angietankar

Det här skulle ha kommit upphoppande på bloggen i fredags kväll var tanken, om nu inte någon bestämt sig för att dra ur modemsladden mitt i mitt skapande. Så för att skapa rätt stämning, tänk er en fredagkväll när Angie ligger själv i sin säng och strax ska lägga huvudet på kudden för att sova, efter ett Möljanlopp och inför en tidig arbetsmorgon, medan fruktsalladen sitter på altanen och grillar och har det trevligt.

Okej, det här är sanningen, jag börjar bli lite träningsbesatt, jag vet liksom inte riktigt vad jag ska ta mig till när något stör mina träningsplaner. Den här veckan känns helt skev för att jag inte kunnat följa programmet, men jag fick iallafall bevis på att träningen ger resultat. Har inkammat en seger i damklassen i den första upplagan av Möljanloppet, 5,4km i vackra Söderbärke. Vägarna som man sprungit på så många gånger och inte ens sprättbacken kändes lite jobbig som jag minns dem. Ramlade in på en okej tid, totalt tolfte löpare men jag hade nog kunnat kapa den med ett par minuter utan problem men det är lättare för latmasken att lunka på i det vanliga tempot, vilket å andra sidan gjorde att jag kunde springa de 5,5km hem sen också och därmed skrapa ihop ett helt träningspass.

Loppet avslutades med utlottning av priser och jag kammade hem en cykelhållare, mycket användbar - om man har en bil. Men min far kläckte den underbara idén om att jag ju kunde ställa mig och lifta med den i handen så kunde jag få med mig cykeln ner till Linköping igen också, han är alltför vänlig ibland, det är inte några som helst tvivel om varifrån jag ärvt min elakhet.

Just det, i kombination med träningstokeriet så har jag förlorat förmågan att frossa på äkta angiemaner, det är lite illa. Numer orkar jag inte mer än ett par bullar, kakor är inte lika gott och minsta onyttighet ger mig dåligt samvete. Undrar var det här ska sluta? Inte kan man väl gå och bli hälsosam?

Veckans stora iakttagande rör det hela med män, kvinnor och grillning. Igår kom herrn i detta hus (nej jag pratar inte om katten) och sa att han tänkte börja grilla kött till maten och jag tyckte att det var ju bra. Efter en stunds tystnad kröp det sedan fram att han då ville att jag skulle göra iordning potatis och sallad eftersom det var så svårt att sköta allting samtidigt, han skulle ju båda vakta köttet, vända det och dricka en öl visade det sig. Jag mötte detta med ett litet skratt och hjälpte till samtidigt som jag bodrog med en och annan välriktad men välförtjänt pik. Nu är det så här att de flesta säger att män är bättre på att grilla än kvinnor och att det är därför är de som får sköta sommarmatlagningen på den punkten. Jag är däremot helt övertygad om att det egentligen beror på att den bakomliggande orsaken till detta är att när män grillar så grilla de bara, de står där och vaktar godsakerna som om de vore guldtackor och känner sig nöjda med att kunna stoltsera med att de faktiskt lagar maten. Vad som däremot inte märks är allt annat som ska göras och som inte skulle komma till om det inte gömde sig en kvinna i kulisserna. När kvinnor däremot ska grilla så ska ni inte tro att männen fixar med dukning och tillbehör, inte då. Detta resulterar alltså i ett evigt springande mellan grill och kök och eventuellt lite bränt kött eftersom kvinnan i fråga måste lyckas med det omöjliga att både grilla och ordna tillbehör.



Nu till helgens fortsatta händelser.

Efter lördagens jobb anlände tre vilsna själar till lilla Söderbärke för att göra mig sällskap på möljan, årets marknad i byn som denna gång mest var en besvikelse förutom vad det gäller sällskapet. Det mest uppseendeväckande under besöket var att jag insåg att jag måste vara otroligt slarvig. Nog för att jag vet att man lätt tappar bort saker och att jag praktiserar det relativt ofta, men hur kan man tappa bort ett helt bibliotek? Där går man i godan ro genom byn och så är det bara inte längre där, mitt kära gamla bibliotek med flummiga Pertti som strorsar runt bland hyllorna och kläcker ur sig finurligheter och bristen på alla böcker man letar efter, allt är borta. Så om någon skulle se ett herrelöst bibliotek springa förbi kan ni anmäla det till Smedjebackens kommun, jag tror att de saknar det.

Nyligen har det uppdagats att jag begått ett stort misstag som anklagat alla i den här byn för att prata Stockholmska, det har visat sig att det finns en helt annan anledning till att jag inte förstår vad de säger. De konstiga lätena har nämlligen visat sig inte alls vara någon dialekt från någon av huvudstadens avkrokar utan holländska! Jag ber hundra gånger om ursäkt och lovar att i fortsättningen kontrollera alla bilregistreringsskyltar på fordon som passerar på Tolvsbos E18 innan jag uttalar mig.

Efter diverse marknadsaktiviteter med buskisar, frysboxar, regnbetingat intresse för smycken och barnjoller så begav sällskapet sig till Dalarnas LA för matätning även om undertecknad nog snarare hamnade i himmelriket. Det kan inte bli mycket bättre än om man får brända mandlar, jordgubbar och lasagne på samma dag, det är nästan så man önskade att man hade ett par magar till så man kunde äta lite mer bara för att det var så gott.

Tjockmätta traskade vi upp på Högberget för sjuttielva klädbyten som avlsutades med den ende i sällskapet med en y-kromosom fick bestämma kvällens kostymering, kunde han inte sagt det från början? Förfesten i huset som ligger på Vidablicksvägen visade sig bli en ganska trevlig tillställning där man blev utsedd till den tjej som var bäst på att pussas, tack jessica!, innan det bar av mot la stada. Kvällen medförde inga större förvåningar sedan mer än att man gick hem med värden, de är inte så svårfångade som de verkar. Söndagen fördrevs med diverse försöka-bli-pigg-aktiviteter och prinsjägerskejagning innan man blev skjutsad till jobbet för att ta hand om gamlingarna.

Helgens största fundering är varför saker aldrig blir som man tänkt sig. I normala fall skulle jag hänvisa till Murphys lag om alltings verklighet (ni som inte vet vad jag pratar om kolla wikipedia) men ibland blir det ju bra också, förklara det den som kan.