit med arbete och har lite tid för sig själv så kan man ju tycka att man ska vila upp sig och göra saker man tycker om. Men icke! Nej då ska man måla om huset, lägga nytt tak, hälsa på alla man måste fast man kanske inte vill, ta tag i alla saker som blivit liggande under året och fixa allt som har en tendens till att kunna bli fixat. Och åker man någonstans så ska resan vara så välplanerad och fylld med aktiviteter att huvudet knappt hinner landa på kudden emellan. Vad hände med vilan, ron och stillheten? Det är tur att man får komma tillbaka till jobbet och vila upp sig sen, för längre semester skulle folk inte orka med.

De flesta tankar i dessa dagar, eller iallafall innan kvällens stresspanik, kretsar kring ett visst hoppande ut över Kungsträdgården. Jag är helt fascinerad över två saker, det första är att hjärnan helt censurerat hoppögonblicket. Jag minns att jag släpper händerna och i nästa bild hänger jag upp och ner och störtar mot asfalten men ögonblicket där jag tar steget ut över kanten är för alltid borta och kan inte frammanas. Hjärnan sa helt enkelt att "det här klarar inte du av så det tar vi bort" i samma ögonblick som kroppen ställde in sig på att dö. Det andra som är värt att notera är hur klara tydliga tankar jag han tänka under hoppet, helt rena utan det minsta som störde. Visserligen tänkte man en hel del oväsentliga och ganska banala saker, men klarheten i tankarna var helt enorm. Nu förstår jag hur folk som dör kan se hela livet passera revy, så klart och tydligt. I vanliga fall tänker man sällan bara en tanke i taget utan det finns hela tiden något som ligger och gnager i kanten men inte då, jag märkte inte ens mina sinnesuttryck längre, kände ingen vind, ingen yrsel eller något sånt, allt var bara koncentrerat kring en enda tanke just där och just då. Jag funderade härom veckan på vad man skulle hinna tänka på vägen ner om man ramlade ner från en skyskrapa, nu har jag iallafall en uppfattning. Det troliga är dock att om jag gjorde det så skulle det låta ungefär som den fallande blomkrukan i Liftarens guide till galaxen, men jag är ju inte som alla andra.

Nu har jag påbörjat min lista med saker att göra innan jag dör, alla roliga idéer är välkomna så att jag, som Niklas uttryckte det, har något att göra när jag blir ekonomiskt oberoende och har sagt upp mig från mitt jobb. Och självklart, så att jag har något att leva för och se fram emot.

Nu ska små tentapluggande, knäpporoliga, vikarierande vårdbiträden krypa ner i sängen och hoppas på att morgondagen för något roligt med sig. Har bara en fundering kvar, hur kan en människa ställa till så mycket oreda?

Kommentarer
Postat av: Prinsjägerskan

Jadu gumman, det undrar jag också...

2007-07-24 @ 21:54:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0